2 Inledning
3.2 Slutsatser – behov av ett medborgarperspektiv
välfärdssystemens funktion, vilka måste hanteras om de ska kunna lösa sina primära uppgifter, i synnerhet vad gäller likvärdighet och
insatser efter behov, och därigenom också bidra till minskade hälso-skillnader. För att åstadkomma större effekt i ett utvecklat och kom-plext samhällssystem som det svenska krävs rimligen en verksam-hetsutveckling som även inkluderar att arbeta annorlunda gentemot förut. Om välfärdssystemen i ännu högre grad än hittills ska bidra till likvärdiga villkor och möjligheter för människor krävs sannolikt re-former av såväl vad som görs som hur det görs.
Samtidigt leder de resonemang vi ovan för också till slutsatsen att välfärdssystemens förmåga att bidra till människors liv och möj-ligheter också är själva nyckeln till de utmaningar vi står för. Om samhällets institutioner förmår bidra till människors liv med god ut-bildning, sjukvård, omsorg och inkomstskydd under livets olika ske-den skapas inte bara bättre villkor och möjligheter för dem som berörs, utan på sikt bidrar detta även en hög grad av samhällelig tillit.
Detta ger i sin tur bättre förutsättningar för välfärdssystemen att lyckas med sina uppdrag.
Enligt Kommissionens bedömning är det avgörande för om väl-färdspolitiken ska kunna klara detta att vi förmår att tydligt skilja mellan mål och medel. Budgetdisciplin och goda offentliga finanser är avgörande för välfärdspolitiken, men utgör i ett vidare perspektiv enbart politikens medel. En välfärdspolitik med ambitioner att skapa goda förutsättningar för alla människor i Sverige att utvecklas och leva goda och produktiva liv kan rimligen inte ha som övergripande mål att budgeten ska hållas.
Resonemanget kan appliceras även på välfärdsinstitutionerna; de är medel för att skapa bättre och mer likvärdiga förutsättningar, mellan olika grupper och över livets olika faser. Institutionerna i sig, liksom de olika verksamheter och system som byggts upp, är redska-pen för att stärka människors välfärd och utjämna skillnader i villkor och möjligheter över livets olika faser liksom mellan grupper i sam-hället, och inte mål i sig. Detsamma gäller samverkan och samarbete dessa aktörer emellan. Sådan samverkan och samarbete är förstås avgörande för möjligheterna att lösa tvärsektoriella frågor, men är egentligen bara av värde om den verkligen ger ett sådant mervärde för medborgarna.
Om vi drar detta resonemang till sin spets menar vi att möjlig-heterna att bedriva en politik för jämlik hälsa, kanske rent av möj-ligheterna att över huvud taget bedriva en politik som vidareutvecklar den svenska välfärden, är beroende av alla inblandade aktörers
för-måga att skilja politikens medel från de övergripande målen. I linje med de ovan förda resonemangen ser vi två centrala aspekter som är avgörande för systemens förmåga att leverera resurser och upp-rätthålla tilliten, nämligen 1) i vilken grad systemen som helhet för-mår att skapa medborgarnytta i kvalitet, tillgänglighet och process, samt 2) i vilken grad insatserna leder till ökad likvärdighet.
En viktig del av detta, att sätta medborgarna i centrum och an-vända medborgarnytta som en kompass för hela välfärdssystemet, är som vi också tidigare framhållit, klart fastlagda i grundlagen. Alla offentliga verksamheter och institutioner ges i Regeringsformen ett gemensamt ansvar och syfte:
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”
(Regeringsformen, SFS 2011:109, 1 kap., § 2).
Detta är det grundläggande mål som alla offentliga system och orga-nisationer ska verka för och hela tiden vägas mot, oavsett vilken sektor eller nivå av det allmänna det handlar om. Att alla aktörer håller dessa grundläggande mål för den offentliga verksamheten levande och aktuella, och chefer och medarbetare på alla nivåer har de enskilda medborgarnas välfärd som kompass för verksamheten är en av-görande utgångspunkt för en utvecklad välfärdspolitik, enligt vår bedömning.
I tillägg till detta vill dock Kommissionen understryka behovet av ett fokus på jämlikhet och likvärdighet. Rothstein (2011) lyfter i sitt resonemang kring kopplingarna mellan jämlikhet, tillit och samhälls-styrningens kvalitet främst ekonomisk jämlikhet och jämlikhet i livs-chanser som grundläggande. Detta kopplar tydligt till de sju livsom-råden som vi har lyft fram som centrala för jämlik hälsa. Jämlikhet i livschanser handlar om likvärdiga villkor för social, emotionell, kogni-tiv och fysisk utveckling, om likvärdighetsfrämjande insatser i skolan, om ett arbetsliv som inte diskriminerar och mycket annat. Jämlikhet i ekonomiskt hänseende handlar om allt detta, men även socialför-säkringar, arbetsmarknadspolitik och annat. Mer jämlika villkor och möjligheter, inklusive mer jämlik hälsa och dess dynamiska samspel med andra centrala aspekter av livet, är och bör därför vara viktiga mål för den offentliga verksamheten. Detta inte bara för att de bidrar till
bättre villkor och möjligheter för människor med små egna resurser utan också för att det sannolikt stärker samhällssystemen i stort.
För att åstadkomma detta behövs en förmåga att arbeta i väl-färdsstatens olika delar men samtidigt också förstå helheten. Detta kan göras genom att anamma ett tvärsektoriellt perspektiv eller systemsynsätt. I tidigare skeden av välfärdsstatens utveckling kunde påtagliga förbättringar av människors villkor uppnås genom sats-ningar och utveckling inom varje sektor för sig. Arbetsmarknads-politik, bostadsArbetsmarknads-politik, utbildningspolitik och socialpolitik har var för sig utvecklats och bidragit till välfärdsbygget. Men människors liv hänger samman, och de olika delarna av välfärdspolitiken bör därför också göra det på ett tydligare sätt. Det krävs därför betydligt mer av tvärsektoriellt tänkande och agerande för att ta nästa steg i välfärds-utvecklingen.4 För detta behövs ett sektorsövergripande tankesätt och ett perspektiv som förenar de olika väletablerade samhällssek-torerna på ett förståeligt sätt. Vi menar att jämlik hälsa utgör ett sådant perspektiv.
Samtidigt finns flera andra pågående processer som också vill ta ett brett grepp över många sektorer. Arbetet med en god och jäm-lik hälsa har många beröringspunkter med Agenda 2030, jäm-liksom det långsiktiga reformprogram som regeringen har aviserat mot segre-gation under perioden 2017 till 2025. Båda dessa processer bygger i grunden på samma typ av synsätt rörande dynamiska samband mellan olika delar av samhället och av människors liv. Därutöver finns ett antal andra sektorsövergripande områdens arbete med integrering av sina olika perspektiv, som även de ytterst handlar om ojämlika villkor och möjligheter (t.ex. jämställdhet, mänskliga rättigheter, liksom rättigheter för specifika grupper som barn eller personer med funk-tionsnedsättning).
Det är enligt vår mening avgörande att alla aktörer aktivt arbetar för att skapa synergier mellan dessa tvärsektoriella perspektiv och processer snarare än att bli konkurrenter, särskilt som de flesta per-spektiv i grunden handlar om mer jämlika villkor och förutsätt-ningar. Om hälsoklyftorna ska kunna slutas måste också de olika
4 Ansvarskommittén hade samma uppfattning: ”Politiken möter i dag nya frågor som den sektoriserade och alltmer specialiserade samhällsorganisationen har svårt att hantera. Den viktigaste av dessa rör den långsiktiga hushållningen med miljö och naturresurser. Men av samma art är ett antal andra frågor och flera av dem har strukturell karaktär. Det handlar om jämställdhet och integration men också folkhälsa” (SOU 2007:10, s. 70).
perspektiv och processer som ytterst handlar om att utjämna ojäm-lika villkor och möjligheter fås att förstärka och berika varandra.