• No results found

Att skaffa sig en svensk lärar utbildning är en stor

utmaning

Ibland är livet märkligt. Många gånger händer det saker som man inte förväntar sig. Revolution! Jag har alltid trott att ord inte betyder så mycket. Första gången jag träffade på ordet revolution var på en histo- rielektion. Ett ord som verkade obetydligt. Ett ord som uppfanns i Fran- krike i slutet av 1700-talet. Det är inte förrän det händer en själv som man verkligen inser vad det egentligen innebär.

Ett litet kallt land som låg i Skandinavien och där man kunde andas utan förtryck.

För sex och ett halvt år sedan flyttade min familj och jag till Sverige. Vi var tvungna att lägga allt bakom oss och börja om på nytt, vilket inte var lätt. Ett nytt land med en ny kultur. Det enda som lugnade mig var att det var vårt eget val och att Sverige är ett fritt land. Det var frihet vi ville ha och det är precis det vi har fått.

Det första vi gjorde var att lära oss språket för att kommunicera lättare med svenskarna. Så småningom förstod jag att svenska språket är svårare att lära sig än engelska.

Att jobba på dagis gav insikt

Efter två månader började jag läsa svenska, sam- tidigt som jag jobbade på dagis. Jag har alltid älskat att jobba med barn och jag har tidigare arbetat som lärare i engelska. Jag trodde därför inte att dagisjobbet skulle vara svårt, men mycket var annorlunda vilket jag var tvungen att ta hänsyn till. Det tog tid att kom- municera med personalen och föräldrarna. De be- hövde också tid för att lära känna mig. Efter ett par månader fungerade det bättre. De förstod att jag var ärlig och att jag verkligen älskade att jobba med barn. Att jobba på dagis gav mig insikt. Dagis är en speg- ling av det svenska samhället. Personalen var snäll. Det var bara en anställd som inte ville prata engelska eller acceptera mig. Vi hade svårt att förstå varandra. Senare berättade hon för mig hur svårt det var för henne att lita på utlänningar, speciellt när det gäller människor som kommer från mellersta östern. Men vi blev vänner till slut.

I Sverige har hela min livssituation förändrats. Jag är inte van vid att ta hand om barnen, jobba och stu- dera samtidigt. Förr brukade jag ha mycket tid över att vara tillsammans med barnen. Jag blev tvungen att lämna det minsta barnet till dagis och inte träffa min familj förrän nio timmar senare. Jag hade inget

D

annat val. Reglerna är sådana. Alla ska jobba och för- sörja familjen oberoende av om du är man eller kvinna.

I början var det ensamt utan släktingar. De brukade hjälpa oss med barnen när vi jobbade. Så småningom lär man sig leva ensamt i ett främmande land.

Öppna ögonen för vad som sker i Sverige

Livet går vidare och jag klarade mig genom att prata engelska. Nu pratar jag svenska och hoppas att min svenska ska bli bättre och bättre…

Idag kan jag göra olika jämförelser mellan Sverige och Iran. Jag upptäcker att jag måste smälta in i det svenska samhället precis som alla andra invandrare. Jag förstår att jag inte kan åka tillbaka till mitt hem- land på ett bra tag. I Iran finns ingen demokrati och därför är det omöjligt att leva där. Jag är tvungen att acceptera detta faktum för att på allvar leva ett bra liv i Sverige. Det svåra är att inte bedra sig själv och tro att alla svenskar tycker bra om oss när de inte gör det. Man måste öppna ögonen och se vad som sker i det svenska samhället.

När jag träffar några svenskar ibland brukar de fråga mig: ”Trivs du bra i Sverige?” eller ”Äter ni gris- kött?” osv. Att äta griskött som muslim har ingen av- görande betydelse. Det är människans förhållningssätt och handlande som är viktiga! Jag har lärt mina barn att äta griskött i skolan men jag vill inte att de någon- sin ljuger. Jag har också lärt dem att visa respekt för sina lärare och kompisar.

Det finns stora skillnader mellan ungdomar i Sverige och i Iran. Barnen i Sverige har mer frihet att bestämma själva. De flyttar hemifrån vid 18 års ålder och skaffar sig sambo osv. Dagens svenska ungdomar har inte mycket respekt för vuxna medan de allra flesta av ”våra” ungdomar respekterar vuxna.

Jorden väcktes ur vintersömnen

Om man jämför de olika skolsystemen finns också stora skillnader. Ett exempel är att barnen i Sverige har tillgång till många olika läromedel och att de ar- betar mer självständigt. Ett annat exempel är att bar- nen i Iran inte har höstlov, sportlov och påsklov. Som- marlovet är däremot tre månader långt. Vi brukar också fira jul i början av våren och då är barnen le- diga tretton dagar från skolan. Förr i tiden trodde mina landsmän att jorden vaknade upp från vintersömnen på våren och därför firas julen på våren.

När jag arbetade på dagis upptäckte jag att jag måste läsa vidare för att bli lärare i engelska i Sverige. Efter ett och ett halvt år började jag på komvux och läste vissa basämnen. I Sverige har man större möj- ligheter att fortsätta studera även som vuxen och även om man tidigare varit ute i yrkeslivet. Det finns inga åldersgränser för att studera i Sverige och det är fan- tastiskt, tycker jag.

Jag läste också en del om Sveriges historia vilket har hjälpt mig att förstå svenskarna bättre.

På gymnasiet fortsatte jag att läsa enstaka ämnen, bl a svenska och engelska. Det var jobbigt att läsa och samtidigt vara en bra mamma och jag kämpade mycket. Min familj kommer alltid i första hand. Stu- dierna kommer i andra hand. Jag brukar säga till min familj att ni är min kärlek men min andra kärlek är studierna.

Vill bli lärare mer än allt annat

Jag fick reda på att lärarutbildningen krävde mer studier. Jag pratade med en studie- och yrkesvägledare och hon sa att VHS accepterade 90 procent av mina poäng eftersom jag har läst fyra år på universitetet i Iran. Det räckte med att jag läste två och ett halvt år på högskolan.

Jag vill bli lärare igen - mer än allt annat. Jag fö- reställer mig hur det ska bli att vara lärare i Sverige men för det krävs bra betyg.

Efter att jag avslutat gymnasiet var det dags för mina drömmar att gå i uppfyllelse. Jag anmälde mig till fem olika linjer för att verkligen komma in på hög- skolan.

Kom in på tre högskolor

Plötsligt fick vi reda på att min pojke skulle ope- reras efter att tre specialister tittat på hans fötter. Jag visste att min son hade problem med sina fötter men jag trodde aldrig att det skulle krävas en operation så tidigt i hans liv.

Jag kommer aldrig att glömma den tiden. Alla drömmar gick upp i rök och det enda jag tänkte på var min son. Ensamheten kändes som en smärta i brös- tet.

Två dagar efter operationen satt jag vid min poj- kes säng. Plötsligt öppnades dörren och in kom mina två flickor i sällskap med min man. I handen höll de en stor blombukett och ett kuvert. Mina ögon fästes nyfiket vid kuvertet när min man sa: ” Grattis, du har kommit in på högskolan!” Jag blev överraskad och glad men jag tänkte samtidigt: ”Hur ska jag klara det här.” Min man och mina barn sa tröstande att allt skulle fixa sig och det har det gjort. Antagnings- beskedet visade att jag kommit in på tre högskolor.

Jag valde Malmö högskola och började läsa där. Eftersom min familj trivs bättre i Helsingborg pend- lar jag till Malmö varje dag. (Jag bor utanför Helsing- borg).

Ett tag var jag säker på att jag skulle kunna tillgo- doräkna mig mina tidigare universitetsstudier. Men tyvärr har jag fått börja om från början vilket innebär fem års studier.

Ingenting är omöjligt

I Sverige bedöms människor olika beroende på vilket land de kommer ifrån när det gäller att tillgo- doräkna sig tidigare studier och möjligheten att snabbt

och har bra betyg kan du undervisa direkt utan att be- höva studera i Sverige.

Jag har fortfarande lång väg kvar tills jag når mina mål. En lång väg med ansträngningar och utmaningar. Jag måste kämpa vidare för ingenting är omöjligt. Har jag kommit så här långt måste jag absolut vidare!

V

isst blir jag inspirerad att skriva när jag läser vad du, Jan Nilsson, skrev i numer ett av ”Praktik och Teori” om partnerskapets väl och ve. Kanske var det precis det som var meningen.Vad inspirerar mig?

Delar inte din uppfattning

Jag förstår det som om du, i huvudsak, är kritisk till partnerskolesystemet av främst två skäl. Dels tar du upp organisatoriska problem och du tycks mena att det krävs stor flexibilitet i organisationen av de olika former av verksamhetsförlagd del av utbildningen för att alla in- blandade skall få ut mesta möjliga av utbildningen. Jag håller med dig och det är inte detta som inspirerar mig till att skriva.

Jag uppfattar det som att du har allvarliga farhågor för att den ”verklighet” som finns ute på partner-arbets- platserna snabbt skall påverka studenterna till att inte se verkligheten som föränderlig. Utan snarare se den som ”ett för givet tagande”. Så här är den och så här kom- mer den att förbli. Som argument för att det skall bli på det här sättet anför du bland annat att det är ett känt fak- tum att verksamma lärare är konservativa och svåra att få tänka nytt. Du skriver ”Alla som sysslat med fortbild-

Per Dahlbeck

För att förstå vad skolan ska