Socioekologiska system

För att uppnå en hållbar utveckling av våra städer behöver vi tydliggöra sambanden mellan människa och natur, eller de socioekologiska sam- banden: människans aktiviteter påverkar de ekologiska systemen som i sin tur påverkar det mänskliga samhället, vilket medför konsekvenser för både människa och miljö. Denna utgångspunkt efterfrågas på flera håll (exv. Collins et al., 2010; Liu et al. 2007; Pickett et al., 2005) och har tillämpats bland annat i rapporter som Millennium Ecosystem As- sessment (MA, 2005) – den första interdisciplinära globala analysen av det socioekologiska systemet där samhällets konsumtion av eko- systemtjänster studerats (Collins et al, 2010) – samt Global Environ- ment Outlook 4 (GEO4) (UNEP, 2007). GEO4 ska utgöra en ”global, omfattande, tillförlitlig och vetenskapligt trovärdig, policyrelevant och legitim uppdaterad bedömning av och utsikter för interaktionen mellan miljö och samhälle” (UNEP, 2007, s. 498). Rapporten betonar således det komplexa förhållandet mellan människa och miljö. I kapitel 8 sam- manfattas ett antal punkter om vad vi egentligen vet om det förhål- landet, varav några här återges i förenklad variant (s. 362-363):

• Miljöpåverkan och dagens utvecklingsutmaningar har samma bakomliggande orsaker

• Ansvaret för dessa bakomliggande orsaker är ojämnt fördelat över världen

• En mänsklig aktivitet kan ha många olika miljöeffekter och på- verka vårt välmående på många sätt

• Sociala och biofysiska system är dynamiska och karaktäriseras av trösklar, tidsfördröjningar och återkoppling

• Komplexiteten i socioekologiska system, och vår begränsade kun- skap om dynamiken i dessa system, gör det svårt att identifiera kritiska tröskelvärden

Av detta kan konstateras att människans välmående är avhängigt mil- jöns välmående och att många av människans aktiviteter drabbar henne själv negativt även om de geografiska platserna för orsak och verkan kan vara skilda. För att synliggöra sambanden mellan mänsklig aktivitet och hur det drabbar människa och miljö behöver vi ha kunskap om vilka tröskelvärden vi ska utgå ifrån för att avgöra vad som är hållbart och inte; ha förståelse för effekter långt in i framtiden såväl som på kort sikt; och förstå de komplexa mönster av återkopplingar som en aktivitet kan orsaka. Hållbarhetsanalyser blir viktiga verktyg i detta arbete. GEO4 har utgått från bland annat indikatorer för global, regional, subregional och nationell skala, vilka baserats på över 450 variabler i GEO Data Portal.

Att diskutera hållbarhet utifrån ett socioekologiskt perspektiv har kritiserats för att skapa ”skuldkastande” och domedagsprofetior (Rockström et al., 2008) eftersom fokus hamnar på människans skuld i samband med klimatförändringar och andra konsekvenser av ekologisk påverkan. Istället föreslår Rockström et al. (2008), vilket utmanar den rådande synen inom den vetenskapliga sfären på hur hållbar utveckling ska studeras, att utgångspunkten är de ekologiska gränser som finns för planeten som helhet – planetary boundaries (PB). Så länge trösklarna7

för ett antal huvudsakliga parametrar inte överskrids kan utvecklingen anses vara hållbar. Ur ett stadsperspektiv torde PB-konceptet vara en intressant bas att utgå ifrån, för att sedan utvecklas och byggas på för att bli tillräckligt detaljerat för stadsnivå och för att tydliga väva in den sociala hållbarhetsdimensionen.

Det sociala i socioekologiska modeller

Att se staden som ett socioekologiskt system innebär att relationen mellan människa och natur synliggörs. Negativa förändringar i ekosystemen kan då härledas till mänskliga aktiviteter genom orsak- och verkanssamband. Däremot är det inte självklart att den sociala dimensionen av hållbar- hetsbegreppet inkluderas fullt ut i en socioekologisk konceptuell modell. I vilken utsträckning stadens invånare är nöjda med sin livssituation, om de känner sig trygga och jämlikt behandlade, om de har möjlighet till utbildning och sysselsättning eller om samhällets fortsatta existens är möjlig på lång sikt – inget av detta faller nödvändigtvis in i socioeko-

logiska analysmodeller. Därför är det viktigt att låta även de sociala och socioekonomiska frågorna få särskilt utrymme vid hållbarhetsanalys av städer och stadsutveckling ur ett socioekologiskt perspektiv.

3.7.3 resiliens

I det mänskliga samhället är ekosystemtjänster viktiga tillgångar. De omfattar de tjänster och varor människan får från naturen, av polli- nering, mikrobiell nedbrytning, växtlighet, dricksvatten, energi, råvaror, översvämningsskydd, klimatreglering eller rekreation. För att ekosys- temtjänsterna ska bestå krävs en stor biologisk mångfald där olika gener, arter, naturtyper och ekosystem kan komplettera varandra för att skapa

resiliens, eller ekosystemens förmåga att återhämta sig eller anpassa sig

efter nya förutsättningar (NSF, 2010, box 3).

Resiliens kan utgöra ett konceptuellt ramverk för hur socioekolo- giska relationer i komplexa system kan förstås. Konceptet resiliens har sin bakgrund i flera olika discipliner som ekologi och sociologi (Mach- lis, 2007). Det innebär en syn på naturen som ett dynamiskt system där flera jämviktslägen kan existera. Beroende på naturliga eller skapade förändringar i ekosystemen kan trösklar överskridas och ändra förut- sättningarna för ekosystemets fortsatta existens. Förändringarna kan vara gradvisa, som vid ett förändrat klimat eller befolkningsökning, eller plötsliga som vid ändrad markanvändning eller översvämning. Ett resi- lient ekosystem kan antingen anpassa sig efter de nya förutsättningarna eller ha förmågan att återgå till det ursprungliga tillståndet och motstå förändringen (NSF, 2010).

Resiliens kan också handla om möjligheten att ta tillvara på möjlig- heterna att utnyttja förändrade förutsättningar till något positivt genom att nya kombinationer i strukturer och processer tillåts (Colding et al., 2010). Begreppet används inte bara inom ekologin. Norberg et al. (2008) diskuterar i samband med systemteori, bland annat komplexa anpass- ningsbara system (complex adaptive systems, CAS), där anpassningsgra- den beror på systemens förmåga till självorganisation (autopoiesis) och förmågan att tolerera förändring. Denna förmåga benämns resiliens och omfattar idéer om anpassning, lärande och självorganisation, vilket liknar ekologisk resiliens. Carpenter (refererad i Norberg et al., 2008) beskriver resiliens som

1. Hur stora störningar ett system kan absorbera utan att förändra sitt ursprungliga tillstånd

sig (i motsats till brist på organisation och utifrån påtvingad organisation)

3. I vilken utsträckning systemet kan bygga upp och öka inlär- nings- och anpassningsförmågan

Förmågan hos olika system att utvecklas och hantera förändrade förut- sättningar måste upprätthållas om de ska förbli hållbara (Bossel, 1999). Resiliens är därför högst relevant även ur ett stadsperspektiv och om- skrivs då ofta urban resiliens. Då handlar det om att urbana system ska kunna upprätthålla sina funktioner och tjänster även under påfrestning och vid förändrade förutsättningar (Colding et al., 2010). Det finns städer som har existerat i hundratals och tusentals år och som bara med tanke på det borde kunna kallas resilienta då de med stor sannolikhet motstått både sjukdomar, krig, resursknapphet och andra påfrestningar. Det innebär dock inte att dessa städer med dagens mått mätt har varit resilienta ur ett ekologiskt eller socialt perspektiv (Leichenko, 2011).

I praktiken kan det innebära att när en stad växer på ett ohållbart sätt kommer naturliga ekosystem att förloras till exempel då mark be- läggs med olika material som asfalt och betong. Detta reducerar stadens möjlighet att stå emot bland annat konsekvenserna av klimatföränd- ringar (ibid.). Städers förmåga att anpassa sig till ett förändrat klimat är något som blir allt viktigare med ökad nederbörd, hårdare och fler stormar, högre eller lägre medeltemperaturer och en stigande havsnivå, och städernas resiliens är beroende av ekosystemens resiliens genom de flöden av energi, material, vatten och avfall som rör sig mellan systemen. Leichenko (2011) beskriver fyra områden som är viktiga att studera i samband med urban resiliens: urban ekologisk resiliens; urbana risker och reduktion av risk för katastrofer; resiliens i urbana och regionala ekonomier; och framhållningen av resiliens i institutioner och urban styrning. De olika områdena kräver olika typer av analysverktyg för att stadens resiliens ska kunna synliggöras. Vi känner ännu inte till de pro- cesser som styr resiliens i urbana ekosystem särskilt väl, varför modeller för att synliggöra strukturer och funktioner i urbana ekosystem blir viktiga redskap i stadsplaneringen (Machlis, 2007).

Som ett av många olika svar på utmaningar kring städers resiliens skapades Resilient Cities, en global plattform för lärande och samver- kan för resilienta städer och anpassning till klimatförändringar, som 2010 medverkade vid 1st _{World Congress on Cities and Adaptation to}

Climate Change i Bonn, Tyskland (ICLEI8_{, 2010). Bonndeklarationen}

8 ICLEI stod initialt för International Council for Local Environmental Initiatives, men står nu för Local Governments for Sustainability.

utgjorde där en global kraftsamling för koordinerade, lokala klimat- åtgärder med särskild betoning på städernas klimatanpassning. Under 2011 hölls den andra samlingen, som resulterade i rapporten Resilient

Cities 2011. I rapporten beskrivs städer som komplexa system där det är

nödvändigt att invånarna förstår hur, var och varför de är sårbara såväl som vad det är som kan skapa denna sårbarhet, för att uppnå högre resiliens i staden. Hållbarhetsanalyser blir således viktiga redskap för att skapa resilienta städer, både för att skapa underlag för beslutsfattande och för att sedan utvärdera det verkliga resultatet av beslut. För besluts- underlag på lokal nivå behöver även sårbarhet och associerade risker identifieras genom risk- och sårbarhetsanalyser. Dessa ska enligt ICLEI (2011) helst inkludera även invånarnas lokalkännedom och resultat från kostnads-nyttoanalyser (CBA) om vilka alternativ som är lämpliga att gå vidare med9_{. För ett holistiskt perspektiv bör flera dimensioner om-}

fattas, som vatten, energi, säker livsmedelsförsörjning, växthusgasreduk- tion, skydd av ekosystem samt fattigdom i städerna (ibid.). I Resilient

Cities 2012 kommer fokus att ligga på urban risk; resilient urban design;

resilient urban förnybar energi; resilient urban logistik; och finansiering av den resilienta staden (ICLEI, 2012). Ett annat initiativ är Stockholm Resilience Centre som har ambitionen att skapa ett världsledande tvär- vetenskapligt forskningscenter som utvecklar förståelsen av komplexa socioekologiska system och bidrar med nya insikter och redskap som möjliggör bättre styrning och förvaltning av dessa.

En stad med hög resiliens kommer att upplevas som attraktiv och ha ett försprång i den globala konkurrensen om människor och kapital. Därför är finansieringen av förändringsprocesser som leder till högre resiliens en viktig fråga att utreda. Som i så många andra fall när det gäller hållbarhet så kan investeringar idag leda till minskade kostnader i framtiden (Stern, 2006) eller till och med ökade intäkter eftersom en hållbar stad kan upplevas som mer attraktiv och locka fler människor att flytta dit. Resiliens skapar därmed en positiv spiral där en resilient stad blir mer resilient ju fler människor som lockas dit och bidrar till större mångfald avseende kunskap, kultur, intressen, konsumtion, teknik och mycket annat. Att lägga resurser på urban resiliens är därmed att investera i en långsiktigt hållbar stad som står sig i konkurrensen med andra städer.

9 Lämpligheten att använda CBA i samband med hållbarhetsanalys kan dock diskuteras med tanke på dess oförmåga att uppfylla krav på demokrati (Söderbaum, 2007) och hantera fördelning av resurser, samt på dess subjektiva värderingsmetoder och svårigheten att sätta realistiska monetära värden på human- och naturresurser (Bebbington et al., 2007).