Vid en konferens som Lärarutbildningskommittén arrangerade för att få synpunkter på det pågående arbetet reste sig en skolchef från en kommun i norra Sverige och tog upp vad han menade var fullständigt onödig kunskap i lärarutbildningen. Han hade talat med en lärarut- bildare som berättat att hennes studenter, som skulle bli lärare på de lägre skolstadierna, bland mycket annat läste det antika dramat Kung Oidipus av Sofokles och hade långa intressanta diskussioner om inne- hållet. ”Vad är det för mening med det?” frågade skolchefen upprört, ”inte kan man läsa Kung Oidipus med barn i småklasserna!”
Det är väl inte helt otänkbart att Kung Oidipus i en eller annan form platsar i en tvåa under en kreativ lärares ledning, men det är inte det
som är min poäng. Det är själva synsättet. Den uppfattning om förhål- landet mellan skola och lärarutbildning som kommer till uttryck här är mycket vanlig. Det som tas upp i lärarutbildningen ska vara till omedelbar nytta i skolan, menar man, det är nästan som om stoffet bara ska kunna flyttas från det ena stället till det andra. Dessutom hävdar många att lärarutbildningen ska sträva mot att lägga upp utbildningen metodiskt så att den liknar skolundervisning, så att de presumtiva lärarna får egen erfarenhet av de metoder de själva ska praktisera senare. En lärare ska alltså göra precis det man gjort på lärarutbildningen tillsammans med eleverna i skolan.
Men högskoleutbildning är en sak. Skolundervisning är en annan. Om detta är åtminstone lärarutbildningssverige fullständigt överens. Och det beror inte i första hand på att skolundervisningen förändras över tid, och att det därför är svårt att hela tiden yxa till utbildningen så att den passar till det som gäller i skolan. Högskoleutbildning har sitt sammanhang, sina mål, sina erfarenheter, sin logik. Skolan har sitt. Men verksamheterna hör samman, tätt samman. Man måste utforma en lärarutbildning så att de studenter som tar examen kan användas i skolan. Färdigutbildade kan de inte vara, men utbildade på ett sådant sätt att de kan bidra till skolutvecklingen. Peter Dahl har en gång sagt att konstrevolutionen inte sker på Konsthögskolan, den sker ute i konstlivet. Det högskolan kan göra är att förbereda sina studenter så att de kan delta i revolutionen. I detta finns en likhet med lärarutbild- ningen och skollivet, även om den revolutionära ansatsen är något mer nedtonad.
Den nya lärarutbildningen i Malmö har konstruerats i ett mycket omfattande samarbete med skolväsendet. Vi har varit angelägna om att de mått och steg som tagits ska ha varit ordentligt genomdiskute- rade mellan skola och lärarutbildning.
En viktig fråga i dessa diskussioner har gällt just konstruktionen med huvudämnen och sidoämnen. Det är självklart att en ny lärarutbildning också innebär förändringar för skolan – och ska innebära förändringar
för skolan annars är det ingen vits med reformen. T.ex. betyder det omställningar när man inte längre vet precis hur lärarna kommer att se ut när de lämnar lärarutbildningen. Förr i världen bestämdes det i Stockholm hur många av varje sort som skulle utbildas, vilka sorter som skulle finnas och vad dessa sorter skulle kunna. Vad skulle nu stå i jobbannonserna? Lärare 1-7 Sv/SO var inte tillräckligt längre. Och om varje sökande hade en individuell profil, hur skulle man gå tillväga i anställningsintervjuerna? Konsekvensen blev att skolor och rektorer var tvungna att mer än tidigare precisera vilken kunskap man behövde tillföra skolan genom en nyanställning.
Det var inte heller solklart hur de nya lärarna skulle undervisa. Klass- lärarsystemet är förhärskande på lägre stadier i skolan. Kunde de nya lärarna, med mycket fördjupade kunskaper inom något område kombinerat med kortare kurser fördelade på fler områden, sättas in som klasslärare? Självklart, om man är övertygad om att en lärare med fördjupade kunskaper har större möjligheter att verkligen beröra eleverna, och om man minskar ambitionerna när det gäller att täcka allt, att ge allt lika mycket uppmärksamhet. Men mer uppfordrande är det naturligtvis att tänka i arbetslag, där lärarna också på lägre stadier planerar tillsammans, kombinerar sina kunskaper och kompetenser och tar ett kollektivt ansvar för kunskapsuppbyggnaden i en klass. Att studenter som skulle bli förskollärare hade möjlighet att utbilda sig t.ex. i huvudämnet ”Naturvetenskap och lärande” (vid sidan om det huvudämne de flesta valde: ”Barndoms- och ungdomsvetenskap”) var än mer ovant. Vi har hållit fast vid denna möjlighet och ser ett framtida behov av att det i förskolan finns lärare som t.ex. förmår dra in frågor från det naturvetenskapliga området i samtalen med barnen.
Det finns huvudämnen som inte har en omedelbar koppling till det som står på schemat i de flesta skolor. ”Kultur, medier och estetiska uttrycksformer, (KME)” är ett sådant exempel. Detta huvudämne har ändå mött mycket starkt bifall i skolan. Man har sett KME-studenterna
som en slags skolans kulturarbetare som det finns ett stort behov av. Andra huvudämnen liknar till namnet traditionella skolämnen, även om de till innehållet är nyskapelser. I bilaga 1 finns de huvudämnen som för närvarande är aktuella vid Lärarutbildningen i Malmö förtecknade. I bilaga 2 finns exempel på sidoämnen. Diskussionen om hur fria sido- ämnena skulle vara slutade i ett bejakande av en mycket stor frihet - med en enda begränsning: En särskild rådgivande grupp bestående av representanter från Malmö högskola, skolor/kommuner, Lunds universitet och studentkåren tillsattes för att diskutera rimligheten i enskilda sidoämnesval, deras relevans för en lärares arbete i skolan. Gruppen skulle på detta sätt kunna arbeta fram riktlinjer för praxis. När studenterna väl är inne i utbildningen, läser sina huvudämnen och först sedan väljer sidoämnen, är valen inte så ”problematiska”, om man nu ser konservativt på saken. Studenter är kloka och väljer strategiskt det de förväntar att den blivande arbetsgivaren kommer att efterfråga. Det är när studenter vill tillgodoräkna kurser man läst vid universitet och högskola redan innan man kommit in på lärarutbild- ningen, som det är viktigt att ha en genomtänkt (och generös) strategi för tillgodoräkning. Studenten är då i en situation som naturligt nog fokuserar på utbildningslängd och ekonomi.