Hur kan då specialpedagoger använda studiens resultat? Det specialpedagogiska perspektivet handlar om att förstå alla elevers behov och kunna tillmötesgå dem. Det grundläggande dilemmat for skolan innebär att alla ska erhålla gemensamma erfarenheter och kunskaper, samtidigt som elever också måste bemötas utifrån sin olikhet (Nilholm, 2005). En specialpedagog behöver således arbeta med att få varje lärare och arbetslag att arbeta
gemensamt för att tillgodose behoven från varje elev. Det gäller att ständigt ifrågasätta sina egna tankemodeller och få andra att ifrågasätta sina i syfte att prova nya idéer och bedriva forskning i sina egna klassrum. En specialpedagog har möjlighet att skaffa sig ett helhetsperspektiv utifrån eleven och kan därför hjälpa lärare genom att agera bollplank till dem när det gäller både deras elevers och deras egna behov samt idéer som de utvecklar att uppfylla dem. Det ser jag som en specialpedagogs främsta uppgift. Samtidigt som det är viktigt att förmå lärare och skolor att arbeta med sin egen forskning i klassrummet är det lika viktigt att hålla kontakt med forskningsvärlden utanför sin arbetsplats genom till exempel regelbundna kontakter med högskolor och uppdatering om nya forskningsstudier. Även det ser jag som en viktig uppgift för en specialpedagog. När det gäller utveckling av kollegialt lärande är det en viktig uppgift för en specialpedagog att agera handledare för pedagogiska samtal. Vad gäller skolutvecklingsområden ser jag det som en specialpedagogs uppgift att ständigt påminna om att det inom varje utvecklingsområde måste tas hänsyn till alla elevers behov. Studien bidrar till att framhäva organisationsutveckling, som är en form av skolutveckling, som en långsiktig och hållbar strategi att tillgodose alla elevers behov. Genom att integrera den ”speciella” pedagogik som en specialpedagog är expert på i det organisatoriska lärandet kan en specialpedagog i större utsträckning fungera som ett konsultativt stöd för alla lärare i stället för att ”problemet åtgärdas” med att specialpedagogen
ersätter lärarna för de ”avvikande” eleverna, till exempel genom ”placering i liten grupp”
(Fischbein, 2007). Studien bidrar vidare till att framhäva hur viktig specialpedagogens roll är i skolutvecklingsarbetet, dels för att vara med och driva utvecklingen av den lärande organisationen, dels för att förebygga exkludering av elever genom att föra deras talan.
Metoddiskussion
Det finns både för- och nackdelar med att använda intervjuer som metod. Genom att informanterna får en möjlighet att på egen hand reflektera över frågorna och inte påverkas av andra informanter ökar möjligheten till att det verkligen är deras egna upplevelser som förmedlas. Särskilt i denna studie där informanterna har olika yrkesroller med beroendeställning till varandra har det varit centralt att undvika gruppdiskussioner för att inte någon eller några ska dominera och bara deras upplevelser registreras (Trost, 2005). Intervjuaren är det viktigaste forskningsverktyget i en intervjuundersökning och behöver således vara både kunnig och erfaren (Kvale & Brinkmann, 2009). Då det är första gången som jag intervjuar informanter upplever jag att det är en nackdel att min erfarenhet inte är så stor. Speciellt när informanten inte var särskilt talför känner jag att följdfrågorna lätt blev
ledande. I takt med att intervjuerna genomfördes blev dock följdfrågorna bättre. Samtidigt är det en svaghet eftersom flexibiliteten med följdfrågor i värsta fall kan leda till att frågorna uppfattas på olika sätt av informanterna (Eriksson Barajas m.fl., 2013). Många nya uppföljningsfrågor uppstod också vid bearbetningen av intervjumaterialet och kanske hade det varit en god ide att följa upp den första intervjun med ytterligare ett tillfälle.
Studien omfattar åtta informanter som var strategiskt utvalda. Det är svårt att avgöra om urvalet är representativt de olika aktörerna på skolenheten. I efterhand känner jag att antalet informanter som enbart är lärare (både förstelärare och processledare och också lärare) känns underrepresenterade. Samtidigt hade andra aktörer blivit underrepresenterade om de hade reducerats vilket innebär att jag hade fått utöka studien.
En av informanterna bad om att slippa bli inspelad. Jag övervägde att stryka informanten eftersom bearbetningen av den intervjun inte skulle bli likadan som de övriga. Konklusionen var att studien gynnas av att alla tillfrågade informanter är med i studien och att det överväger risken med att alla intervjuer inte bearbetats på samma sätt. I samband med denna intervju hamnade jag i ytterligare ett dilemma. Av etiska skäl valde jag att återge intervjun som citat precis som de övriga informanternas intervjumaterial trots att det inte är citat utan återgivning av intervjun med hjälp av nyckelord. Jag valde därmed att skydda informantens anonymitet före att behandla citaten på ett korrekt sätt. Genom att vara transparent med tillvägagångssättet i studien och få informantens godkännande till återgivandet av intervjun som citat känner jag att jag balanserat detta etiska dilemma på ett bra sätt.
En av informanterna hade inte tid att träffas och föreslog att ta intervjun per telefon. Jag övervägde även denna gång att stryka informanten eftersom det inte blir samma tillvägagångssätt som de övriga intervjuer. Jag bedömde att risken med en telefonintervju är att jag inte kan se hur informanten reagerar vilket kan påverka uppföljningsfrågorna. Konklusionen blev att denna risk bedömdes som relativt låg och att studiens tillförlitlighet gynnas av att alla tillfrågade informanter är med i studien.
Då jag har fått ett stort intervjumaterial från de åtta intervjuerna har jag hamnat i ett dilemma mellan att dels vara så transparent som möjligt för att läsaren ska kunna göra sina egna tolkningar av materialet, dels redigera materialet och bara ta med det som är viktigt för att underbygga analys och diskussion. Jag har därför medvetet valt att ha med många citat för att återge informanternas upplevelser som de yttras och ge läsaren så bred kontext som möjligt i sin förståelse av studien.
Min förförståelse är relevant för studien då den dels är en viktig förutsättning för att få syn på och utveckla ny kunskap och förståelse, dels kan bli ett hinder för att se det nya. Min erfarenhet som högstadie- och gymnasielärare i 15 år är att skolutveckling generellt inte har
genomsyrat verksamheten på de skolor där jag har arbetat. I stället har ansvaret för skolutveckling delegerats till en person eller grupp och övrig personal har inte uppfattat sig själva som en del i utvecklingsarbetet.
Slutsats
Att utveckla skolenheter att bli lärande är en grundläggande förutsättning i skapandet av en
skola för alla. Hur skolutveckling upplevs av de olika inblandade aktörerna inom skolan är
central kunskap för hur skolutvecklingsarbetet ska organiseras på bästa sätt i framtiden. Genom ökad förståelse för hur en skolenhet kan utvecklas och bli lärande kan specialpedagoger bidra till att skolan blir en plats där olikheter hos elever inte bara är
accepterat utan till och med uppskattat som en del av det kontinuerliga organisatoriska
lärandet.
När studien påbörjades hade jag en svart-vit verklighetsuppfattning om att en skolenhet antingen var en lärande organisation eller ej. Med tiden har min uppfattning förändrats och jag inser att det är både svårt och meningslöst att fastslå om en organisation är lärande. Istället så ser jag nu Senges (2006) teorier om den lärande organisationen mer som en vision. Teorierna kan med fördel användas som referenspunkter för en organisation att jämföra sig med och sträva efter men på samma sätt som organisatoriskt lärande är en kontinuerlig process så har jag kommit till slutsatsen att en organisations strävan efter att bli lärande också är det.