I detta kapitel är syftet att placera in studien i en platsmässig kontext och visa de samhälleliga förutsättningar som råder för de unga vuxna som deltagit i studien. Kapitlet inleds med en diskussion om småstaden och relationen mellan stad och land. Småstaden och dess varianter i form av bruksort och småföretagarort och deras symboliska laddning diskuteras i efterföljande avsnitt. Därefter följer en beskrivning av geografisk ojämlikhet och den svenska regionalpolitiken. I kapitlets sista del ringas avhandlingens kontext in ytterligare och den ort där studien har ägt rum presenteras. I denna del använder jag bland annat intervjuer med lokala aktörer som har gjorts inom ramen för avhandlingen.
Mellan stad och land
Det finns ingen absolut definition av en småstad; vad som anses litet kan sägas vara beroende av kontext och subjektiva upplevelser av platsen. Småstaden som kategori är en plats där det urbana och det rurala möts eller en plats som bär drag av både urbanitet och ruralitet (Hedfeldt, 2008). Småstaden kan förstås utifrån dess relativa lokalisering, det vill säga hur den förhåller sig till andra platser. Det innebär att ”i ett sammanhang är platsen en centralort i ett nätverk av andra orter, i ett annat är den en mer perifer ort i ett nätverk av platser med högre centralitet och/eller status” (Stenbacka & Forsberg, 2013, s. 125). Småstaden har också beskrivits i termer av ”perifer urbanitet” (Vallström, 2014, s. 62). Den är bärare av en mängd positiva föreställningar, såsom trygghet och trivsel men också negativa som inskränkthet och slutenhet (Sternudd, 2007). Kulturgeografen Mona Hedfelt (2008) menar att småstaden som fenomen har varit relativt ouppmärksammad då den inte har en självklar plats i varken urbana eller rurala studier.
Relationen mellan det urbana och rurala är en långvarig relation men som, i och med industrialisering och urbanisering, fick en ny innebörd kring sekelskiftet 1900 (Kåks & Westholm, 2006). Urbaniseringen innebar
bland annat en omfördelning av befolkningen från landsbygd till städer. År 1890 bodde 20 procent av Sveriges befolkning i städer. Fram till 1970-talet flyttade den svenska befolkningen från landsbygden till tätorter så att förhållandena blev nästan de motsatta, 1970 bodde 15 procent på landsbygden. Efter 1970 stabiliserades förhållandena, sedan dess bor ungefär 15 procent av befolkningen på landsbygden och 85 procent i städerna. Efter 1970 ser urbaniseringen annorlunda ut, befolkningen har istället flyttat från mindre tätorter till större tätorter och städer (SCB 2015). Denna utveckling är särskilt relevant från ett småstadsperspektiv eftersom det innebär att det framförallt är mindre tätorter som tappar sin befolkning. Mindre kommuner påverkas negativt av urbanisering eftersom det bland annat medför en minskad befolkning, handel, mediebevakning och kommunal service (Brorström & Parment, 2016). Nästan 50 procent av Sveriges befolkning bor idag i de tre storstadsregionerna vilket kan jämföras med att motsvarande siffra i slutet av 1960-talet var 40 procent (Bjerke & Johansson, 2015; SCB 2015). Detta är också en utveckling som beräknas fortsätta de närmsta decennierna, av den totala beräknade befolkningsökningen fram till år 2040 förväntas 85 procent ske i storstadsregionerna (Lindblad et al., 2015).
Precis som med småstaden finns ingen enhetlig definition av landsbygden. Landsbygden definieras på ett sätt genom att vara stadens motpol, den är det som staden inte är (Kåks & Westholm, 2006, s. 28f). Begreppet är flytande och definieras på skilda vis beroende av syfte; olika myndigheter såsom Jordbruksverket, Tillväxanalys, Statistiska centralbyrån har alla olika definitioner. En mycket förenklad definition är enligt parlamentariska landsbygdskommittén ”att landsbygden börjar där stadens detaljplanerade områden slutar” (SOU 2017:1, s. 24). Det finns dock stora skillnader mellan olika typer av landsbygder, och en sådan betydelsefull skillnad handlar om gleshet, vilket avstånd befolkningen har till service-utbud, arbete och utbildning. Detta avstånd skapar vitt skilda förutsättningar för olika platser (Westholm & Waldenström, 2008).
Vissa forskare menar dock att samhället blir allt mer genomurbaniserat och att förtätning och förbättrade kommunikationer har luckrat upp gränserna mellan stad och landsbygd. Det skulle bland annat innebära att det inte längre finns tydliga ekonomiska och sociala särdrag mellan stad
5. SMÅSTADEN MELLAN STAD OCH
LAND - EN KONTEXTUALISERING
I detta kapitel är syftet att placera in studien i en platsmässig kontext och visa de samhälleliga förutsättningar som råder för de unga vuxna som deltagit i studien. Kapitlet inleds med en diskussion om småstaden och relationen mellan stad och land. Småstaden och dess varianter i form av bruksort och småföretagarort och deras symboliska laddning diskuteras i efterföljande avsnitt. Därefter följer en beskrivning av geografisk ojämlikhet och den svenska regionalpolitiken. I kapitlets sista del ringas avhandlingens kontext in ytterligare och den ort där studien har ägt rum presenteras. I denna del använder jag bland annat intervjuer med lokala aktörer som har gjorts inom ramen för avhandlingen.
Mellan stad och land
Det finns ingen absolut definition av en småstad; vad som anses litet kan sägas vara beroende av kontext och subjektiva upplevelser av platsen. Småstaden som kategori är en plats där det urbana och det rurala möts eller en plats som bär drag av både urbanitet och ruralitet (Hedfeldt, 2008). Småstaden kan förstås utifrån dess relativa lokalisering, det vill säga hur den förhåller sig till andra platser. Det innebär att ”i ett sammanhang är platsen en centralort i ett nätverk av andra orter, i ett annat är den en mer perifer ort i ett nätverk av platser med högre centralitet och/eller status” (Stenbacka & Forsberg, 2013, s. 125). Småstaden har också beskrivits i termer av ”perifer urbanitet” (Vallström, 2014, s. 62). Den är bärare av en mängd positiva föreställningar, såsom trygghet och trivsel men också negativa som inskränkthet och slutenhet (Sternudd, 2007). Kulturgeografen Mona Hedfelt (2008) menar att småstaden som fenomen har varit relativt ouppmärksammad då den inte har en självklar plats i varken urbana eller rurala studier.
Relationen mellan det urbana och rurala är en långvarig relation men som, i och med industrialisering och urbanisering, fick en ny innebörd kring sekelskiftet 1900 (Kåks & Westholm, 2006). Urbaniseringen innebar
bland annat en omfördelning av befolkningen från landsbygd till städer. År 1890 bodde 20 procent av Sveriges befolkning i städer. Fram till 1970-talet flyttade den svenska befolkningen från landsbygden till tätorter så att förhållandena blev nästan de motsatta, 1970 bodde 15 procent på landsbygden. Efter 1970 stabiliserades förhållandena, sedan dess bor ungefär 15 procent av befolkningen på landsbygden och 85 procent i städerna. Efter 1970 ser urbaniseringen annorlunda ut, befolkningen har istället flyttat från mindre tätorter till större tätorter och städer (SCB 2015). Denna utveckling är särskilt relevant från ett småstadsperspektiv eftersom det innebär att det framförallt är mindre tätorter som tappar sin befolkning. Mindre kommuner påverkas negativt av urbanisering eftersom det bland annat medför en minskad befolkning, handel, mediebevakning och kommunal service (Brorström & Parment, 2016). Nästan 50 procent av Sveriges befolkning bor idag i de tre storstadsregionerna vilket kan jämföras med att motsvarande siffra i slutet av 1960-talet var 40 procent (Bjerke & Johansson, 2015; SCB 2015). Detta är också en utveckling som beräknas fortsätta de närmsta decennierna, av den totala beräknade befolkningsökningen fram till år 2040 förväntas 85 procent ske i storstadsregionerna (Lindblad et al., 2015).
Precis som med småstaden finns ingen enhetlig definition av landsbygden. Landsbygden definieras på ett sätt genom att vara stadens motpol, den är det som staden inte är (Kåks & Westholm, 2006, s. 28f). Begreppet är flytande och definieras på skilda vis beroende av syfte; olika myndigheter såsom Jordbruksverket, Tillväxanalys, Statistiska centralbyrån har alla olika definitioner. En mycket förenklad definition är enligt parlamentariska landsbygdskommittén ”att landsbygden börjar där stadens detaljplanerade områden slutar” (SOU 2017:1, s. 24). Det finns dock stora skillnader mellan olika typer av landsbygder, och en sådan betydelsefull skillnad handlar om gleshet, vilket avstånd befolkningen har till service-utbud, arbete och utbildning. Detta avstånd skapar vitt skilda förutsättningar för olika platser (Westholm & Waldenström, 2008).
Vissa forskare menar dock att samhället blir allt mer genomurbaniserat och att förtätning och förbättrade kommunikationer har luckrat upp gränserna mellan stad och landsbygd. Det skulle bland annat innebära att det inte längre finns tydliga ekonomiska och sociala särdrag mellan stad
och land (SOU 2003:29). Samtidigt är föreställningar om det rurala och det urbana som idealtyper starka och ingår i hur människor uppfattar samhället (Kåks, 2003). Dessutom finns, som diskuteras nedan också en utveckling som innebär ökande geografisk ojämlikhet.
Bruksort eller småföretagarort
Inom kategorin småstad finns det en mängd andra uppdelningar. Industriort är till exempel en kategori som används i denna avhandling och handlar om orter som domineras av en industrinäring14.
En annan sådan uppdelning som även bär en stark symbolisk laddning är den mellan bruksort och småförtagarort; de förstås utifrån dikotomier som kollektiv kontra individ, passivitet kontra handlingskraft (Vallström, 2014). Bruksort är en typ av småstad där det finns eller har funnits en dominerande arbetsgivare. I internationell litteratur beskrivs de som single
industry town, one company town eller resource-based town (Hedfeldt, 2008, s. 30).
Det utmärkande för en bruksort är den starka relationen mellan arbetsgivaren och arbetarna. Arbetsgivaren har ofta varit mer än en arbetsgivare och försett arbetarna med exempelvis bostäder och sjukvård. Arbetet på bruket innebar för många ett livslångt arbete, ibland också över generationer. Som konsekvens av dessa förutsättningar beskrivs ibland en bruksanda, ett socialiserat förhållningssätt som invånarna i bruksorter har utvecklat. Bruksanda har både en positiv tolkning såsom lojalitet, gemenskap och trygghet och en mer negativ tolkning som bland annat handlar om inlärd hjälplöshet och passivitet. Bruksandan rymmer också föreställningar om konformitet, traditionalism, konservatism och social slutenhet (Ekman, 1997).
Jämförelsekategorin till bruksorter är småföretagarorter. De beskrivs istället som platser med en stor andel mindre företag. Istället för bruksanda antas dessa platser genomsyras av en framåtanda som kallas Gnosjöanda och definieras av entreprenörskap, driftighet och informella nätverk
14 Enligt Sveriges kommuner och regioners (SKR, tidigare Sveriges kommuner och landsting SKL) kommungruppindelning 2011 kallades denna typ av orter
varuproducerande orter.
(Wigren-Kristoferson, 2003). Spänningen mellan dessa idealtyper är relevanta för studier av mindre orter eftersom de också, i den offentliga debatten, värderas olika. Bruksanda menar etnologen Maria Vallström har fått en ”entydigt negativ prägel” och ”de senaste tio-femton åren har blivit ’mer som ett skällsord’” (Vallström, 2014, s. 65). Jag återkommer i senare avsnitt hur orten som studeras i denna avhandling kan förstås i relation till dessa idealtyper.
Geografisk ojämlikhet
Samhällsutvecklingen har sedan 1980 inneburit stora förändringar i befolkningstätheten och en ökad ekonomisk ojämlikhet mellan Sveriges regioner (Enflo, 2016; Hurley et al., 2019). Mellan 1990 och 2010 försvann fler arbetstillfällen från landsbygden än från städerna. Däremot minskade tillverkningsindustrin mer i städerna än på landsbygden vilket innebär att en större del av tillverkningsindustrin återfinns på landsbygden medan tjänstesektorn, som sysselsätter 80 procent av befolkningen, återfinns i städerna (Bjerke & Johansson, 2015).
En rapport om regionala skillnader i jobbstruktur från Eurofond visar att tillväxt av arbeten i Sverige de senaste åren (2012-2017) främst har skett i Stockholmsregionen. Ökningen i den svenska huvudstadsregionen i relation till övriga landet har varit kraftigare än i något annat av de undersökta länderna15. Arbetstillfällena i svenska småstadsregioner har dessutom under samma femårsperiod minskat snabbare än i andra länders småstadsregioner i rapporten. Utvecklingen har inneburit en tillväxt av höglönejobb och låglönejobb inom tjänstesektorn, en sektor som har ökat kraftigt i storstäderna men bara marginellt på landsbygden (Bjerke & Johansson, 2015; Hurley et al., 2019; Åberg, 2015).
De teknologiska, ekonomiska och sociala omstruktureringarna har sedan den industriella krisen på 1970-talet diskuterats och förklarats med en mängd begrepp (Thörnquist & Engstrand, 2011). Sociologen Daniel
15 De länder som undersöktes i rapporten var: Belgien, Tjeckien, Frankrike, Polen, Spanien, Italien, Tyskland, Sverige och Storbritannien.
och land (SOU 2003:29). Samtidigt är föreställningar om det rurala och det urbana som idealtyper starka och ingår i hur människor uppfattar samhället (Kåks, 2003). Dessutom finns, som diskuteras nedan också en utveckling som innebär ökande geografisk ojämlikhet.
Bruksort eller småföretagarort
Inom kategorin småstad finns det en mängd andra uppdelningar. Industriort är till exempel en kategori som används i denna avhandling och handlar om orter som domineras av en industrinäring14.
En annan sådan uppdelning som även bär en stark symbolisk laddning är den mellan bruksort och småförtagarort; de förstås utifrån dikotomier som kollektiv kontra individ, passivitet kontra handlingskraft (Vallström, 2014). Bruksort är en typ av småstad där det finns eller har funnits en dominerande arbetsgivare. I internationell litteratur beskrivs de som single
industry town, one company town eller resource-based town (Hedfeldt, 2008, s. 30).
Det utmärkande för en bruksort är den starka relationen mellan arbetsgivaren och arbetarna. Arbetsgivaren har ofta varit mer än en arbetsgivare och försett arbetarna med exempelvis bostäder och sjukvård. Arbetet på bruket innebar för många ett livslångt arbete, ibland också över generationer. Som konsekvens av dessa förutsättningar beskrivs ibland en bruksanda, ett socialiserat förhållningssätt som invånarna i bruksorter har utvecklat. Bruksanda har både en positiv tolkning såsom lojalitet, gemenskap och trygghet och en mer negativ tolkning som bland annat handlar om inlärd hjälplöshet och passivitet. Bruksandan rymmer också föreställningar om konformitet, traditionalism, konservatism och social slutenhet (Ekman, 1997).
Jämförelsekategorin till bruksorter är småföretagarorter. De beskrivs istället som platser med en stor andel mindre företag. Istället för bruksanda antas dessa platser genomsyras av en framåtanda som kallas Gnosjöanda och definieras av entreprenörskap, driftighet och informella nätverk
14 Enligt Sveriges kommuner och regioners (SKR, tidigare Sveriges kommuner och landsting SKL) kommungruppindelning 2011 kallades denna typ av orter
varuproducerande orter.
(Wigren-Kristoferson, 2003). Spänningen mellan dessa idealtyper är relevanta för studier av mindre orter eftersom de också, i den offentliga debatten, värderas olika. Bruksanda menar etnologen Maria Vallström har fått en ”entydigt negativ prägel” och ”de senaste tio-femton åren har blivit ’mer som ett skällsord’” (Vallström, 2014, s. 65). Jag återkommer i senare avsnitt hur orten som studeras i denna avhandling kan förstås i relation till dessa idealtyper.
Geografisk ojämlikhet
Samhällsutvecklingen har sedan 1980 inneburit stora förändringar i befolkningstätheten och en ökad ekonomisk ojämlikhet mellan Sveriges regioner (Enflo, 2016; Hurley et al., 2019). Mellan 1990 och 2010 försvann fler arbetstillfällen från landsbygden än från städerna. Däremot minskade tillverkningsindustrin mer i städerna än på landsbygden vilket innebär att en större del av tillverkningsindustrin återfinns på landsbygden medan tjänstesektorn, som sysselsätter 80 procent av befolkningen, återfinns i städerna (Bjerke & Johansson, 2015).
En rapport om regionala skillnader i jobbstruktur från Eurofond visar att tillväxt av arbeten i Sverige de senaste åren (2012-2017) främst har skett i Stockholmsregionen. Ökningen i den svenska huvudstadsregionen i relation till övriga landet har varit kraftigare än i något annat av de undersökta länderna15. Arbetstillfällena i svenska småstadsregioner har dessutom under samma femårsperiod minskat snabbare än i andra länders småstadsregioner i rapporten. Utvecklingen har inneburit en tillväxt av höglönejobb och låglönejobb inom tjänstesektorn, en sektor som har ökat kraftigt i storstäderna men bara marginellt på landsbygden (Bjerke & Johansson, 2015; Hurley et al., 2019; Åberg, 2015).
De teknologiska, ekonomiska och sociala omstruktureringarna har sedan den industriella krisen på 1970-talet diskuterats och förklarats med en mängd begrepp (Thörnquist & Engstrand, 2011). Sociologen Daniel
15 De länder som undersöktes i rapporten var: Belgien, Tjeckien, Frankrike, Polen, Spanien, Italien, Tyskland, Sverige och Storbritannien.
Bells bok The Coming of post-industrial society (1973) där han skisserade framväxten av kunskapssamhället ses ofta som startpunkt för diskussionen om industrisamhällets omvandling (Nilsson, 2000). De flesta forskare är idag överens om att det har skett en omstrukturering som har inneburit både teknisk utveckling och en grundläggande omvandling av hur arbete och produktion organiseras, såväl som en internationell arbetsdelning (Thörnquist & Engstrand, 2011). Det har bland annat inneburit en ökad efterfrågan på utbildning på den svenska arbetsmarknaden och en massiv expansion av det svenska utbildningssystemet (Löfbom & Sonnerby, 2015; Svensson, 2017a).
Geografisk ojämlikhet handlar förutom om förändringar på arbets-marknaden, om befolkningstäthet, en åldrande befolkning och det faktum att många unga människor flyttar från mindre kommuner. Det innebär att det blir färre som ska försörja en allt mer resurskrävande befolkning. Den åldrande befolkningen leder också till problem med kompetensförsörjning vilket av landsbygdskommitteen beskrivs som en av landsbygdens största utmaningar (SOU 2017:1).
Det är, i många mindre kommuner, svårt att hitta personal med rätt utbildning både inom privat och offentlig sektor. Det finns en samtidig arbetslöshet och kompetensbrist som ibland beskrivs som att det finns ett matchningsproblem mellan arbetsgivarens efterfrågan och tillgång till arbetssökande (Lindblad et al., 2015; SOU 2017:1). Från ett arbetsgivarperspektiv kan dock nämnas att tillgängligheten till högutbildade de senaste decennierna också har ökat i och med en ökad pendling som innebär förflyttning över kommungränser (Bjerke & Johansson, 2015).
Det finns stora regionala skillnader också i rekryteringen till högre studier. I Danderyds kommun hade 82,4 procent av 24 åringarna födda 1994 påbörjat högskolestudier medan motsvarande siffra för Jokkmokks kommun var 17,4 procent. Av Sveriges län låg Stockholm, Uppsala och Skåne i toppen där ungefär 50 procent av 24 åringarna hade påbörjat högskolestudier vilket kan jämföras med Gotland, Norrbotten och Jämtland i botten där enbart 35 procent hade börjat studera på högskola (UKÄ 2019).
Utvecklingen visar sammantaget att det finns en geografisk ojämlikhet som påverkar tillgång till arbete och utbildning men också en ojämlik befolkningsutveckling vilket resulterar i kompetensförsörjningsproblem för många mindre kommuner.
Regionalpolitik
Det politiska område som omfattar relationen mellan geografiska landsdelar kallas regionalpolitik. I Sverige etablerades det vid mitten av 1960-talet som ett svar på den stora utflyttningen från landsbygden. Det fanns en inneboende motsättning mellan den tidens lokaliseringspolitik och den rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik som behövde hanteras på något vis (Nilsson, 2012). Arbetsmarknadspolitiken, som ibland har kallats ”flyttlasspolitiken”, uppmuntrade exempelvis genom ekonomiskt stöd flytt från regioner med arbetslöshet till regioner med arbetskraftsbrist (Olofsson & Wadensjö, 2009). Samtidigt fanns en vision om att hela Sverige skulle vara livskraftigt och i balans.
De politiska åtgärderna som vidtogs inom ramen för den tidens regionalpolitik, var bland annat att staten delade ut ekonomiskt stöd till specifikt utpekade stödområden, att statliga myndigheter utlokaliserades från Stockholm till andra delar av landet och att ett skatteutjämningsbidrag delades ut till kommunerna (Johansson, 2013). Statsvetaren Jörgen Johansson (2013) kallar denna period för regionalpolitikens etableringsfas. Perioden pågick mellan 1965-1979 och syftet var att åstadkomma utjämning mellan regionerna. Perioden före 1960-talet ingick regionalpolitiken i den allmänna välfärden och var inte ett specifikt utpekat politikområde (Björling & Fredriksson, 2018). Redan på 1930-talet hade dock problemet med landsbygdens avfolkning diskuterats i riksdagen (SOU 2003:29). Efter kriserna på 1970-talet formulerades regionalpolitiken på ett nytt sätt som innebar en decentralisering där länen själva skulle bedriva regionalpolitik. Johansson (2013) benämner perioden mellan 1979 och 1995 som en utvecklingsfas. På 1970-talet skedde också en omfattande kommunreform där små kommuner slogs samman till större enheter.
Tiden efter 1995 kallar Johansson (2013) en regionaliseringsfas som innebar en fortsatt utveckling mot ökat regionalt självstyre. Integrationen i
Bells bok The Coming of post-industrial society (1973) där han skisserade framväxten av kunskapssamhället ses ofta som startpunkt för diskussionen om industrisamhällets omvandling (Nilsson, 2000). De flesta forskare är idag överens om att det har skett en omstrukturering som har inneburit både teknisk utveckling och en grundläggande omvandling av hur arbete och produktion organiseras, såväl som en internationell arbetsdelning (Thörnquist & Engstrand, 2011). Det har bland annat inneburit en ökad efterfrågan på utbildning på den svenska arbetsmarknaden och en massiv expansion av det svenska utbildningssystemet (Löfbom & Sonnerby, 2015; Svensson, 2017a).
Geografisk ojämlikhet handlar förutom om förändringar på arbets-marknaden, om befolkningstäthet, en åldrande befolkning och det faktum att många unga människor flyttar från mindre kommuner. Det innebär att det blir färre som ska försörja en allt mer resurskrävande befolkning. Den åldrande befolkningen leder också till problem med kompetensförsörjning vilket av landsbygdskommitteen beskrivs som en av landsbygdens största utmaningar (SOU 2017:1).
Det är, i många mindre kommuner, svårt att hitta personal med rätt utbildning både inom privat och offentlig sektor. Det finns en samtidig arbetslöshet och kompetensbrist som ibland beskrivs som att det finns ett