Sammanfattningsvis tyder resultaten och analysen på att det finns en möjlighet för ett
pluralistiskt sekulärt motstånd mot sekteriska system. Sekularism verkar vara särskilt effektivt på att binda samman flera olika perspektiv och ståndpunkter när det presenteras utifrån ett rättighetsperspektiv och ett materiellt perspektiv. Populismens roll i protesterna var något otydligare, och analysen visar att begreppets effektivitet i att ena demonstranterna är osäker. Resultaten och analysen pekar emellertid på att populism åtminstone verkar vara ett viktigt begrepp att utforska ytterligare i andra protester mot sekteriska regimer, exempelvis i Irak eller Egypten.
66
Denna studie skiljer sig emellertid från den tidigare forskningen som betonade nationalismens roll som en enande avsekteriseringsstrategi (Valbjørn 2020; Mabon 2020). Även om studien finner flera nationalistiska uttalanden var dessa förhållandevis få i jämförelse med sekularism och populism, och i värsta fall var användningen av de nationalistiska symbolerna kontroversiell. Den främsta nationalistiska symbolen som
diskuteras här – flaggan – verkar både fungera som en förenande symbol i bland annat Tripoli och Beirut, men i städer som Nabatieh och vid partimanifestationer får flaggan en annan mindre självklart enande betydelse. Under augustiprotesterna pekar analysen även på att flaggan potentiellt kan få en kontroversiell roll i och med dess användning tillsammans med galgarna som ställdes upp på Martyrtorget. Studien verkar därför stärka Salloukhs (2017) observationer om nationalismens svaghet i Libanon, och Kurtulus (2009) observationer om att flaggan spelar olika roller beroende på kontext.
Frågan om vilka röster som får ta del av enigheten, eller hur enigheten definieras kan vara en kontroversiell fråga. Valbjørn (2020: 18) varnar exempelvis för att
enighetsstrategier som de som har undersökts i denna studie kan potentiellt leda till att vissa röster stängs utanför enigheten, och därmed leda till en backlasheffekt. I den bemärkelsen kan protesternas decentraliserade form och relativt öppna budskap vara en av protesternas styrka, eftersom det låter demonstranterna själva tolka budskapen. Denna effekt kan tydligast ses i hur de två begreppen sekularism och populism dyker upp i demonstranternas uttalanden, och hur dessa två begrepp kombinerar flera olika problem och klagomål från olika delar av landet. En möjlig tolkning är således att protesterna har överlevt och sett vissa framgångar på grund av dess decentraliserade form, inte trots den.
Denna studies huvudsakliga forskningsbidrag är ett teoretiskt och metodologiskt ramverk som förenar två olika forskningsfält för att kunna både förstå och förklara de sorters protester som uppstått i Mellanöstern efter Arabiska våren, bland annat i Libanon och Irak. Genom att kombinera insikter från forskningen om decentraliserade protester med
forskningen om sekteriska politiska strukturer och hur dessa kan bekämpas, visar denna studie hur vi kan undersöka och analysera dessa sorters ledarlösa protester och hur de förenar
människor i segregerade samhällen. Resultaten visar att öppna, pluralistiska och lättrelaterade budskap kan vara effektiva i att förena demonstranter i ett gemensamt syfte, trots brist på ett politiskt ledarskap. De uttalanden som presenteras i denna studie kommer från flera olika städer och platser runtom i Libanon och i Beirut, och antyder att dagens sekteriska
67
institutioner inte längre åtnjuter något förtroende av landets medborgare. Korruption, ekonomisk misskötsel, flyktingkris, socioekonomisk utsatthet, och en framväxande sekulär kritik utgör idag allvarliga strukturella problem för det sekteriska systemets överlevnad.
Det är emellertid inte tydligt vad demonstranterna vill ska byta ut detta sekteriska system. Endast några enstaka uttalanden nämner reella politiska alternativ. Den tillsynes bristande förmågan att kunna omvandla enigheten kring protesternas budskap till en enighet kring reella policyalternativ kan vara decentraliserade protesters svaghet. Protesternas framtid är också osäker. Augustiperioden kännetecknades av en markant ökning av hot mot enigheten, då flera demonstranter började uppge att de kände sig pessimistiska för landets framtid, och flera demonstranter började ta till våldsamma medel och symboler. Sådana utvecklingar är kontroversiella och riskerar att stöta bort demonstranter. Detta betyder inte att protesterna inte kan uppnå politiska mål i sin decentraliserade form, då de trots allt lyckades tvinga bort både premiärminister Hariri och Diab från sina poster i slutet av oktober 2019 respektive augusti 2020. Protesternas begränsade förmåga att frammana en institutionell förändring blir ändå uppenbar när Hariri återigen har utsetts för att forma en ny regering (Trew 2020).
Idag befinner sig protesterna i ett slags viloläge. Demonstranternas krav är däremot fortfarande ouppfyllda, vilket kan vara ett gott tecken för protesternas framtid. Som Lynch (2020) skriver tog den Arabiska våren aldrig riktigt slut eftersom orsakerna bakom protesterna 2010–2012 i de flesta fall aldrig löstes. Regionens korrupta och auktoritära regimer blev istället ännu mer korrumperade och auktoritära, vilket gör att liknande
protestvågor kommer att bli allt vanligare (Lynch 2020). Därför har vi troligtvis inte hört det sista från de libanesiska protesterna ännu. Detta fall visar snarare att en kombination av korruption, ekonomisk kris och en växande sekulariseringsrörelse är tre viktiga komponenter för att sekterismens legitimitet ska börja krackelera. Hur en eventuell sekularisering ser ut är däremot svårare att svara på, och denna uppsats visar att individualistiskt motstånd och kollektivistiska alternativ till sekterismen mycket väl kan samexistera. Kanske är det just en sådan pluralistisk utmaning mot sekterismen som krävs för att den till slut ska kunna brytas. Hur framtidens avsekteriserande rörelser än ser ut visar bland annat Valbjørn (2019) att auktoritära regimer tillämpar nya sekteriska strategier för att försvaga politiskt motstånd. Sekterism lär därför fortsätta att vara ett viktigt forskningsområde.
68
Med dessa resultat och slutsatser i åtanke bör frågan om hur decentraliserade protester kan omvandla enighet kring protesternas budskap till konkreta policyalternativ undersökas ytterligare. Detta kan potentiellt göras genom att undersöka hur aktivister från dessa sorters protester har övergått till att forma politiska partier eller formella organisationer. Lokalpartiet Beirut Madinati som formades under sopkrisen är ett exempel på en sådan organisation, och deras utmaningar behandlas delvis av Geha (2019). Risken är att enigheten vilar på en alldeles för bred front, och ifall ett politiskt parti eventuellt skulle föra vidare dessa röster kan det ha svårt att välja vilka röster som ska betonas.