Journalisten är i moderniteten konstruerad som den kreative individualisten som bedöms utifrån sina uni-ka prestationer. Till detta uni-kan tilläggas förmågan att avslöja makthavare och föra den så kallade ”lilla” män-niskans talan så att eventuell förändring kommer till stånd. Journalisten är ett skjutjärn, en avslöjare och hjäl-pare, säger myten.
Men idag behöver du inte vara utbildad på en jour-nalisthögskola och avlönad av ett medieföretag för att bevaka händelser, sprida information och väcka opi-nion. Frågan är då vad den utbildade journalisten tillför som amatören inte kan bidra med? Ett självklart svar är kunskap om samhällsinstitutionerna, källkritik, etiska regler, intervjuteknik, kravet att höra alla sidor och förmågan att sortera och sammanfatta stora material.
Men detta kan även amatörer behärska, eftersom de sociala medierna möjliggör kollaborativ bevakning av händelser – så kallad crowdsourcing. Det innebär att fle-ra personer tillsammans kan utforska ett ämne och på så vis dela på arbetsuppgifterna över en längre tid och nå fram till lika goda – eller bättre – resultat som en så kallad ”grävande” journalist. Detta pekar på att det vi av tradition kallar för ”journalistik” och ”journalist”
måste ges nya innebörder.
I sedvanlig medielogisk ordning uppmärksammar
vi i allmänhet de diskussioner som först initierats av etablerade medier och som sedan drivs vidare av ama-törskribenter på nätet – eller som först diskuteras på nätet för att sedan ge gehör i andra medier. Det finns med andra ord en utbytes- och förstärkningslogik mel-lan amatörskribenterna på nätet och de etablerade jour-nalisterna i andra medier. Det var exempelvis tack vare en bloggare som Föreningen grävande journalister, som varje år delar ut sina Guldspadar för de bästa avslöjan-dena under året, inrättade en tävlingsklass för webb-publicerad undersökande journalistik 2008. Expressen fick pris året innan för att ha granskat den nytillträdda handelsministerns ekonomi vilket ledde till hennes avgång. Detta trots att en bloggare var först med publi-ceringen. Föreningen försvarade sitt beslut med att det inte fanns någon kategori för webbavslöjanden vilken därför inrättades.
Ett exempel på kollaborativt, men fortfarande av professionella aktörer kontrollerat journalistiskt arbete, är den granskning som fick Guldspaden i webbklassen 2009. Tillsammans med bloggare granskade journalister på Svenska Dagbladet hur svenska kommuner använt skattemedel för att bedriva biståndsarbete. Ett andra exempel är The Guardians samarbete med läsarna när tidningens journalister uppmanade dem att hjälpa till att granska hur deras parlamentsledamöter använt all-männa medel. Tidningen lade ut cirka 500 000 sidor nedladdningsbara dokument på sin hemsida som läsarna kunde ta del av. Den information som läsarna hittade i dokumenten lades ut på tidningens hemsida.
Ett tredje exempel är Flashback vars tråd om Bjästafallet nominerades till Guldspaden för 2010 års bästa grävan-de journalistik i kategorin webb.
Fallet rör sig om två flickor som våldtagits av en pojke i samhället Bjästa. Pojken fälldes och människor i bygden menade att han var oskyldigt dömd och tog
parti mot flickorna, bland annat inleddes en smuts-kastningskampanj på nätet. Efter det att Uppdrag granskning i SVT gjort ett reportage om hur våldtäkts-offren behandlats fick fallet stor medial uppmärksam-het. Programmet har fått Prix Europa och Stora jour-nalistpriset. Men redan cirka tre månader innan sänd-ningen hade denna smutskastningskampanj utretts på Flashback. I december 2009 startade en diskussionstråd som inleddes med den för detta forum så sedvanliga frågan: Är pojken skyldig eller oskyldig? Ofta drivs dis-kussioner på sajter av ett rättskipningspatos, på gott och på ont. Det tycks finnas en stark vilja att inta rollen som domare och försvarsadvokat vilket ofta uppmuntras av de etablerade mediernas retorik.5 Diskussionen växte snabbt, förhörsprotokoll och domar lades ut, granska-des och diskuteragranska-des, det länkagranska-des till fakta som var relevant för fallet. Användarna visade bit för bit att flic-korna utsatts för falsk ryktesspridning.
Journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, som nominerat Flashback-tråden om Bjästa till Guldspade-priset, måste i enlighet med nomine-ringsreglerna ange skribenternas namn: micro113, KiaW, limaha och knost. Symboliken är tydlig: ”Jour-nalisten” är en användare med en signatur eller avatar som deltagit i ett grupparbete, inte en enskild Avslö-jare. Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, menar att vi är på väg in i en ny journalistisk era beroende på att journalistik ”blir mer av nätverksarbete oberoende av vilket medium man arbetar i. Och nätverket kom-mer säkerligen att innefatta olika personer hämtade från olika sammanhang”. En nyckelfaktor enligt Sveg-fors är publikens deltagande, en annan den förtroende-fulla dialogen med och inom publiken. ”Den sannings-sökande journalisten är inte längre en ’lone ranger’”.6
Var förs då denna förtroendefulla dialog som Svegfors lyfter fram som nätverkandets kärna? Hans synsätt
tycks utgå från att en gatekeeper bjuder in publiken till ett av henne eller honom styrt samtal. Men sajter som Flashback har inga sådana kontrollfunktioner förutom de regler som formulerats kring vad som får publiceras och hur. Det som Flashbacks tråd om Bjästa synliggör är de värde- och värderingskriterier som finns i den tra-ditionella undersökande journalistiken. Det gäller att vara först. Några få individer utför arbetet och dessa individer är professionella i bemärkelsen att de kon-sekrerats i fältet som just professionella. Det arbete de utför ska hänga ihop och är sammansatt som någon form av berättelse.
På Flashback finns som sagt ingen som styr diskus-sionen. Ej heller är Bjästa-tråden någon sammanhållen berättelse. Informationen finns i inläggen för den som är villig att ta del av den. Vad vi ska ha den till återstår för oss eventuella användare att besluta. Detta ständigt pågående transkriberade samtal har en helt annan karak-tär än det vi av tradition kallar för journalistik. Tro-värdigheten, etos, är inte självklar eftersom skribenterna är anonyma och inte legitimerade som journalister, ej heller intar de någon klart definierad position på ett etablerat fält. Tilltalet riktar sig i allmänhet heller inte till en förmodad tidningsläsare eller tv-tittare utan till den som gjort inlägg tidigare. Därför måste använ-darna själva avgöra vem som är trovärdig genom att ifrågasätta, diskutera eller avfärda. Användare och med-lemmar skapar en opinionsbildande allmänhet öppen för alla och uppvisar en mångfald av röster.
Vad händer med journalistrollen och journalistiken om vem som helst kan kommentera, bevaka och debattera kultur- och samhällsfrågor? Den i moderniteten så my-tologiserade skjutjärnsjournalistens roll blir alltmer ur-holkad och svår att upprätthålla, inte minst beroende på resursbrist och samhällets tilltagande medialisering, vilket driver fram andra funktioner för skribenter att 78
fylla. El Rafie och Kleberg menar att Flashback ger en fingervisning om hur flera av den etablerade branschens problem skulle kunna lösas: Resursbristen vilken omöj-liggör tidskrävande undersökande journalistik (flera amatörer som inte kräver ersättning delar upp arbetet), fler perspektiv på händelser (specialreportrar blir mer och mer en bristvara), förtroendebrist/bristande trans-parens i relation till läsare och tittare (på Flashback är alla källor och länkar öppna i realtid).7 Det sker en kon-tinuerlig avprofessionalisering av journalisten8 och jour-nalistiken samtidigt som flera journalister intar rollen som författare i linje med den tradition som kallas för new journalism. Denna demokratisering och ”littera-risering” av offentligheten (utgångspunkten är att alla har rätt att framföra sin åsikt och har en historia att berätta) sker parallellt med en tilltagande mediekon-vergens9 och mediemaktskoncentration som bidrar
till en global likriktning av innehåll och bevaknings-områden.
En möjlig karaktäristik av vårt nutida journalistiska landskap är sammanfattningsvis att det pågår både ett oöverskådligt ständigt samtalande mellan amatörer och en professionell rundgång av samma innehåll. Detta i sig leder till alltmer samarbete mellan de profession-ella aktörerna och amatörerna, inte minst vid bevak-ningen av politiska oroshärdar där de sociala medier-na gång efter anmedier-nan visar vilken politisk styrka de har. De sociala medierna har med andra ord en stark demokratisk funktion samtidigt som de kan använ-das som odemokratiska folkdomstolar. Att följa en sajt som Flashback ger en fascinerande bild av en fol-kets gigantiska kafé – den idealiserade sinnebilden för västvärldens publika sfär – där samtalen är svåra att kont-rollera och därför rymmer både skräp och visdom.
NOTER
1 Filter. Läsmagasinet för nyfikna, Anton Gustavsson in-tervjuar Jan Axelsson, nr 5, 2008, www.magasinetfilter.
se/artiklar/deja-v%C3%BA-paa-internet.aspx (3/2 2011).
2 Ibid.
3 Ibid.
4 Några exempel på förbjudna ämnen och handlin-gar: hatbrott, uppvigling till brott, barnpornografi, narkotikahandel, spridning av virus och trojaner, grova personangrepp, trakasserier och hot, avatar och signatur får inte vara stötande.
5 Se Cristine Sarrimo, ”Liza Marklund och den feministiska litteraturfabriken. Om sanning, lögn och medielogik i Gömda-debatten”, Tidskrift för genusveten-skap, 2010:4, för en närmare diskussion om anklagelse- och försvarsretoriken i våra medier.
6 Mats Svegfors, Journalistik 3.0, http://sveriges-radio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=4 282716#s 10/1 2011, (3/2 2011).
7 Yasmine El Rafie & Carl Fridh Kleberg, ”Flashbacks Bjästagräv värdigt Guldspaden”, sverigesradio.se/sida/
artikel.aspx?programid=3938&artikel=4282716, 11/1 2011, (3/2 2011).
8 Se bland annat Gunnar Nygren, Yrke på glid. Om journalistrollens de-professionalisering, Simo mediestu-dier.se, Stockholm 2008.
9 Det innebär att samma innehåll distribueras mellan olika mediekanaler, nationer och konkurrerande företag när våra medieverktyg blir alltmer multifunktionella. Se Henry Jenkins, Konvergenskulturen. Där nya och gamla medier kolliderar (2006), övers. Per Sjödén, Daidalos, Göteborg 2008.