aNSVariG MYNDiGhet: NATURVÅRDSVERKET
Ozonskiktet ska utvecklas så att det långsiktigt ger skydd mot skadlig UV-strålning.
Riksdagen har fastställt två preciseringar:
VÄNDPUNKT OCH ÅTERVÄxT: Vändpunkten för uttunningen av ozonskiktet har nåtts och början på återväxten observeras
OFARLIGA HALTER OzONNEDBRYTANDE ÄMNEN: Halterna av klor, brom och andra ozonnedbrytande ämnen i de övre luftlagren understiger den nivå där ozonskiktet påverkas negativt
målet nås med i dag beslutade styrmedel och med åtgärder genomförda före 2020.
utvecklingen i miljön är positiv.
Resultat och analys i sammanfattning
Många nya studier tyder på att ozonskiktet är på väg att återhämtas även om det ännu inte är helt säkerställt. De flesta ozonnedbrytande ämnen uppvisar också en minskning beträffande både utsläpp som halter såväl nationellt som globalt. Den nationella trenden för UV-strålningen är neutral men ligger under molnfria dagar även fortsättningsvis ca 5 % över referensvärdet (ett opåverkat tillstånd). Samtidigt ökar emellertid insikten om att den pågående klimatförändringen även påverkar stratosfären181. Temperaturen i stratosfären har sjunkit och det föreligger
därmed en risk för att det vissa år kan bildas ett ozonhål182 över Arktis motsva-
rande det ozonhål som uppstått över Antarktis varje vårvinter sedan början av 1980-talet.
Även om många trender pekar åt rätt håll finns det fortfarande faktorer som kan komma att förändra bilden. Den globala produktion och användning av HCFC genererar fortsatta utsläpp och såväl CFC, HCFC och haloner fortsätter att läcka ut från uttjänta produkter. Även de globala utsläppen och halterna av
lustgas (N2O), som mestadels kommer från gödselhanteringen och djurhållning
181 Det skikt i jordens atmosfär som börjar vid cirka 10–15 kilometers höjd och sträcker sig upp till ungefär 50 kilometer över markytan.
182 Ozonhålet definieras ofta som en yta över Antarktis där mängden totalozon i stratosfären minskat med mer än 50 %.
SKYDDANDE
O
z
i jordbruket, ökar. Vidare kan de oväntade och kraftiga ozonminskningarna över Arktis våren 1997 och 2011 eventuellt ha samband med den pågående klimat- förändringen. Detta sammantaget med osäkerheter i framtagna utsläpps- och till- ståndsdata, naturliga variationer hos klimatet och ozonskiktet, bör mana till för- siktighet i bedömningar och fortsatta ansträngningar att minska utsläppen av alla ämnen som direkt eller indirekt kan bidra till nedbrytning av ozonskiktet. Det är därför viktigt att Sverige fortsätter att prioritera förhandlingsarbetet inom ramen för Montrealprotokollet183 samt fortsätter åtgärdsarbetet på nationell nivå.
Resultat
Minskad påverkan från ozonnedbrytande ämnen
Nationellt framtagna data för 2012 visar inte på några större förändringar beträf- fande ozonskiktet och utvecklingen är även fortsättningsvis försiktigt positiv184
(se figur 12).
Globalt är ozonskiktet i dag cirka 3,5 procent tunnare jämfört med referensvär- det (d.v.s. perioden före 1980, då ozonskiktet ansågs vara opåverkat av mänskliga utsläpp). Flera studier185 och modelleringar186 tyder nu på att återväxten av ozon-
skiktet påbörjades någon gång mellan åren 1997–2000. Trenden från år 2000 fram till i dag är dock fortfarande inte statistiskt signifikant då en period på ca tio år inte anses tillräcklig för att kunna göra en säker bedömning.
Nationella data för UV-strålningen visar på en fortsatt neutral trend187 men
molnfria dagar kan strålningen enligt modellberäkningar vara förhöjd med 5 % jämfört med de värden som rådde innan 1980 då ozonskiktet i stort sett var opåverkat188.
183 Det internationella samarbetet för att skydda ozonskiktet regleras av en konvention. Den består av en ramöverenskommelse och ett traktat, Montrealprotokollet. Protokollet innehåller bindande överenskommelser om att minska användande och produktion av ozonnedbrytande ämnen.
184 http://www.smhi.se
185 Ziemke, J. R. and Chandra, S. (2012) Development of a climate record of tropospheric and stratospheric column ozone from satellite remote sensing: evidence of an early recovery of global stratospheric ozone. Godin-Beekmann, Sophie, et al. (2012) Evaluation of ozone total column and vertical distribution recovering trends at NDACC Northern mid-latitude station. Weber, Mark et al. (2012) Total ozone trends and variability during 1978–2011 from merged data sets of various satellites – onset of ozone recovery.
186 T.ex. Canadian Middle Atmosphere Model. 187 http://www.smhi.se
330 360 310 300 290 Totalozon DU
Figur 12. Ozonskiktet före och efter påverkan av ozonnedbrytande ämnen 1988–2012
1988
KÄLLA: SVENSK MILJÖÖVERVAKNING, SMHI (BEARBETADE DATA FRÅN WWW.SMHI.SE/KLIMATDATA/MILJO/OZON)
1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 320
350 340
Årsmedelvärde för uppmätt totalozon (Norrköping)
Medelvärde/referensvärde före påverkan av ozonnedbrytande ämnen (Uppsala 1951–1966) Trend för uppmätt totalozon
Figuren visar en jämförelse av ozonskiktets tjocklek över Sverige före respektive efter påverkan ozon- nedbrytande ämnen mätt i Dobsonenheter (DU). Ozonskiktet varierar mycket i tjocklek men är i genom- snitt tunnare i dag än vad det var före introduktionen av ozonnedbrytande ämnen. Trots att den negativa påverkan i dag minskar syns ännu ingen statistiskt säkerställd trend i ozonskiktets återhämtning.
halter av ozonnerbrytande ämnen i atmosfären
Flertalet av de ämnen som bryter ned ozonskiktet regleras under Montrealproto- kollet som är undertecknad av samtliga länder. Den i stora drag positiva utveck- lingen av tillståndet som redovisades vid den föregående fördjupade utvärderingen 2012 håller i sig. Globalt, under perioden 2005–2009, minskade såväl utsläpp
som halter hos alla ozonnedbrytande gaser189 med undantag för HCFC (klor-
fluorkolväten) och N2O (lustgas). För dessa två ämnen ökade både utsläpp och
halter190. En stor andel av utsläppen kommer från upplagrade mängder i produk-
ter. Utsläppen av N2O kommer dock mestadels från jordbrukssektorn. N2O som
regleras under Kyotoprotokollet191 bedöms i dag vara det ämne som har störst
negativ effekt på ozonskiktet. Tidigare bedömningar som gör gällande en långsam ökning av såväl utsläppen som halterna av N2O globalt står sig men är fortfarande
189 http://www.epa.gov
190 WMO/UNEP “Scientific Assessment of Ozone Depletion 2010.
191 Protokoll till FN:s Klimatkonvention (UNFCCC) som innehåller bindande överens- kommelser om minskade utsläpp av sex växthusgaser.
SKYDDANDE
O
z
behäftad med stora osäkerheter. Årets preliminära data från Harestua solobserva-
torium indikerar dock en avstannande trend för N2O men bekräftar i övrigt den
globala trenden för ozonnedbrytande ämnen med allmänna minskningar förutom för HCFC som fortsätter att öka192.
De relativt sett mycket låga nationella utsläppen av ozonnedbrytande ämnen består numera nästan uteslutande av läckage från upplagrade mängder i produk- ter och fortsätter att minska (se figur 13).
1 400 1 600 1 000 400 0 Ton CFC
Figur 13. Nationella utsläpp av CFC 1990–2012
19901991199219931994199519961997199819992000200120022003200420052006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
KÄLLA: NATURVÅRDSVERKET (IVL 2011: EMISSIONER OCH KVARVARANDE MÄNGDER CFC I SVERIGE)
200 600 800 1 200
Utsläpp av det ozonnedbrytande ämnet CFC från olika produktgrupper under åren 1990 till 2012 visar att de nationella utsläppen fortsätter att minska och nu är nere i ca 180 ton per år. Indikatorn finns också på miljömål.se/indikatorer.
Internationellt fortsätter arbetet med att fasa ut HCFC och hitta bättre tekniska lös- ningar på kyl- och värmeanläggningar samt komma åt illegal handel med ozonned- brytande ämnen. Exempelvis har tullen i flera europeiska länder, däribland Sverige, upptäckt försök att smuggla ut CFC genom att märka om begagnad utrustning som innehåller CFC. Detta utfasningsarbete ger även positiva effekter för både ekonomin och klimatförändringen vilket kan ge ökad drivkraft i utfasningsarbetet.
Parallellt pågår även ett arbete med att förhindra att de ämnen som fasas ut inte ersätts med ämnen som bidrar till växthuseffekten. Detta gäller till exempel HFC som hanteras under Kyotoprotokollet då det är en växthusgas.
Samtidigt med 25 års-jubileet av Montrealprotokollet november 2012 hölls det 24:e partsmötet i Geneve. Under mötet försökte man ännu en gång få upp frågan
192 Johan Mellqvist m.fl., 2013. Sol FTIR mätningar vid Harestua solobservatorium under 2011. Naturvårdsverket, NV-05128-12.
om HFC på dagordningen. Flera länder, däribland Sverige, anser att HFC dels är en produkt av protokollets framgång med utfasning av ozonnedbrytandeämnen, dels att Montrealprotokollet har ett fungerade maskineri för att hantera HFC. Även denna gång misslyckades man dock att få gehör från de länder som anser att HFC formellt sett inte bör hanteras under Montrealprotokollet då det inte är ett ozonnedbrytande ämne.
Även upplagrade mängder ozonnedbrytande ämnen i varor, produkter och utrustningar är ett problem som parterna inom Montrealprotokollet brottas med. Mycket stora mängder finns upplagrade globalt och bidrar på så vis till fortsatta utsläpp.
Analys och bedömning
För att miljökvalitetsmålet ska kunna uppnås ska återhämtningen av ozonskiktet ha påbörjats och halterna av ozonnedbrytande ämnen understiga den nivå där ozonskiktet påverkas negativt. Även om flertalet ozonnedbrytande ämnen minskar och ett flertal nya studier indikerar en statistiskt signifikant trend för ozonskiktets återväxt så finns det samtidigt flera faktorer som komplicerar bilden. I ett flertal fall indikerar de även möjligheten av en motsatt eller åtminstone betydligt lång- sammare utveckling.
kvarvarande produkter
Utsläpp av CFC, HCFC och haloner från kvarvarande mängder i produkter (till exempel kylmöbler och isoleringsmaterial) står idag för en betydande del av de totala utsläppen av de ämnen som regleras i Montrealprotokollet. Detta är för- modligen en av anledningarna till att utsläppen inte minskat i den omfattning man tidigare beräknat. En försening i omhändertagandet och destruktionen av upplag- rade mängder CFC och haloner med 4–5 år bedöms kunna minska de annars för-
väntade framstegen för både ozonskiktet och klimatet med ungefär 30 procent193.
Sveriges utsläpp av ozonnedbrytande ämnen är relativt små och utgörs i stort sett uteslutande av CFC-läckage från produkter som fortfarande används eller tagits ur bruk. I en rapport bedöms att en stor mängd av dessa ämnen dessutom inte destrueras på ett korrekt sätt194. Exempelvis gäller detta byggnadsisolerings-
material där ca 90 procent av de ozonnedbrytande ämnena inte når återvinnings- centralerna. Under 2013 kommer Naturvårdsverket i samverkan med Boverket att initiera en tillsynsvägledningskampanj om bygg- och rivningsfrågor som riktar sig till den nämnd som ansvarar för tillsyn enligt miljöbalken och den nämnd som
193 WMO/UNEP “Scientific Assessment of Ozone Depletion 2010: Executive summery. 194 IVL (2011) Emissioner och kvarvarande mängder CFC i Sverige.
SKYDDANDE
O
z
ansvarar för tillsyn enligt Plan- och bygglagen (PBL). Boverket deltar i detta arbete genom att ta fram en vägledning om hantering av bygg- och rivningsavfall utifrån PBL och de nya lagtexterna. Naturvårdsverket avser i samband med denna kam- panj även att titta närmare på orsakerna till problemet.
Även i de regionala bedömningarna tas problemet med omhändertagandet av isoleringsmaterial upp. På regional nivå arbetas även på många håll med frågan, till exempel genom ökad information och tillsyn, utveckla nätverk med bygg- och fastighetsbranschen samt förbättra rutiner i samband med rivning av byggnader.
Sammantaget med ökande globala utsläpp av N2O, vars utsläpp idag och
framöver bedöms vara det som mest påverkar ozonskiktet, innebär utsläppen från kvarvarande ozonnedbrytande ämnen i produkter troligtvis en försening av ozon- skiktets fullständiga återhämtning jämfört med tidigare bedömningar.
klimatets inverkan
När det gäller klimatets påverkan på ozonskiktet råder det fortfarande en stor osäkerhet. Det som framförallt står i fokus idag är det faktum att den pågående temperaturhöjningen av troposfären samtidigt medför en minskning av tempe- raturen i stratosfären. Detta, som resulterar i en generell minskning av nedbryt- ningstakten av ozonskiktet, bedöms dessvärre samtidigt medföra en ökning av nedbrytningstakten över polarområdena, framför allt över Arktis195. Under vintern
uppstår nämligen, i brist på ljus, en iskall luftmassa i form av en lågtrycksvirvel som hindrar utbyte med varmare luftmassor och på så vis ger upphov till en ihål- lande kyla. Stratosfären är mycket torr och moln liknande de i troposfären bildas därför sällan på så hög höjd.
När temperaturen sjunker till minst -78 grader Celsius kan dock salpetersyra och svavelsyra som fryser vid mycket låga temperaturer bilda moln. Molnens iskristaller fungerar som katalysatorer där inaktiva former av klor kan förvandlas till aktiva former snabbare än de skulle ha gjort annars. Aktiva klorföreningar kan sedan angripa ozonmolekylerna när vårsolen börjar lysa. Processen förstärks ytterligare av att det kvävet som i vanliga fall kan förvandla kloret till inaktiva former binds vid bildande av molnen. Om stratosfären fortsätter att kylas ner kan den polära virveln, Polar vortex196, ovanför Arktis bli kraftigare och mer ihållande
varpå nedbrytningen kan fortgå under en längre tidperiod.
195 Över Antarktis är temperaturerna redan så låga att en ytterligare minskning inte bedöms påverka nedbrytningen avsevärt.
196 Ett vindsystem som under vintertid uppkommer i atmosfären ovanför polarområdena på en höjd av 10–80 kilometer.
Vintrarna i stratosfären över Arktis har blivit kallare under perioden 1980– 2010197. Även om det råder en stor osäkerhet beträffande den fortsatta utveck-
lingen finns det därmed en oro över att detta kan öka risken för kraftig nedbryt- ning av ozonskiktet över Arktis under vårvintrarna. Ett ozonhål över Arktis likt det som uppstod våren 2011 kan få betydande konsekvenser. Efter att ozonhålet upplösts kan luftmassor med ozonfattig luft ta sig ner över Sverige och på så vis sänka luftens ozoninnehåll. Dessutom är den arktiska virveln betydligt rörligare än den antarktiska. Detta kan få allvarliga konsekvenser eftersom ett ozonhål här uppe kan drabba tätbefolkade områden i betydligt större omfattning än vad som är fallet på södra halvklotet.
197 B.-M. Sinnhuber et.al (2012) Climate Sensitivity of Arctic Ozone Depletion and Arctic Stratospheric Temperature Trends.