I detta kapitel redogörs för hur analytikerna beskriver den kliniska verksam-heten. Ett led i min strävan att ur ett pedagogiskt perspektiv studera villkor för lärande i en traditionstung kontext, är att förstå analytikernas arbete i praktiken, eller med deras egna ord: kliniska verksamhet. Kapitlet handlar om vad det innebär det för analytikern att arbeta med metoden i praktiken och hur en psykoanalytisk behandling med spädbarn till kan gå till, och hur de analytiker som försöker arbeta enligt metoden upplever detta arbete. Så som psykoanalytikerna beskriver det för mig, kan metoden genomföras på lite olika sätt beroende på situation och analytiker, men det finns ändå något som är gemensamt. Detta avsnitt är främst beskrivande och ger en någorlunda samstämmig bild av vad spädbarnsanalys är. Den bilden kommer att problematiseras längre fram när jag tar upp dilemman och skillnader i hur spädbarnsanalys gestaltas. Detta kapitel baserar sig enbart på intervjuer från intervjurunda 1, gjorda mellan 2005 och 2008, samt på att jag deltagit i se-minarier under 2009 och fått ta del av hur de då beskrivit metoden.
Intervjuerna med A, B, C och D är gjorda under det jag i föregående kapi-tel kallade fas 2, medan intervjuerna med E, F, G och H är gjorda under fas 3. Jag har inte separerat intervjuerna utifrån faserna, i detta kapitel är det andra teman som styr, men jag nämner det eftersom det kan vara bra för läsaren att känna till.
I detta kapitel fokuseras hur arbetet kan gå till i praktiken från det att en förälder tar kontakt med spädbarnsmottagningen och får kontakt med en analytiker, till att behandlingen avslutas. Avsnittet bottnar i och synliggörs utifrån intervjuer och tar upp processen från början till slut, så som den besk-rivs av analytikerna. Jag har inte data från praktiken så att jag skulle kunna säga om det här finns en diskrepans mellan vad de säger att de gör och vad de gör.
Behandlingen inleds: första mötet
Behandlingen inleds med att en mamma (oftast) tar kontakt. Analytikerna anser att motivationen är viktig, att den stammar ur familjens eget intresse för att få hjälp. Antingen kommer föräldrarna via ett forskningsprojekt på KI
Resultatkapitel 3: Spädbarnsanalys som klinisk
verksamhet
I detta kapitel redogörs för hur analytikerna beskriver den kliniska verksam-heten. Ett led i min strävan att ur ett pedagogiskt perspektiv studera villkor för lärande i en traditionstung kontext, är att förstå analytikernas arbete i praktiken, eller med deras egna ord: kliniska verksamhet. Kapitlet handlar om vad det innebär det för analytikern att arbeta med metoden i praktiken och hur en psykoanalytisk behandling med spädbarn till kan gå till, och hur de analytiker som försöker arbeta enligt metoden upplever detta arbete. Så som psykoanalytikerna beskriver det för mig, kan metoden genomföras på lite olika sätt beroende på situation och analytiker, men det finns ändå något som är gemensamt. Detta avsnitt är främst beskrivande och ger en någorlunda samstämmig bild av vad spädbarnsanalys är. Den bilden kommer att problematiseras längre fram när jag tar upp dilemman och skillnader i hur spädbarnsanalys gestaltas. Detta kapitel baserar sig enbart på intervjuer från intervjurunda 1, gjorda mellan 2005 och 2008, samt på att jag deltagit i se-minarier under 2009 och fått ta del av hur de då beskrivit metoden.
Intervjuerna med A, B, C och D är gjorda under det jag i föregående kapi-tel kallade fas 2, medan intervjuerna med E, F, G och H är gjorda under fas 3. Jag har inte separerat intervjuerna utifrån faserna, i detta kapitel är det andra teman som styr, men jag nämner det eftersom det kan vara bra för läsaren att känna till.
I detta kapitel fokuseras hur arbetet kan gå till i praktiken från det att en förälder tar kontakt med spädbarnsmottagningen och får kontakt med en analytiker, till att behandlingen avslutas. Avsnittet bottnar i och synliggörs utifrån intervjuer och tar upp processen från början till slut, så som den besk-rivs av analytikerna. Jag har inte data från praktiken så att jag skulle kunna säga om det här finns en diskrepans mellan vad de säger att de gör och vad de gör.
Behandlingen inleds: första mötet
Behandlingen inleds med att en mamma (oftast) tar kontakt. Analytikerna anser att motivationen är viktig, att den stammar ur familjens eget intresse för att få hjälp. Antingen kommer föräldrarna via ett forskningsprojekt på KI
(projektet avslutades 2010) och då efter att först ha samtalat med projektle-daren och i samband med detta samtal dragit en lott. De som inte kommer via forskningsprojektet tar kontakt med spädbarnsmottagningen efter att ha fått information via en tidningsannons, nätet, någon som rekommenderat behandlingen eller för att BVC tipsat om denna möjlighet.
För analytikerns del sätter något igång redan innan första mötet, ett enga-gemang och intresse när spädbarnsmottagningen eller forskningsledaren meddelar att en familj kommer att ta kontakt. Föräldrarna ringer och man kommer överens om en tid för träff. Analytikerna vill helst inte tala så mycket per telefon, det är viktigt att man träffas. Båda föräldrarna måste ge sitt samtycke, helst träffar analytikern båda föräldrarna första gången, men om den ena inte kan närvara behövs ett skriftligt eller muntligt (t.ex. per telefon) godkännande till behandlingen. Första mötet kommer föräldrarna till analytikern med eller utan barnet (oftast med) och berättar om bekymren. Analytikern berättar lite vad behandlingen går ut på, att det är barnet som står i fokus och att man arbetar mycket via barnet.
När man diskuterat bekymren och behandlingen går man över till att titta på de praktiska förutsättningarna för hur många gånger i veckan man kan träffas. Analytikern eftersträvar att man ska hitta tid för fyra träffar i veckan, men det är inte alltid det går att hitta fyra tider i veckan som passar båda parter. Man tar i princip emot alla, men om det visar sig att det finns tung problematik och att socialtjänsten är inkopplad kan man inte ta emot fallen utan att vara i kontakt med socialtjänsten först. Den egna motivationen anses mycket viktig. Föräldrarna måste vara motiverade att komma för att det ska fungera.
C1: Det har börjat med att någon har ringt mig, en BVC-sköterska eller pro-jektledaren [för forskningsprojektet], eller någon som har tagit emot samtalet på spädbarnsmottagningens telefontid. Så då ringer någon mig och säger att det finns en mamma här, och så får jag veta med några meningar, hon sover inte och hon är intresserad så. Och då har jag sagt att de kan ringa då och då. Och sen om jag inte varit precis vid telefon så ringer jag upp. Men de får ta kontakt med mig själva. Så jag ringer inte direkt upp. Utan det är viktigt att de hör av sig först. Ja, och så kliver de in genom dörren här och då börjar det på något sätt. Så har jag också tänkt att jag ska vara lite, det tror jag alla är, lite pedagogisk i början och säger att vi kommer att prata mest här, vi kan bilda ett team kring barnet du och jag, vi och jag kommer att prata väldigt mycket med barnet för att försöka förstå vad det är som gör att barnet är olyckligt på det el-ler det sättet och så. Och så börjar man med det då.
Det finns olika beskrivningar av hur man inleder behandlingen, ett förhåll-ningssätt är att initialt förklara vad som kommer att hända, att man kommer att prata väldigt mycket med barnet, att analytikern och föräldern kan bilda ett team kring barnet. Detta beskrivande kombineras ofta med att analytikern visar vad behandlingen kommer att gå ut på genom att prata mycket med barnet.
(projektet avslutades 2010) och då efter att först ha samtalat med projektle-daren och i samband med detta samtal dragit en lott. De som inte kommer via forskningsprojektet tar kontakt med spädbarnsmottagningen efter att ha fått information via en tidningsannons, nätet, någon som rekommenderat behandlingen eller för att BVC tipsat om denna möjlighet.
För analytikerns del sätter något igång redan innan första mötet, ett enga-gemang och intresse när spädbarnsmottagningen eller forskningsledaren meddelar att en familj kommer att ta kontakt. Föräldrarna ringer och man kommer överens om en tid för träff. Analytikerna vill helst inte tala så mycket per telefon, det är viktigt att man träffas. Båda föräldrarna måste ge sitt samtycke, helst träffar analytikern båda föräldrarna första gången, men om den ena inte kan närvara behövs ett skriftligt eller muntligt (t.ex. per telefon) godkännande till behandlingen. Första mötet kommer föräldrarna till analytikern med eller utan barnet (oftast med) och berättar om bekymren. Analytikern berättar lite vad behandlingen går ut på, att det är barnet som står i fokus och att man arbetar mycket via barnet.
När man diskuterat bekymren och behandlingen går man över till att titta på de praktiska förutsättningarna för hur många gånger i veckan man kan träffas. Analytikern eftersträvar att man ska hitta tid för fyra träffar i veckan, men det är inte alltid det går att hitta fyra tider i veckan som passar båda parter. Man tar i princip emot alla, men om det visar sig att det finns tung problematik och att socialtjänsten är inkopplad kan man inte ta emot fallen utan att vara i kontakt med socialtjänsten först. Den egna motivationen anses mycket viktig. Föräldrarna måste vara motiverade att komma för att det ska fungera.
C1: Det har börjat med att någon har ringt mig, en BVC-sköterska eller pro-jektledaren [för forskningsprojektet], eller någon som har tagit emot samtalet på spädbarnsmottagningens telefontid. Så då ringer någon mig och säger att det finns en mamma här, och så får jag veta med några meningar, hon sover inte och hon är intresserad så. Och då har jag sagt att de kan ringa då och då. Och sen om jag inte varit precis vid telefon så ringer jag upp. Men de får ta kontakt med mig själva. Så jag ringer inte direkt upp. Utan det är viktigt att de hör av sig först. Ja, och så kliver de in genom dörren här och då börjar det på något sätt. Så har jag också tänkt att jag ska vara lite, det tror jag alla är, lite pedagogisk i början och säger att vi kommer att prata mest här, vi kan bilda ett team kring barnet du och jag, vi och jag kommer att prata väldigt mycket med barnet för att försöka förstå vad det är som gör att barnet är olyckligt på det el-ler det sättet och så. Och så börjar man med det då.
Det finns olika beskrivningar av hur man inleder behandlingen, ett förhåll-ningssätt är att initialt förklara vad som kommer att hända, att man kommer att prata väldigt mycket med barnet, att analytikern och föräldern kan bilda ett team kring barnet. Detta beskrivande kombineras ofta med att analytikern visar vad behandlingen kommer att gå ut på genom att prata mycket med barnet.
G1: Sen är det ju så att innan de kommer har jag sagt på telefonen och har jag inte sagt det på telefonen så säger jag det från början att jag kommer att ha barnet i centrum och jag kommer att vända mig till barnet och prata till barnet. När jag pratar med mamma – det säger jag inte, men det märker hon, att hon självklart kommer in också, men att man gör det tillsammans med barnet. Man får genast, tycker jag, från början en allians med barnet genom att man får ögonkontakt och hälsar och berättar vem man är för barnet. Det märkliga är att nästan hur små de än är så förstår de, de hänger med på det på något sätt, de är väldigt alerta och väldigt uppmärksamma och väldigt intresserade, de här små.
Jag får olika beskrivningar av hur det första mötet går till. Variationerna gäller främst om man börjar prata med spädbarnet direkt, eller mera föra ett inledande samtal med föräldern. Det finns också skillnader i hur pedagogisk analytikern väljer att vara, hur tydligt det artikuleras vad en psykoanalytisk behandling går ut på. Det psykoanalytiska sättet innebär att lyssna noga och många analytiker undviker att ge råd. Hur man introducerar behandlingen är inte självklart och olika analytiker beskriver olika tillvägagångssätt.
Verbalisering
I rummet kan man sätta ord på vad det är som sker mellan mamman och barnet, och detta moment är viktigt för samtliga analytiker, som menar att trots att spädbarnet kanske inte förstår alla ord, förstår de ändå innebörden i det som sägs. Meningen är att man ska kunna tala om det smärtsamma, stöpa om det till en annan form. Att benämna det som sker skall göra det mindre skrämmande, det skrämmande finns där ändå vare sig man sätter ord på det eller inte. I och med att man sätter ord på det som upplevs skrämmande får man en chans att avdramatisera. Att sätta ord på det som finns där kan inne-bära att orden är väldigt obehagliga att höra, men de stämmer överens med de signaler som ändå sänds ut. En annan effekt av att verbalisera det som pågår i en inre värld är att analytikern visar att det är tillåtet att uttrycka den ilska och det hat som upplevs. Analytikern fördömer inte, utan förstår att detta är verkliga känslor som, utifrån ett psykoanalytiskt förhållningssätt, måste få utrymme. När känslorna benämns och får ta plats blir de mindre hotfulla.
A1: /.../ Den här mamman som sa, jag kan inte älska mitt barn. /.../ Flickan där, hon systematiskt undvek ju sin mammas blick. Tittade bort hela tiden. Det var jättesvårt för henne. /.../ Vi har ju det i vårt språk, vi säger att om blickar kunde döda. /.../ Och de blickarna är ju värre än om vi säger att ”jag tycker du är dum i huvet”. Jag är så trött på att vara med dig så jag vill döda dig. Jag menar inte att det är lätt och att det sker omedelbart, men att barnet i princip mår väldigt väl av att i en analytisk kontext få klarare uttryckt vad det är som pågår i den emotionella verkligheten.
G1: Sen är det ju så att innan de kommer har jag sagt på telefonen och har jag inte sagt det på telefonen så säger jag det från början att jag kommer att ha barnet i centrum och jag kommer att vända mig till barnet och prata till barnet. När jag pratar med mamma – det säger jag inte, men det märker hon, att hon självklart kommer in också, men att man gör det tillsammans med barnet. Man får genast, tycker jag, från början en allians med barnet genom att man får ögonkontakt och hälsar och berättar vem man är för barnet. Det märkliga är att nästan hur små de än är så förstår de, de hänger med på det på något sätt, de är väldigt alerta och väldigt uppmärksamma och väldigt intresserade, de här små.
Jag får olika beskrivningar av hur det första mötet går till. Variationerna gäller främst om man börjar prata med spädbarnet direkt, eller mera föra ett inledande samtal med föräldern. Det finns också skillnader i hur pedagogisk analytikern väljer att vara, hur tydligt det artikuleras vad en psykoanalytisk behandling går ut på. Det psykoanalytiska sättet innebär att lyssna noga och många analytiker undviker att ge råd. Hur man introducerar behandlingen är inte självklart och olika analytiker beskriver olika tillvägagångssätt.
Verbalisering
I rummet kan man sätta ord på vad det är som sker mellan mamman och barnet, och detta moment är viktigt för samtliga analytiker, som menar att trots att spädbarnet kanske inte förstår alla ord, förstår de ändå innebörden i det som sägs. Meningen är att man ska kunna tala om det smärtsamma, stöpa om det till en annan form. Att benämna det som sker skall göra det mindre skrämmande, det skrämmande finns där ändå vare sig man sätter ord på det eller inte. I och med att man sätter ord på det som upplevs skrämmande får man en chans att avdramatisera. Att sätta ord på det som finns där kan inne-bära att orden är väldigt obehagliga att höra, men de stämmer överens med de signaler som ändå sänds ut. En annan effekt av att verbalisera det som pågår i en inre värld är att analytikern visar att det är tillåtet att uttrycka den ilska och det hat som upplevs. Analytikern fördömer inte, utan förstår att detta är verkliga känslor som, utifrån ett psykoanalytiskt förhållningssätt, måste få utrymme. När känslorna benämns och får ta plats blir de mindre hotfulla.
A1: /.../ Den här mamman som sa, jag kan inte älska mitt barn. /.../ Flickan där, hon systematiskt undvek ju sin mammas blick. Tittade bort hela tiden. Det var jättesvårt för henne. /.../ Vi har ju det i vårt språk, vi säger att om blickar kunde döda. /.../ Och de blickarna är ju värre än om vi säger att ”jag tycker du är dum i huvet”. Jag är så trött på att vara med dig så jag vill döda dig. Jag menar inte att det är lätt och att det sker omedelbart, men att barnet i princip mår väldigt väl av att i en analytisk kontext få klarare uttryckt vad det är som pågår i den emotionella verkligheten.
En aspekt av verbaliserandet är att man genom att sätta ord på det som sker även kan sortera upp känslorna till inre och yttre verklighet, och därigenom hjälpa föräldern att se det verkliga barnet. Här kan man tydligt se en psykoa-nalytisk referensram: Är det det verkliga barnet som föräldern upplever ett sådant hat gentemot, eller är det en inre bild av ett annat objekt som projice-ras på barnet? För att komma åt vad ilskan/hatet handlar om måste den först benämnas, sedan kan den vridas och vändas på och bearbetas. I den här ty-pen av situation får barnet bära glappet mellan förälderns uttalade och icke uttalade (ofta mycket förbjudna) känslor och det är via barnet man eftersträ-var att arbeta.
Ytterligare en aspekt av verbaliserandet är att spädbarnet blir delaktigt i mammans inre liv.
G1: Jag pratar med barnet från början, och sen säger jag: nu måste du och jag höra vad mamma tycker om det här som vi säger, mamma vill säkert säga någonting också. Hon kanske sitter där borta och undrar, och nu får du och jag lyssna tillsammans. Då blir det som att barnet är med och lyssnar, det är vik-tigt för mamma också att känna att barnet är med och lyssnar på vad hon sä-ger. Barnet blir delaktigt i det hon säger vilket gör att hon får en annan relat-ion till sitt barn.
I: Berättar mamma då saker för dig eller för sitt barn? Hur känns det?
G1: Nej, jag säger att det är till oss, och då blir det till båda på något sätt, och jag påpekar också att jag undrar vad du tycker om det mamma berättar nu. Ofta är det svåra saker som mamma berättar och att man också visar att barnet kan vara med i det och att det ofta blir en öppning mellan mamma och barn när mamma klarar av att berätta om något som varit svårt. Det är något som lossnar inom dem och det märker barnet och då blir det liksom en större öp-penhet. Vid något tillfälle, det var en mamma som berättade något som var jättesvårt och hon började gråta, och då först gick barnet fram till henne och tittade henne i ögonen för första gången, tittade in så här. Och vågade titta på henne, och då blev hon oerhört berörd av det. Det blev en väldigt fin kontakt emellan dem.
G betonar delaktigheten, att det är viktigt att mamman känner att barnet är delaktigt i hennes värld. Genom att mamman talar om sina problem i barnets närvaro kan hon känna att barnet delar hennes värld, hon behöver inte dölja sina känslor inför barnet.
Verbaliserandet har flera syften. Både när analytikern i talet riktar sig till mamma eller till barnet, talar man med bägge parter. På så sätt blir förmed-landet dubbelt, vare sig man talar med spädbarnet eller mamman. Barnet känner mammans sinnesstämning och reagerar på den.