Skolpersonal är i behov av att minska osäkerheten

Resultatet visar att skolpersonalen uttrycker oro och osäkerhet över att förödmjuka elevernas åsikter, värderingar eller kultur, vilket skapar behovet att minska osäkerheten till att uttrycka sig fel. Osäkerheten hos skolpersonalen kan relateras till Sivenbring (2017) som beskriver att skolan sällan konfronterar elever som uttalar extrema åsikter, då de ignorerar problematiken och uttrycken. Ett skäl till det anses vara okunskap hos skolpersonalen, angående hur de ska bemöta, besvara och hantera de extrema åsikterna via dialog och diskussion (Sivenbring, 2017). Enligt Antonovskys (2005) teori Känsla av Sammanhang, innefattar hanterbarhet att individen ska ha möjlighet till att kunna hantera uppstående krav med hjälp av olika resurser (Antonovsky, 2005). I enlighet med detta visar empirin att intervjupersonerna upplevde ett behov av att våga föra dialog med elever som motarbetar ett demokratiskt samhälle. Då detta behov uttrycks, identifierar det att skolpersonalen upplever meningsfullhet inom ämnet våldsbejakande extremism, enligt oss. Meningsfullhet handlar enligt Antonovsky (2005) om i vilken utsträckning de utmaningar och krav som individen råkar ut för, är värda att engagera sig i enligt individen (Antonovsky, 2005). För att det uttalade behovet i föreliggande studie ska uppfyllas samt för att underlätta hanteringen av våldsbejakande extremism i skolan, bör skolpersonal börja ta upp allas åsikter samt ställa “varför-frågorna”. Björkman (2019) stödjer att det är viktigt att våga ställa “varför-frågorna”, men för att få skolan mer normkritisk korrekt bör skolpersonalen analysera sitt egna arbetssätt. Tillvägagångssättet kan gå till genom att ställa frågorna “vad”, “hur” och “varför”. De tre frågorna är nödvändiga att ställa sig själv för att få det pedagogiska arbetet att leda till lärande, inte ge eleverna en norm att följa och bryta olika maktfördelningar (Björkman, 2019). Vidare förklarar Björkman (2019) att vid social interaktion är det viktigt att ha i åtanken att en maktposition eller/och en norm kan skapas snabbt, både i klassrummet och ute på skolgården (Björkman, 2019). Ett behov av att våga lyfta dessa frågor samt att våga bryta normerna och maktpositioner förstärks, då studier visar på att många skolor inte uppfyller skolinspektionens mål angående skolans ansvar att skapa förutsättningar till att elever ska bli aktiva och goda medborgare med demokratiska värderingar (Lindström & Perdahl, 2014). En aspekt som försvårar arbetet och hanterbarheten (Antonovsky, 2005) av extrema åsikter och uttryck, är att skolpersonalen beskriver att de “rätta begreppen” konstant skiftas, vilket gör det svårt att veta vad personalen får säga och inte säga. Avslutningsvis vill vi förtydliga skolpersonalens behov av att minska osäkerheten i att lyfta kontroversiella och svåra frågor. Behovet stärks då Sivenbring (2017) hävdar att elevernas åsikter måste lyftas och tas på allvar för att ett främjande och

förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism ska kunna tillämpas i skolans kontext.

Baserat på empirin anser vi att det inte är genomförbart om skolpersonalen upplever en

29

osäkerhet över att förödmjuka elevernas åsikter, värderingar eller kultur. Detta stödjer Näring m.fl. (2006) som beskriver att läraryrket kräver hög interaktion med elever och

vårdnadshavare, vilket gör yrket emotionellt. Det emotionella arbetet höjer kravet ytterligare, då lärarna ska förmedla en självsäker känsla vid konfrontation av besvärande elever enligt Näring m.fl. (2006). För att kunna klara av det emotionella arbetet på ett fördelaktigt sätt, anser vi att skolpersonal är i behov av att minska osäkerheten av att uttrycka sig fel och att våga lyfta svåra och kontroversiella frågor. Det skulle i sin tur skapa ökad kontroll över skolpersonalens interaktion med eleverna, vilket kan leda till ett förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism i skolans kontext.

6.2.2 Skolpersonal är i behov av ökat stöd

Skolpersonalen beskrev att de har önskemål om ett ökat samarbete och samverkan mellan skolan, Socialtjänsten, Barn- och ungdomsförvaltningen samt föräldrarna, då de upplever att de behöver hjälp i de sociala delarna av utbildningen. Att arbetet kring de sociala delarna av utbildningen är viktigt styrker Barnombudsmannen (2018b), då de menar på att den vanligaste anledningen till att individer söker sig till våldsbejakande extremistiska miljöer är att

personen söker tillhörighet. Ett arbete för att skapa tillhörighet för barn och ungdomar ligger dock inte enbart på skolpersonalens ansvarsområde, då flera forskare (Sivenbring, 2017;

Sieckelinck m.fl., 2015) förklarar att även andra vuxna i föreningar och organisationer har stor möjlighet till att påverka barn och ungdomar. Enligt Karasek och Theorells (1990) modell Krav/kontroll/stödmodellen är socialt stöd en betydelsefull faktor, för att uppleva en hälsosam arbetsplats med en balans mellan krav och kontroll (Karasek & Theorell, 1990). Utifrån empirin anser vi därför att det är viktigt och gynnsamt att skolpersonal och vuxna i föreningslivet samt organisationer samverkar mer i arbetet för att skapa tillhörighet och trygghet för barn och ungdomar.

Ytterligare ett behov som intervjupersonerna uttrycker är att kommunerna bör involveras, genom att arrangera en dag för samtlig skolpersonal, att tillsammans diskutera ämnet samt hur skolpersonalen ska kunna förhålla sig till och hantera våldsbejakande extremism. Thornberg och Elvstrand (2012) redogör för att lokala politiker samt skolledningen bör engagera sig mer samt stödja skolpersonalen i det demokratiska arbetet. Politikernas och skolledningens arbete är idag bristande, eftersom en del svenska kommuner inte arbetar med demokrati i skolan (Thornberg & Elvstrand, 2012). I relation till empirin anser vi även att skolpersonalen behöver stöd och kompetensutveckling för hur deras pedagogiska arbete kan bli mer

normkritiskt. Enligt oss är det en punkt som kan lyftas vid en nätverksträff där skolpersonal från olika skolor träffas. Björkman (2019) redogör för att skolpersonalen behöver bli bättre på att arbeta mer förebyggande mot normer som finns inom skolan, genom normkritiska

pedagogiska metoder (Björkman, 2019). Informanterna berättade däremot om ett befintligt samarbete, där samtliga elevhälsoteam i kommunen träffas en gång om året, där de för dialog beträffande erfarenheter om deras arbetssituation, där våldsbejakande extremism skulle kunna lyftas, vid uppstående problem. Intervjupersonerna anser dock att träffarna behöver äga rum oftare och att samarbetet bör utvecklas, för att ge ökat stöd och hanterbarhet (Antonovsky, 2005) av våldsbejakande extremism. Resultatet visar att detta befintliga samarbete är den

30

enda främjande och förebyggande insatsen som existerar, för att förhålla sig till och hantera våldsbejakande extremism i skolan. I relation till empirin anser vi att det hade varit

fördelaktigt om all skolpersonal, inte enbart elevhälsoteam närvarade vid dessa rapporterade tillfällen. Det skulle varit gynnsamt då skolpersonalen, specifikt pedagogerna är de som har den närmaste relationen till eleverna, vilket gör det viktigt att de besitter kompetensen av att hantera svåra situationer. Vidare påvisar resultatet att intervjupersonerna upplever ett behov av ökat stöd, i form av att ta del av en handlingsplan, detta för att de ska kunna förhålla sig till och hantera våldsbejakande extremism i skolan. Det ger konsekvensen av att skolpersonalen är omedvetna om den handlingsplan som Sveriges kommuner och landsting (2017) beskriver att 134 kommuner i Sverige har skapat. Den omtalade handlingsplanen ger information om hur skolpersonalen ska agera, förhålla sig till och hantera situationen, där de tror att en elev riskerar eller har involverats i våldsbejakande extremistiska grupperingar (Sveriges

kommuner och landsting, 2017). Utifrån empirin menar vi forskare på att kommunen bör synliggöra samt marknadsföra handlingsplanen i större utsträckning. Förslagsvis hade det kunnat ske i form av att kommunerna bjuder in samtliga skolor till samverkan, för att diskutera och synliggöra den befintliga handlingsplanen.

Ett behov av mer resurser i olika former uttalar intervjupersonerna, då de beskriver att flera medarbetare upplever stress angående alla ämneskrav samt att det ständigt byggs på mycket arbete. Skolpersonalen anser att tiden inte räcker till, till det arbete de förväntas att utföra, vilket resulterar i att det demokratiska arbetet blir lidande. Sivenbring (2017) redogör för att skolpersonal måste få mer utrymme för att kunna arbeta tillräckligt med det demokratiska uppdraget och för att skolan ska ha möjlighet att forma en demokratisk arena (Sivenbring, 2017). I relation till Krav/kontroll/stödmodellen (Karasek & Theorell, 1990) är

skolpersonalen i behov av mer resurser, vilket Arvidsson m.fl. (2016) stärker då de beskriver att skolpersonal har hög risk att drabbas av utbrändhet och försämrad hälsa på grund av deras arbetsförhållanden. Arbetssituationen är påfrestande och ansträngd, då läraryrket har höga krav ställda på sig, trots att personalen ofta inte har resurser eller tillräcklig kompetens samt kunskap för att kunna hantera och klara av arbetet. Det har även tillkommit flera nya och uppdaterade lagar som skolpersonalen ska förhålla sig till samt arbeta efter, vilket också ökar arbetsbelastningen till stor del (Arvidsson m.fl., 2016). Resultatet påvisar även att

skolpersonalen anser att det är betydelsefullt att ha goda relationer till eleverna, för att de ska våga hantera uppstående konflikter eller diskussioner. Dock krävs det tid till att skapa goda och förmånliga relationer till eleverna uttalar studiens skolpersonal, vilket är en resursfråga som ökar arbetsbelastningen ytterligare. En reflektion angående att skolpersonalen uttrycker önskemål om ökat samarbete och samverkan samt mer resurser, är att de upplever

Antonovskys (2005) komponent meningsfullhet över att synliggöra och arbeta mer med ämnet våldsbejakande extremism i skolans kontext. I enlighet med teorin Känsla av Sammanhang (Antonovsky, 2005) är meningsfullhet fördelaktigt då det skapar motivation inför uppstående hinder, eftersom individen i fråga ser arbetet som betydelsefullt

(Antonovsky, 2005). Utifrån empirin och teorin ser vi forskare detta som gynnsamt då det ger förutsättningar till att ett förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism kan ske i

skolan, i en positiv riktning.

31 6.2.3 Skolpersonal är i behov av kunskap

Skolverket (2018b) anser att det befintliga arbetet med att stödja skolpersonalen i arbetet mot våldsbejakande extremism, i form av kompetensutveckling är bristande och behöver utvecklas ytterligare (Skolverket, 2018b). Detta styrks av studiens resultat, som visar att skolpersonal i dagsläget har bristfällig kunskap och kompetens om hur de ska förhålla sig till samt hantera våldsbejakande extremism i skolan. Skolpersonalen ser därmed en meningsfullhet

(Antonovsky, 2005) av att synliggöra våldsbejakande extremism enligt oss, då de uttrycker ett engagemang och behov av mer kompetens för att det ska ske en bättre hantering av ämnet.

Studiens resultat visar ett behov av kunskap och utbildning om vad lagen säger och hur skolpersonal bör agera baserat på lagen, när elever riskerar att involveras i våldsbejakande extremism. Skollagen (SFS 2010:800) redogör för att skolpersonal har som ansvar att skapa utbildning efter demokratins grundläggande värderingar. Skolverket (2018a) redovisar däremot för att skolan inte har ett uttalat uppdrag i det brottsförebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Dock beskriver Socialstyrelsen (2017) att det är en plikt för skolpersonal att göra en anmäla vid oro, när en elev riskerar att involveras i våldsbejakande extremistiska grupperingar (Socialstyrelsen, 2017). Detta synliggörs och stärks i studiens empiri, trots det visar studiens resultat att skolpersonalen har bristfällig kunskap och

kompetens om anmälan, om den är korrekt samt vad som händer härnäst. Då skolan inte har ett uttalat uppdrag att förebygga brott såsom våldsbejakande extremism, men en plikt att göra en anmälan vid oro, görs frågan “Hur långt sträcker sig skolpersonalens uppdrag?”

komplicerad, enligt oss. I relation till Karaseks och Theorells (1990) Krav/kontroll/stödmodell visar empirin att skolpersonalen har höga krav ställda på sig, då dem har en skyldighet att göra en anmälan vid oro, när en elev riskerar att involveras i våldsbejakande extremism. Detta kombineras med liten kontroll, då skolpersonalen saknar kunskap och kompetens om ämnet, vad lagen säger samt hur en korrekt anmälan går till. Samtidigt visar empirin att

skolpersonalen efterfrågar socialt stöd och samverkan med olika aktörer angående det sociala arbetet och arbetet mot våldsbejakande extremism. Enligt Näring m.fl. (2006) är skolan en emotionell arbetsplats med tanke på all interaktion med elever och vårdnadshavare (Näring m.fl., 2006). Det sociala och emotionella arbetet är viktiga faktorer för att bemöta och påverka barn och ungdomar (Sivenbring, 2017; Sieckelinck m.fl., 2015). Lindström och Perdahl (2014) förklarar vidare att skolpersonal i många fall är förebilder, då deras egenskaper och värderingar har en inverkan på eleverna. Skolpersonal har därmed en möjlighet att påverka elevernas demokratiska värderingar samt den sociala utvecklingen på sikt (Lindström &

Perdahl, 2014). I enlighet med detta och i relation till empirin anser vi att kraven är höga på dagens skolpersonal, samtidigt som resurserna inte räcker till, till det sociala arbetet och det demokratiska uppdraget. Studiens empiri stärker därmed Närings m.fl. (2006) resonemang om att det finns kopplingar mellan emotionella arbeten - höga krav och hög stressnivå, vilket kan påverka skolpersonalens hälsa negativt. Studien visar därmed att skolpersonalen inte kan hantera de krav som ställs i förhållande till våldsbejakande extremism i skolan, då de saknar kontroll och socialt stöd i dessa frågor. Enligt Karasek och Theorell (1990) kan det påverka skolpersonalens arbetsglädje, engagemang och utveckling negativt. Detta kan i slutändan resultera i att skolpersonalen visar större risk för sjukskrivning, utbrändhet, högt blodtryck samt stressrelaterade psykiska besvär (Karasek & Theorell, 1990).

32

Det är konstaterat att skolans roll i relation till våldsbejakande extremism är komplex.

Skolpersonal har inte ett uttalat uppdrag i det brottsförebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism (Skolverket, 2018a). I relation till empirin anser vi att skolpersonal behöver mer kompetensutveckling samt begriplighet (Antonovsky, 2005) om ämnet och dess mönster.

Begriplighet (Antonovsky, 2005) ser vi som betydelsefullt för att skolpersonal ska kunna fullfölja sin skyldighet att göra en orosanmälan, när en elev riskerar att involveras i icke demokratiska grupperingar. Begriplighet anser Antonovsky (2005) är fördelaktigt då människan bör erhålla en förståelse och insikt för vad som händer i omgivningen (Antonovsky, 2005). Vidare beskriver Mattsson och Säljö (2017) att skolpersonal har

bristande kunskap och kompetens om mönster och tendenser som knyts an till våldsbejakande extremism (Mattsson & Säljö, 2017). Då skolan som arena har möjlighet att förebygga att elever riskerar att involveras i våldsbejakande extremism (Skolverket, 2018a), menar vi att skolpersonalen har ett omedvetet ansvar angående dessa frågor. Detta resulterar i att frågan

“Hur långt sträcker sig skolpersonalens uppdrag?” svåröverskådlig, enligt oss.

Resultatet genomsyrar även ett behov av kompetensutveckling om ämnet våldsbejakande extremism. Trots att våldsbejakande extremism formas utifrån olika grupperingar där högerextremismen har den största förekomsten i Sverige (Nationella samordnaren mot

våldsbejakande extremism, 2017), fokuserade intervjupersonernas utsagor mestadels i relation till islamistisk våldsbejakande extremism och unga män. Utifrån ett normkritiskt

förhållningssätt finns det utrymme för analys. Enligt Sivenbring (2017) utgör islamistisk våldsbejakande extremism idag det största hotet mot samhällets demokrati samt att det främst är islamistisk våldsbejakande extremism som hamnar i rampljuset, likaså i studiens resultat.

Baserat på det anser vi att islamistisk våldsbejakande extremism får mest uppmärksamhet i nyhetsvärlden, vilket medför att våldsbejakande extremism i största mån förknippas med islamistiska värderingar. Att övervaka och förstå skolpersonalens normkritiska

förhållningssätt är fördelaktigt då de ska förespråka ett främjande arbetssätt i form av normkritisk pedagogik samt har stor inverkan på elevernas attityder och värderingar (Lindström & Perdahl, 2014). I relation till detta och studiens empiri anser vi att

skolpersonalen har ett riktat synsätt till islamistisk våldsbejakande extremism. Det gör att skolpersonalen är i behov av kunskap och begriplighet (Antonovsky, 2005) om

våldsbejakande extremism och dess innebörd samt bakgrund. Detta för att kunna förespråka en normkritisk korrekt bild av ämnet våldsbejakande extremism i utbildningen.

Kompetensutveckling om ämnet är ett behov som förstärks av flera forskare (Andersson Malmros & Mattsson, 2017; Sivenbring, 2017) som beskriver att kunskap och förförståelse är betydelsefullt, för att skolpersonal ska kunna förhålla sig till och hantera våldsbejakande extremism i skolan.

Thornberg och Elvstrand (2012) beskriver att lärarutbildningen innehåller att de ska arbeta med barns rättigheter och demokratin inom skolan, men att lärarutbildningen är bristande i hur pedagogerna ska få med det i sin undervisning (Thornberg & Elvstrand, 2012).

Intervjupersonerna beskriver att det demokratiska uppdraget i skolan blir lidande, då

skolpersonalen inte har fått tillräcklig kunskap om hur de ska utforma utbildningen för att det

33

demokratiska uppdraget ska verkställas. I relation till Karasek och Theorells (1990) modell Krav/kontroll/stödmodellen visar det på obalans mellan krav och kontroll. Det beror på att skolpersonalen inte har tillräckligt med kunskap och resurser för att utforma utbildningen efter de krav som ställs angående det demokratiska uppdraget. Däremot visar studiens resultat att skolpersonalen ser meningsfullhet (Antonovsky, 2005) och är medvetna om att de behöver jobba mer med det demokratiska uppdraget. Skollagen (SFS 2010:800) styrker att

skolpersonal ska arbeta med demokratiska grundläggande värderingar i deras undervisning.

Undervisningen ska främja lika rättigheter och förebygga kränkande behandling (SFS 2010:800). Resultatet påvisar att intervjupersonerna har studerat i efterhand, för att få bättre kunskap om konflikthantering och normkritisk pedagogik. I enlighet med det beskriver Thornberg och Elvstrand (2012) att lärarutbildningen behöver bli bättre angående det demokratiska uppdraget och att kunskapen behöver tillämpas i praktiken, för att underlätta arbetet i arbetslivet (Thornberg & Elvstrand, 2012). Enligt Barnombudsmannen (2018b) har skolpersonal möjlighet att förebygga att elever involveras i våldsbejakande extremism under barn och ungdomars skolgång. I det förebyggande arbetet är det betydelsefullt att alla elever upplever skolan som en trygg miljö och att de utvecklas både kunskapsmässigt och socialt (Barnombudsmannen, 2018b). Intervjupersonerna belyser att det ständigt förekommer konflikter inom skolan och därmed efterfrågas det mer kunskap om hur de ska hantera konflikter mellan elever. Studiens resultat visar att skolpersonalen erhåller meningsfullhet (Antonovsky, 2005) då de uttrycker ett behov av mer pedagogik och konflikthantering i lärarutbildningen, för att skapa en trygg och utvecklande skolmiljö. Behovet förstärks då Mattsson (2018) belyser att elever som är våldsamma och bråkiga under skolgången löper en större risk att involveras i våldsbejakande extremistiska miljöer.

Resultatet redogör att skolpersonalen erhåller en meningsfullhet (Antonovsky, 2005) att synliggöra våldsbejakande extremism, då de beskriver att de behöver få mer kunskap och riktlinjer. Kunskap och riktlinjer, som visar på hur de ska gå tillväga om de observerar en situation där en elev är i riskzonen för att involveras i våldsbejakande extremism. Däremot finns det redan ett verktyg som skolpersonalen kan använda sig av i dagsläget, i form av Samtalskompassen. Mattsson och Säljö (2017) beskriver att Samtalskompassens syfte är att hjälpa olika målgrupper, exempelvis skolpersonal att föra dialog med elever som är i riskzonen för att involveras i våldsbejakande extremistiska miljöer. Samtalskompassen ska även finnas som ett kunskapsunderlag för att identifiera olika mönster hos individer som tillhör en våldsbejakande extremistisk grupp. Dessvärre används inte verktyget då

skolpersonalen saknar kompetens om hur de ska använda sig av det (Mattsson & Säljö, 2017).

Studiens resultat belyser en omedvetenhet angående samtalskompassen hos skolpersonalen.

Vi menar därför att kommunerna behöver bli bättre på att tillämpa kunskap om

samtalskompassen på skolorna, för att användandet av verktyget ska öka. Enligt Andersson Malmros och Mattsson (2017) finns det olika mönster, en tydlig varningssignal är att

personen börjar röra sig i nya kompisgäng, ofta med en kriminell bakgrund och därför slutar umgås med tidigare vänner. Utifrån empirin anser vi att Samtalskompassen är betydelsefull då skolpersonalens relation till våldsbejakande extremism utgörs av att de kan se mönster och tendenser till våldsbejakande extremism i skolans kontext, då de identifierar att elever upplever utanförskap och genomgår förändringar. Dock uttrycker skolpersonalen att de är i

34

behov av ytterligare kunskap och begriplighet (Antonovsky, 2005) angående detta. Verktyget kan därmed hjälpa skolpersonalen att identifiera mönster hos elever som riskerar att

involveras i våldsbejakande extremism och förebygga att elever motarbetar demokratin, förklarar Mattsson och Säljö (2017).

Skolpersonalens behov som presenteras i resultatet i form av kategorier, identifierar att skolpersonalen har brist på begriplighet samt hanterbarhet om våldsbejakande extremism.

Resultatet visar att mer kunskap, ökat stöd och minskad osäkerhet är de behov som kan hjälpa skolpersonalen att erhålla begriplighet och hanterbarhet. Det resulterar i att skolpersonalen kan uppleva en högre grad av KASAM i relation till våldsbejakande extremism. En hög grad av KASAM kan enligt Kinman (2008) minska medarbetarnas upplevda stress, främja

medarbetarnas hälsa på arbetsplatsen samt skapa förutsättningar till att hantera svåra situationer. Detta stärker föreliggande studies resultat och dess trovärdighet.