Social kontext

I temat social kontext behandlas artiklar med hänsyn till om offren skildras utifrån ett större sammanhang och i så fall hur. I artiklar från år 2015 ses att offren porträtteras i relation till familj och vänner, medan i artiklar från år 2020 ses offren framställas mördats av sina egna, vidare sågs offren i stor utsträckning framställas sakligt och objektifierat.

2015. Exempel på social kontext år 2015 från Expressen och Aftonbladet ses i följande citat.

17

XX har nyss fyllt femton när han skjuts ihjäl mitt på dagen utanför sitt hem. (Moreno 2015)

Den skottskadade brodern vårdas samtidigt för en allvarlig sjukdom vilket har gjort situationen ännu svårare för honom och för familjen. [...] Ingen ska behöva se sin egen bror avrättas mitt framför sina ögon, säger kusinen. (Wiman 2015)

I det första citatet framställs offret som ett idealiskt offer. Offret beskrivs som svag, ung, upptagen med en respektabel aktivitet och befinner sig på en oklanderlig plats (Christie, 2001:48). I framställningen nämns även offrets namn, Eigenberg och Garland (2008:67) såg att utelämnande av namn bidrar till en distansering och avhumanisering av offret, att skriva ut namn kan således tolkas verka motsatt, alltså, framkalla både sympatier för- och en känsla av samhörighet med offret. Liknande framställning kan ses ur det andra citatet där offret likaså beskrivs oskyldig och idealiskt. Tidigare forskning har visat att media bidrar till att ytterligare stärka offrets oskuld genom att framhäva ett lidande (Nilsson, 2012:148). Detta kan ses i det andra citatet då offrets sjukdom används för att väcka sympati hos läsarna och samtidigt framställa offret med attribut som svag och oskyldig (Christie, 2001:48). När vi läste igenom materialet kunde vi se att flertalet artiklar lägger större fokus på faktorer kring brottsoffret än själva gärningen. Som visat i tidigare forskning är det vanligt att låta närstående synas och dela sin historia som anhörig till brottsoffret (Nilsson, 2012:144). Detta fungerar inte bara för att skapa sympati utan även som ett sätt att konstatera offrets ‘vanlighet’ (Lindgren & Lundström, 2010:31). När dessa kriterier om det ideala offret till stor del uppfylls och i kombination med normalitetsmarkörer tenderar en bild av ett oskyldigt, idealiskt offer uppstå. Eftersom media är den arena som läses av majoriteten av befolkningen (Nord & Strömbäck, 2004:2) och anses ha inflytande på läsarnas uppfattning av personer och sociala kategorier kan framställningarna som denna ses som ett exempel på hur offren porträtterades år 2015 och hur man generellt uppfattade dessa offer (Pollack, 2001:32).

2020. I artiklar från år 2020 som rör social kontext kunde ses att offret framställs i en annorlunda relation till vänner då media ofta lyfter att offren mördats av sina egna. Vidare nämns offren ofta i förbifarten och tenderar sällan framställas som en betydande person. År 2020 sågs i stället offrens relation till gärningsmannen ofta poängterad. Ett av Christies kriterier lyder att gärningsmannen ska vara okänd för offret för att tillskrivas en legitim offerstatus (Christie, 2001:48). Vid granskning av artiklar från år 2020 sågs en sådan bekantskap vara framträdande vilket redogörs nedan i ett citat från Aftonbladet.

Han tvingades sedan ut i skogsområdet och sköts av vänner som inte hade fått vara med på rånet. (Nilsson & Sandberg 2020)

Citatet förmedlar både att offret var kriminellt belastad och dödades av vänner. Detta går emot Christies (2001:48) kriterium om legitima aktiviteter och att gärningsmannen ska vara okänd

18

för att betraktas som ett idealiskt offer. Christies teori talar därmed för en större komplexitet än vad han själv uttryckt eftersom Brås rapport från år 2012 (ibid:42) visar att 75% av mördade personer i Sverige har en relation till gärningsmannen. I verkligheten blir det därför svårt för majoriteten att uppnå offerstatus då gärningsmannen ska vara okänd för att betraktas som ett idealt offer. I nästa citat från Expressen finns även en lite mer subtil antydan till att offret kan ha varit inblandad i kriminalitet eftersom de framställs vara släkt och vänner.

I gängkrigets grymhet har det också under de senaste åren handlat om att släktingar och gamla vänner i Rinkebytrakten begår grymma våldshandlingar mot varandra. Det gör gängkonflikten unik. (Sjöshult 2020)

Å ena sidan omtalas hur ‘grymt’ gängvåldet är, där artikeln till viss del kan ses sympatisera med offren. Å andra sidan hamnar fokus på att handlingarna begås av släkt och vänner och framställer inblandade i dålig dager och samtidigt kan ses sänka denna sympati. Som nämnt bidrar en relation med gärningsmannen till att offret inte uppfattas som legitimt (Christie, 2012:48). Det är möjligt att tolka kriteriet att offret, genom att umgås med gärningsmannen inte skyddat sig tillräckligt. Citatet poängterar ett släktskap, vilket emellertid kan göra det svårt att hålla sig undan gärningsmannen. Återigen vill vi hänvisa till Brås (2012:42) statistik som visar på att familjemedlemmar är vanliga förövare, något artikeln hävdar unikt för gängkonflikten.

Att framhäva att offret är släkt eller vän med gärningsmannen, implicerar också att dessa är lika varandra. Vilket leder till att den dikotomi Christie talar om, att gärningsmannen ska vara väsensskild från offret, inte går att se, något som ytterligare sänker möjligheten till en legitim offerstatus (Christie, 2001:55).

Exempel på när offren framställs sakligt och objektifierat, utan en social kontext kan ses i citat från SVT och Expressen och presenteras nedan.

En person hittades livshotande skadad i Märsta under lördagskvällen. Några timmar senare meddelade polisen att personen dött av sina skador. (Silverberg, Wedholm, Loth

& Kjellström 2020)

En person har avlidit och två har skottskadats i Tensta i västra Stockholm. (Lundström &

Mossige-Norheim 2020)

Majoriteten av alla artiklar från år 2020 ger inget större tillkännagivande av offret då de oftare beskrivs kortfattat som ‘en person’ som blev skjuten utan vidare ställningstagande. Citaten ovan visar även hur media avhumaniserar offren genom sakliga beskrivningar. Som nämnt tidigare kan distansering i former av utlämnande av exempelvis namn och kön leda till att allmänheten får svårt att sympatisera med offret (Eigenberg & Garland, 2008:67). Offrens konstruktion i artiklarna bör rimligen även vara i relation till en gärningsman eftersom de uppfattas som naturligt förekommande och därmed binära. Däremot utelämnas gärningsmannen i båda citat vilket ger en känsla av att offren objektifieras till att inte utsatts för något brott. Centralt i

19

Christies teori är att det svaga offret kontrasteras mot den stora onda gärningsmannen vilket inte kan ses i ovannämnda citat (Christie, 2001:48). Som visat i tidigare forskning i en studie om föreställningar om människor och förorter har media en tendens att tillskriva områden som Tensta och Märsta i en negativ klang, initierande att dessa områden är präglade av sociala problem (Ericsson et al., 2002:14–15). Även om artiklarna inte uttryckligen skriver att områdena kännetecknas av kriminalitet är det underförstått av citaten att en person har dött och en annan avlidit av sina skador till följd av det val att befinna sig i en miljö med högre risk för vapenvåld och kan därmed ses som ett skuldbeläggande. I citaten är det underförstått att de skjutna offren ställs till svars för sin viktimisering eftersom den mediala sympatin inte kan ses.

Detta kan vara en medveten eller omedveten strategi av media, dels på grund av platsen som förknippas med kriminalitet eller att media inte hade annan information att tillgå som resulterat i att offren beskrivs sakligt. Av den anledningen kan det förklara varför media i stället distanserar offren och gör det svårare för läsarna att sympatisera med dessa. Vilket å andra sidan blir kontroversiellt eftersom media själva bidrar till och upprätthåller bilden av dessa områden som utsatta (ibid:15).