De skriftliga källorna ger ett fåtal upplysningar om förhållandet mellan den enskilde individen och gudarna. Religiösa ritualer i samband med avgörande händelser i livet som födelse, inträde i vuxenlivet, bröllop och död bör ha varit en del
av den kult som går att knyta till förfäderna och släktens fortbestånd (Ström 1985:70 f.). Privat-kulten skymtar även fram på några ställen i olika medeltida lagtexter som tar upp bruk som är förbjudna. Den norska Eidsivatingslagen för-bjuder stafr och stallr som troligen är stolpe eller gudabild samt ställning eller podium. Det exakta utseendet framkommer inte, men troli-gen är det en form av husaltare för mat eller dryckesoffer. I samma lagstycke förbjuds även att inneha offermat eller antropomorfa figurer i lera eller deg för hedniskt kultbruk i sina hus och bodar (Hultgård 1996:34f.). Kristna lagar förbjuder befolkningen att dyrka vid hög. Då är det med all sannolikhet kult vid ättegravfältets högar som ett led i förfädersdyrkan som avses (Steinsland & Meulengracht S0rensen 1998:79).
Den förkristna nordiska religionen var poly-teistisk med en stor variationsrikedom. En fo-kusering på Odin som den styrande gudafadern kan bero på att Snorre utifrån sitt medeltids-kristna perspektiv inordnade gudarna efter ett patriarkalt familjemönster. Vid sidan av asar och vaner fanns en mängd gudomliga väsen. Många av dessa var mottagare av kult i olika former.
Kulten till alver, diser och vättar förknippas med en på landsbygden väl utbredd fruktbarhet-skult. Kulten var dock troligen väl utbredd inom alla samhällsklasser, även de högsta (Sundqvist 1996:71f.).
Amuletter av olika slag är en artefaktkategori, som kommer den enskilda människan och den-nes personliga gudstro nära. Miniatyramuletter av olika slag blir vanliga under 900-talet. Van-liga miniatyrföremål som fästs på ringarna är
Materinl Datering Kontext Referens
Form Knt. nr
Jlirn Vikingatid Husgrund Lindell 1999
Torshammnre Piivatsnmling, på LUHM
Jlirn Vikingatid Lösfynd
Torshnmmare Upp3.krn föremålsregister
Svtird U7127 Brons Yngre jöroålder Detektorfynd
Uppåkra förem.\lsregister
Ul926 Silver Vikingatid Detektorfynd
Sv!ird
Svörd U6016 Brons Yngre järnfdde1 Detektorfynd Upp.",k,a föremålsregister
Uppåkra föremålsregister
Lnnsspets U6381 Brons Yngre järn.lider Detektorfynd
Uppåkra föremålsregister
Ullsax. U6537 Brons Yngre jJrnåldeJ' Detektorfynd
Uppåkra föremålsregister
Ansik1shänge UJ423 Brons Viki11gatid Detektorfynd
Tabell IL Sammanställning av miniatyrföremål från Uppåkra.
torshammare, eldstål, sköldar, svärd, yxor, sta-var, stolar, hjul, ullsaxar, kapslar, kors m.m.
(Kogtvedgaad Zeiten 1997: 1, 8). Från Uppåkra förekommer ett antal miniatyrföremål, se tabell II och Fig. 3. Några av miniatyrerna har ej tyd-liga spår efter att ha varit fästa på ringar.
Miniatyramuletter framkommer oftast enstaka i gravsammanhang eller är de deponerade under golvlagret i hus och i depåfynd. Den största kända koncentrationen av amulettringar är från Borg i Östergötland, där ca 100 amulettringar påträffats (Nielsen 1996:99).
Spår av kulthandligar på järnåldersboplatser kring Uppåkra
Askstenar en långlivad tradition
ldekomplexet med åskstenar har en närmast glo-bal spridning och har förekommit under vitt skilda perioder. Huvuddragen i åskstenstradit-ionen som det sedan finns en rad olika varianter av är, att blixtar orsakas av en sten som faller ner från himlen. De artefakter som vanligen förknippas med åskstenar är stenåldersverktyg.
Yxor dominerar, men även borr och sticklar m.m. förekommer. Främst fossila sjöborrar (echinites), men även fossiler av bläckfisk (belemnites) utgör den andra stora gruppen av åskstenar (Carelli 1997:399). Enligt folk-traditionen slog blixten aldrig ner två gånger på samma ställe. Åskstenen kunde med sin blotta närvaro i huset skydda det mot blixtnedslag och eldsvåda. N, got enhetligt tälle för au placera åskstenarna verkar inte ha förekommit, eller. å har det styrts av lokala traditioner (Karsten 1994: 146). Från undersökningsområdet finns en rad möjliga exempel på alt denna tradition kan har varit förankrad i området såväl under äldre som yngre järnålder, se tabell lll.
I Helmesbugten, i närheten av Strandby på Fyn, har en bebyggelse med 16 grophus från vendeltid och vikingatid undersökts. I sju av dessa 16 grophus fanns sjöborrar, i vissa av husen upp till fyra stycken. I grophusen åter-fanns även en senneolitisk grovtandad spjut-spets, samt en kniv som var nerstucken lodrätt i golvlagret. Särskilt tilltalande bör det ha varit för smeden att försöka tillskansa sig ett extra skydd mot eldsvådor i form av en åsksten. Mo-gens Bo Henriksen diskuterar dessa fynd i en artikel i Skalk och kopplar samman sjöborrarna och stenåldersartefakterna med åskstenstrad-itionen (Henriksen 1996:7f.). Närheten mellan spår av metallhantverk och förekomsten av sjö-borrar finns även i Uppåkra. Där har en sjöborre lokaliserats i ett utkastlager. I samma schakt förekommer även rikligt med gjuteriavfall (Lin-dell 1999b).
Tron på åskstenarnas magiska verkan kan-ske inte enbart begränsades till dess möjlighet att skydda byggnader från eldsvåda och blixt-nedslag, utan kunde också fungera som amuletter för människor. Något som pekar i den riktningen är ett lösfynd, troligen från järnåldern, på Lolland av en sjöborre som innefattats i smala
brons-Pig. 4. Sjöborrefo il om infattats i bron band. Lös-fynd fr~n Bregninge, Lolland ( MfC 14172). Efter Koktvedgaard Zeiten 1997.
Fyndplats Skabersjö Uppåkru Säby Uppåkra Lackalänga Löddeköpinge Rya Gårdstnnga Södra Vram
Föremål Sjöborre, flintstickel Sjöb01 re Sjöborre Flintyxa FlinLyxa, sjöborre FlinLyxa 4 flinlartefakter Berg.irtsyxa FJintyxa
* 1 slår för stolphål efter takbärnnde stolpe.
Fyndkontext Il Stolphål, långhus*
1 utkastlager
I stolphål ingången, långhus I trolig husHimning I gropsystem I fyllnadslagret, grophus I grop
I fyllnadslagrel, grophus I väggstolphål, långhus
Datering Romersk järnälde1
Romersk järnålder/folkvandringstid?
Vikingatid/tidig medeltid Romersk järnålder Romersk järnålder Vikingatid Vendeltid/vikingatid Tidig medeltid VikingaticUtidig medeltid
Referens Söderberg 1997 Linde111999b Kriig & Thomasson J 999 Vifot 1935
Olsson 1996 Ohlsson 1976 Ecicson·Lagerås 1999 Söderberg 1995 Eriksson-Borggren 1997
Tabell III. Förekomsten av artefakter som möjligen kan tolkas som tillhörande åskstenstraditionen.
band, se Fig. 4 (Henriksen 1996:8). Sjöborrar förekommer även i gravar som amuletter under vikingatid från bl.a. Lindholm Hpje och Lejre (Koktvedgaard Zeiten 1997:2.).
Djur-och växtoffer
Djurben som rester efter sakrala måltider, eller i form av offer, är troligen den mest frekventa offerkategorien. Dock är det den som är svårast att identifiera i det arkeologiska mate-rialet. Offerdjuren är till största delen husdjur, vars kvarlevor normalt finns över hela boplat-sen. Indikationer om att det kan vara resterna efter ett offer blir då helt beroende av i vilka kontexter benen återfinns i. Undersökningar från andra områden har visat att en möjlighet till att skilja ut djuroffer från måltidsavfall är vilka ben som ingår i deponeringen. Benen i dessa sam-manhang innehåller färre skelettdelar än måltid-savfall. Människoben kan finnas tillsammans med djurbenen (Iregren 1989:119ff.). Skallar och käkben av djuren dominerar materialet. En annan indikation på offer är att häst- och hund-ben är långt vanligare i dessa sammanhang, Osteologiska bedömningar av benen kan även avslöja strukturer i behandlingen av benen. På Kungsgården i Borg i Östergötland visade un-dersökningen av svinbenen att de sorterats. Ben från suggor hade deponerats i närheten av de-pån med amulettringar medan benen från galtar deponerats i anslutning till järnframställnings-ugnar (Nielsen 1996:lOOf.).
Fyndplats Föremål Fyndkontext
Klörup Förkolnade sädeskorn It. Stolphol, långhus*
Bjäired Förkolnade sädeskorn It. StolpMI, långhus*
I ett av grophusen i Löddeköpinge gjordes fynd av stora extremitetsben av får i ett av hu-sets stolphål. Dessa kan inte ha haft någon stöd-jande funktion till stolpen, utan har tolkats som ett boplatsoffer (Ohlsson 1976:81). Med all san-nolikhet blev benen deponerade i stolphålet med köttet på. Liknade fynd av ben som deponerats med köttet på finns från järnåldersboplatserna Vallhagar på Gotland, samt från Sörby Tall och Bo på Öland (Paulsson-Holmberg 1997: 171).
Växtoffer har en enorm potential, men exemp-len är få, De mest uppmärksammade, för j ärn-ålderns del, är undersökningarna av maginnehållet på de danska mossliken, Lin har uppmärksam-mats och tolkats rituellt, när det förekommer deponerat i våtmarksmiljöer (Regnell 1997:108 f.). Ett fåtal exempel på djur- och växtoffer i boplatskontext har varit möjliga att lokalisera i undersökningsområdet (Tab. IV).
Verktyg och hantverksavfall
En av de vardagsaktiviteter som innehöll många kritiska skeenden var järnframställningen. Mats Burström har undersökt hur hjältesagornas be-skrivningar av mästersmederna kan ha haft sina motsvarigheter i de föreställningar, som om-gärdade järnframställningen i verkliga livet Järnframställningen kan enligt Burström liknas vid många typer av religiösa ritualer, där en serie handlingar utförs i en fastställd ordning.
Varje moment måste utföras enligt schemat, för att önskat resultat skall erhållas. Järnhantverket
Datering Referens
Romersk järnålder Regnell 1997
Vendeltid/ vikingatid Kriig & Pettersson 1996
Gånarp Makrofossil, skalkom, lin 1 järnframsHillningsugn Förromersk järnålder Isendahl 1997
Haglekulla Brända ben I väggslolph,il, långhus Folkvandri ngs1id/ vendeltid. Isendah I 1996
Lö<ldeköpinge Extremitesben, får I L. Stolphål, grophus• Vikingatid Ohlsson 1976
"' t st!u fö1 stolphål efter takbtirnnde stolpe,
Tabell IV. Förekomsten av organiskt material i möjlig boplatsofferkontext inom undersökningsområdet,
hade således både en mytologisk och en rituell sida. (Burström I 990:265ff.).
En ritual tidigare känd från utgrävningar på Jylland, som tycks ha ingått i järnframställningen har uppmärksammats av Christian Isendahl under utgrävningarna i Gånarp. I järnframställ-ningsugnen i Gånarp har växtdelar använts un-der tillverkningsprocessen för att undvika att malm och kol skulle falla till botten av ugnen.
Till delta har man inte använt ogrä utan odlad gröda direkt från åkern. En möjlig förklaring kan vara att säden haft en symbolisk funktion som livgivare i den vanskligajämframställnings-processen (IsendabJ l997:12f.). En möjlighet till alt för t· det mytkomplex om omgärdade järnhantverket är au tudera de materiella lämn-ingarna av järnframställningsprocessen som åter-finns i kontexter utan synligt samband med hantverket (Burstöm 1990:263). I Dagstorp i närheten av ett vendeltida långhu , gjordes in-tressanta fynd i en grop. Gropeninneböll degel-fragment gjutformar, laggrester och gjuttappar.
I gropen fana även flinta ben, bränd lera gla , k ram.ik, järn- och bronsföremål. Gropen Ull-hörde inte någon byggnad kon trukti n och låg helt skild från övriga pår av hantverk
-verk. runhet (Becker 1999:23). I
undersökning-området förekom på några boplatser slagg deponerat i tolphål (Tab. V).
Verklighetens textilhantverk, i likhet med smeden arbete, omgärdades kanske av olika former av ritualer. Något om styrker ländtri ans symboliska värde är, att det är det vanligaste
Fyndplats Föremål Fynd kontext
Vellinge Järnkniv l t. stolphål, långhus
Bjärred Jämkniv It stolphål, långhus
Bjärred Järnkniv I brunn
Bjärred Skifferbryne [ t. stolphål, grophus
Lilla Isie Sländtrissa l l. stolphål, grophus
listorµ Tofshammare I grophus
Brågarp Sländtrissa I t, stolphål, långhus
Trelleborg Sländtdssa I pinnhål, grophus
Trelleborg Vävtyngd ? I stolphål, grophus
Trelleborg Vävtyngd 1 stolphål
Lilla Isie Balansvåg [ t. stolphål, grophus
Lilla lsie Gjutformar till näbbfibulor [ ~ stolphål. grophus
Skabersjö Järnspik I väggstolphål, långhus
Brågarp Glaspärla I grindstolphål, hägnad
Fosie Rombisk järnnitbricka I stolphål, långhus
Hjärup Nitar, nitbrickor, benn~l I t. stolphål, långhus
Hjärup V, kg kalotlslagg Il. stolphål, långhus
Haglekulla Slagg I väggstolphål, långhus
Haglekulla Drejkvarn 1 t. stolphål, långhus
Haglekulla Slagg [ t. stolphål, fyfstolpshus
* l står för stolphål efter takbäiande stolpe.
redskapet som förekommer i äldre järnålderns kvinnogravar (Hj~rungdal 1989: 100). När sländ-trissorna förekommer i gravar är det möjligen inte kvinnans roll som hantverkare som symbo-liseras, utan sländtrissorna som metafor för den kvinnliga divinationen med mytologiska kopp-lingar till nornorna. På liknande sätt behöver förekom ten av smidesverktyg i man gravar inte direkt associeras till hantverket, utan kan ses om en metafor för manlig vi dom och hemlig kunskap (Andren l993:49 f.). Denna bakomlig-gande symbolik kanske kan förklara några av de verktyg om deponerats i tolphål (Tab. V). Keramik ett divergerat material
Miniatyrkärlen har den fördelen, framför offren av brukskeramikkärl, att de troligen är tillverka-des endast för ändamålet. Miniatyrkärlen är ett vanligt förekommande husoffer framförallt inom danskt onu·åde. Kärlen från samma hu är mycket lika till ut eende och utförande. Därför är de troligtvis gjorda av samma person och depon-erade vid ett tillfälle. Jacob en & Lorentzen ser ceremonin att placera keramik i stolphål som en ritual knuten till privatkulten (Jacob en &
Lorentzen .19 6:8 ff.). Exempel på miniatyrkärl finn från ett par stäUen i undersökningsområdet (Tab. VI).
Att placera keramikkärl upp och ner är nå-got om går igen på flera olika plat er. I Hodde hade kärlet satts ner mitt i ingång rummet mel-lan bostad och stalldel i ett långhus. (Hvass 1985: 109f.). Samma fenomen bar konstaterats
Datering Referens
Övergången brons-/järnålder Söderberg 1993 Vendeltid/ vik.ingalid Kriig & Pettersson 1996 Vendeltid/ vikingatid~ Kriig & Pettersson 1996 Vendeltid/ vikingatid Kriig & Pettersson 1996 Vendeltid/ vikingatid Jeppsson 1995a Vikingatid/tidig medeltid Tesch 1996 Vendeltid/ vikingatid Petternson 1996
Vendeltid Jeppsson 1995b
Vikingatid Jacobsson el al 1995
Vikingalid Jacobsson et al 1995
Vendeltid/ vikingatid Jeppsson 1995a Vendeltid/ vikingatid Jeppsson 1995a Romersk järnålder Söderberg 1997 Vendeltid/ vikingaLid Pettersson 1996 Yngre järnålder Björhem & Säfvestad 1993 Yngre järnålder Runcis & Arcini J998 Yngre järnålder Runcis & Arcini 1998 Folkvandringstid/ vendeltid Isendahl 1996
Fol kvandri ngstid/ vendeltid Isendahl 1996
Fo1kvandringstid/ vendeltid Isendahl 1996
Tabell V. Förekomsten av verktyg och hantverksavfall i möjlig boplatsofferkontext inom undersökningsområdet.
Fyndplats Föremål Fyndkontext Datering Rererens
Flackarp Miniatyrkärl I väggstolphål, långhus Romersk järnålder Nagmer 1990
Fosie Miniatyrkärl I stolphål Vendeltid/ vikingatid Björhem & Säfvestad 1993
Södra Sallenip Keramikkärl, ornerat I stolphål, långhus Romersk järnålder Whilborg et al 1985
Fosie Halvsfärisk kopp I stolphål, långhus Övergången brons-/järnålder Björhem & Säfvestad 1993
llstorp Uppochnervänt kärl I stolphål? långhus Vikingatid/ tidig medellid Tesch 1996
Flackarp Keramikskärvor I väggstolphål, långhus Romersk järnålder/ folkvnndringstid Bergenstråhle 1996 Fosie Keramikskärva, botten It. stolphål, långhus* Romersk järnålder Björhem & Säfvestad 1993
Rya Keramikskärva, mynning I t. Stolphål, långhus* Vendeltid/ vikingatid Ericson-Lagerås 1999
Vellinge Kerami ksktirvor, en mynning 14 t. stolphål, långhus* Förromersk järnålder Söderberg 1993
Lacka länga Keramikskärvor I stolphål, långhus Äldre järnålder Ohlsson et al 1996
Hötofta Keramikkärl, med djurben I sö<lra väggfåran. långhus Förromersk/ romersk järnålder Stjernquist 1998
Hjärup Kernmikkärl Nergrävt i ugnskonstruktion Vikingalid/ tidig medeltid Larsson l 995
Norm Möinge Keramikkärl I grop i närheten av långhus Övergfmgen brons-/järnålder Jeppsson 1996a Skabersjö Keramikkärl, bomärke I grop i närheten av långhus Vikingatid/ tidig medeltid Jeppsson 1996b
Löddeköpinge Keramikkärl ( golvlagret, grophus Vikingatid/ tidig medeltid Ohlsson 1980
Stora Harrie 4 keramik.kärl I gropar på boplatsen Vikingatid Jeppsson 1996c
Uppåkra Keramikkärl med öra I grop på boplatsen Romersk järnålder Lindell 1999a
Södra Sallerup Keramik.kärl med öra I grop på boplatsen Förromersk järnålder Thöm 1994
Lockarp Keramikkärl I grop i långhus Förromersk järnålder Assarsson 1995
Glumslöv Keramikkärl, botten I grop på boplatsen Övergången Brons-/järnålder Artursson 1999
Uppåkra Keramik.kärl, ornerat I grop på boplatsen Romersk jiirnålder Nagmer 1988
Västra Karaby Keramikkärl På bottnen av en brunn Vendeltid/ vikingatid Jeppsson 1996d
>i< l står för stolphål efter takbärande stolpe.
Tabell YL Förekomsten av keramik i möjlig boplatsofferkontext inom undersökningsområdet.
vid utgrävningar av brons- och järnålders-komplexet i Brogård i södra Halland. I botten av stolphålet, efter ett av långhusets takbärande stolpar, fanns två fragmenterande kärl som var satta i varandra och placerade med botten uppåt.
Det mest troliga är att de placerades i stolphålet innan stolpen trycktes ner (Carlie 1992:22, 59).
Ett exempel på detta inom mitt undersöknings-område kommer från Illstorp. Där har ett lerkärl placerats upp och ner i ett möjligt stolphål, se tabell VL
Lennart Carlie har konstaterat att i Brogård kan inte keramiken i stolphålen bero på post-depositionella processer, utan måste spegla en medveten handling. Carlie har konstaterat att placeringen av keramiken i Brogård kan spegla en lokal tradition. I Brogård är keramiken till största delen placerad i de yttre takbärande stolphålen. Där den s.a.s. ramar in huset till skillnad från iakttagelser från andra område i Nordeuropa, där den dominerande placeringen för offren är i stolphål i anslutning till husens ingångar (Carlie 1992:58f.). Exemplen på keramikskärvor placerade i stolphål från under-sökningsområdet (Tab. VI) har större likhet med placeringsmönstret i Brogård, då keramiken inte lokaliserats i någon större utsträckning till hu-sens ingångar.
Gropar med lerkärl inom boplatsytor, som inte direkt går att knyta till anläggningar, kan vara svåra att identifiera. I många fall har gropar-na tolkats som kenotafer. I vissa fall döljer sig
kanske offergropar bakom dessa helt fyndtomma gravar? Många av de kärl som tolkats som möj-liga offerkärl i undersökningsområdet saknar mynningskant. Detta kan bero på att de tex.
skadats vid plöjning. Fyndomständigheter på den danska boplatsen vid Malle Degnegaard från äldre järnålder öppnar upp en annan tolkningsmöjlighet. I ett av husen var tre stora lerkärl nergrävda i en lerfordrad grop intill eld-staden. Till en början stack mynningskanten upp ovanför gropen. Hatt har tolkat detta som att kärlen använts till matoffer i samband med golvläggandet och konstruerandet av härden.
När sedan golvet lades på plats slogs mynnings-kanten av och hamnade i gropen tillsammans med lermassa från golvkonstruktionen (Hatt 1938:257f.).
Kvinnorna och den privata kulten
Det är kanske möjligt att koppla ihop boplats-offer liksom användandet av amuletter med en genderaspekt? I den privata kulten har, enligt de få skriftliga källorna, kvinnorna en aktiv och dominerande roll. Kvinnornas del i det kultiska livet som völvor, gydjor eller i egenskap av husfru i den privata kulten är påtaglig. Enligt könsrollsmönstret under järnåldern ansvarade kvinnor för ritualer som utfördes inomhus (Steinsland & Meulengracht Sy,rensen 1998:7lf.).
Brukandet av rituella föremål som amuletter ver-kar till stor del kunna tillskrivas kvinnor.
Vi-kingntida och tidigrnedellida arnuh:ner förek ·~
1 -d I d· de går all knyta ll 1 mer till .. v rvti :mde e . . ed d
. k . 10 gravar (Kokcv gaar en g ndcrkOJ1tci-t • v11
Zeiten l 997:2). o •
est omdebatterade exemplet pa
pnvat-Det m . o • Fl ·
kult borde vara Völsetåten som mgar I atey1ar-b6k. r korthet handlar den om kung Olav den heliges besök på en isolerad gård i Norge. När gårdens häst dör tar sonen i huset in hästfallo-sen i huset till kvinnorna i hushållet. Husfrun lägger fallosen i en linduk tillsammans med lök och andra örter. Under hö ten börjar hon dyrka fallo en om sin gud {Stein land & Yogt 198 J :87). Refrängen i de verser som lä e un-der ritualen lyun-der "måtte mornir ta emot det heliga offret. Momir betyder troligen jätle-kvinnor. Kanske är völsetåten en beskrivning av kult tillägnad jättinnor. Bakom denna tillsynes lite märkliga ritual kan ideerna om eu hieros gamos ett heligt bröllop ligga. (Steinsland &
Meulengracht S~rensen 1998:80). Ordet völ e konu-ner av voll; stav. Völva betyder ·tavbärerska och taven är en av henne rekvi itor, vilket öppna,- för en möjlighet att hu frun även var välva. I strof 13, efter att gårdshuaden fått offret
kådar husfrun in i den hin ·ide världen med de dunkla orden; "Lyft meg over d~rhengsler og over d(Jråsar for (I sjå om. eg kan berga det heilage offeret. "' Detta för all offret. kall nå in mottagare i den andra dimen ionen (Stein land
& Yogt 198 J: I 03f.). Arkeologi kt går det kan-ke all knyta amman ritualen i Yöl et, ten med ett fynd från en kvinnograv i Fl!1lk and i Norge.
daterad till 400-taler. En av gravgåvoma är en liten benkniv eller skrapa med runin kriften linalaukaR. Lin och lök kan sättas i samband med inpackandet av hästfallosen som beskrivs i Völsetåten. Kanske har kniven avvänts av hus-frun vid den rituella slakten av gårdshingsten (Hj111rungdal 1989: 101).