Social miljö

Barnen på de båda förskolorna har mångkulturell bakgrund. Pedagogerna arbetar därför mycket med språkstödjande insatser och det speglar sig på hur pedagogerna strukturerat aktiviteterna. Igenkänningsfaktorer gör sig påminda hos barnen från en dag till en annan genom att aktiviteterna startar vid samma tidpunkter och barngruppen som delats in i mindre grupper har gjorts efter att skapa en trygg atmosfär. Pedagogerna använder sig ofta av kroppsspråk och mimik i samtalet. Barnens olika svårigheter noteras ofta och tas vidare till arbetslaget för diskussion. Viljan är att få till ett gemensamt förhållningssätt gentemot barnen men svaren från pedagogerna visar på att det finns en skillnad på hur pedagogerna bemöter barn som har svårt att hantera sina känslor. Gunn berättar:

”[...] vi i personalen måste också tänka på så att vi inte triggar igång barnen eftersom det kan ha mycket med vårt agerande att göra. Hur vi säger saker. Och att vi tänker på att till exempel barn med AD/HD, dem glömmer. Alltså det [barnet] har ingen koppling till att den har gjort någonting. De förstår inte alltid vad de har gjort och när man då kanske frågar dem varför gjorde du det, då säger dem ”Vet inte”. Då är det ju ett ärligt svar för dem vet inte.” (Gunn) Gunn berättar i exemplet ovan att barnet gett henne ett ärligt svar och något hon som pedagog behöver lyssna till. Skulle hon välja att fortsätta ifrågasätta vad barnet gjorde så finns risken att barnet återigen hamnar i affekt och det Juul varnar för: att det förstärker barnets brist på självkänsla (2013, s. 65f). Det gäller att göra överväganden i stunden men det är inte alltid helt lätt att göra. Vad som dock är viktigt är att pedagogerna delar med sig av sina erfarenheter för att de så långt som möjligt ska kunna nå ett gemensamt förhållningssätt i arbetslaget. Vad den tidigare forskningen visat så är det sällsynt att ett barn i förskoleåldern fått en diagnos, dock har Gunn så pass lång erfarenhet att hon ser gemensamma drag hos vissa barn och kan på det sättet hitta metoder som hon känner

35

fungerar för just de barnen. Svaren slutar dock ofta med att pedagogerna inte anger någon form av speciell strategi, istället pratar de om vilka aktiviteter de tror kommer eller inte kommer fungera baserat på tidigare erfarenheter. Alltså om de erfarit att barnet har svårigheter för en situation undviker pedagogerna liknande situationer vilket i slutändan inte ger barnet möjlighet att pröva eller erfara nya kunskaper tillsammans med de andra barnen i det som inte fungerade. Ekman som skriver om vikten av ett understödjande klimat på förskolan anser att pedagoger behöver hjälpa barnet att sätta ord på och beskriva de känslor barnet kände då den inte kunde hantera situationen på ett bra sätt (2008, s. 125f). Dock noterar pedagogen den uppkomna situationen för att i ett senare skede prata med barnen i mindre grupper om vad som hände och hur situationen skulle kunna lösas. På det sättet kan barnen prata med, hjälpa och lära av varandra i en lugn och avslappnad miljö tillsammans.

Även om pedagogerna inte kan motverka ett barns utagerande beteende helt så kan pedagoger hjälpa barnet att förstå sin roll i en lek eller i barngruppen. Vedeler skriver att om pedagoger utgår ifrån salutogen teori för att utveckla barns sociala kompetens så ger det goda förutsättningar till det praktiska pedagogiska arbetet (2009:73ff). Som pedagog tar man vara på barnets olika förmågor och medvetandegör de positiva inslag barnet bidrar med i en lek, både för barnet och barngruppen. För att barnet ska få en känsla av sammanhang kan pedagogen använda sig av och förklara leken med begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Att hjälpa barnet att begripa sig på leken handlar om att barnet behöver ha en förståelse för vad leken heter, vad leken går ut på, vilka roller som finns med och vad en kan göra i rollerna. Med hanterbarhet kan pedagogen hjälpa barnet att leva sig in i rollen och att låtsas, en roll som pedagogen känner att barnet kan klara av men som samtidigt är en utmaning. Att barnet upplever att leken eller aktiviteten är meningsfull är viktigt. Enligt Vedeler handlar det om hur begriplig och hanterbar aktiviteten är men också om aktiviteten är lockande, om kamrater den tycker om deltar och om barnet vill bli accepterad i barngruppen. Här menar Vedeler att en medforskande pedagog kan hjälpa barn på ett konkret sätt för att lättare följa de lekregler som gäller och bli en del av gemenskapen.

Pedagoger i de båda förskolorna nämner att tiden för att strukturera upp en verksamhet med hög kvalitet och hållbarhet ofta inte räcker till. När ett barn har ett uppvisat utagerande beteende ligger det i arbetslagets intresse att göra en kartläggning över vilka

36

insatser som behövs. Det uppstår dock mer än ofta att någon pedagog behöver gå ifrån för att vara i barngruppen eller att barnets vistelse på förskolan är mer sporadisk än regelbunden.

Sammanfattningsvis berättar förskollärarna att den fysiska, pedagogiska och sociala miljön har en stor och avgörande roll i arbetet med barn. Genom att pedagogerna intar ett reflekterande förhållningssätt uppmärksammar förskollärarna vad som fungerar och inte fungerar. Finner pedagogerna att ett barn har svårt att hantera en viss situation i en pågående aktivitet ges alltid det barnet möjlighet till dialog, under dialogen presenterar pedagogen aktiviteten på ett inbjudande sätt som de vet att barnet lyssnar till. Skulle inte det gå ändå så får barnet göra något annat där pedagogen har möjlighet till uppsikt. Samtal i mindre barngrupper är en form av pedagogisk metod som förskollärarna tagit till sig, det är ett återkommande inslag varje dag.

37