• No results found

Språk, kontakt och andra centrala begrepp

3. Språkkontakt och syntaktisk förändring

3.1 Syntaktisk förändring genom språkkontakt

3.1.1 Språk, kontakt och andra centrala begrepp

För att kunna tala om språkkontakt måste vi definiera vad som menas med

språk å ena sidan och kontakt å den andra. Språk definieras vanligen enligt två

helt skilda kriterier: antingen kategoriserar man ett språk utifrån lingvistiska egenskaper eller så gör man en kategorisering utifrån politiska och/eller socio-kulturella intressen (Kloss 1978). Dessa två parallella kriterier kan ibland re-sultera i ganska obalanserade kategoriseringar. Jag kommer dock inte fördjupa mig vidare i relationen mellan dessa två, utan fokuserar i det följande på vad som framförts angående språks lingvistiska egenskaper.

Ett av de mest avgörande kriterierna, i fråga om lingvistiska egenskaper, är ömsesidig förståelse. Vid en jämförelse mellan två varieteter är det den

ömse-sidiga förståelsen dessa två emellan som ligger till grund för huruvida de ska be-traktas som två språk eller som två dialekter av ett gemensamt språk.

Språksituationen i Norden till exempel, har problematiserats av Vikør (1995:27) som föreslog att här finns åtta olika språk: grönländska, isländska, färöiska, norska, danska, svenska, samiska och finländska. Att avgöra vilken va-rietet som utgör ett språk eller inte kan vara en mycket komplex uppgift. SIL (Eberhard m.fl. 2019) (Summer Institute of Linguistics) har utformat och stan-dardiserat tre kriterier, med utgångspunkt i de övergripande två som nämndes ovan, som används för att bedöma om en varietet utgör ett språk eller en di-alekt, se tabell 3.1.

Tabell 3:1. SIL:s ISO-standard för identifiering av språk

a. Två besläktade varieteter anses vara dialekter av ett och samma språk, om talarna, utan särskild inlärning, förstår varandra tillräckligt för basal kommunikation.

b. Två varieteter, med bara marginell ömsesidig förståelse, kan identifieras som di-alekter under förutsättning att man delar litterär tradition och etnolingvistisk identitet med utgångspunkt i en central varietet som är förståelig för dem båda. c. Två varieteter, som är ömsesidigt förståeliga, kan identifieras som olika språk

under förutsättning att man har en tradition med åtskild litteratur och åtskild språklig identitet.

Med SIL:s tre kriterier har man skapat ett nyanserat bedömningsverktyg som tar hänsyn till sociolingvistiska, sociokulturella och historiska omständigheter. En fråga som genast uppenbarar sig är huruvida danska, norska och svenska verkligen utgör tre olika språk eftersom det råder hög grad av ömsesidig förståelse varieteterna emellan. Dessutom kan man fråga sig om norska ska anses bestå av ett enda språk, när man nu har de två standardiserade varieteterna bokmål och nynorsk. Än större problematik omgärdar samiskan, som i det nordiska om-rådet har åtminstone sju definierade dialekter (nord-, enare-, skolt-, lule-, pite-, ume- och sydsamiska). Mellan flera av de samiska dialekterna råder inte ömse-sidig förståelse, exempelvis mellan nord- och sydsamiska. På lingvistisk grund skulle de därför snarare betraktas som två olika språk. Liknande omständig-heter råder också för älvdalskan, som ju är obegriplig för en standardsvenskta-lande och som också kategoriserats som språk av SIL, men som fortfarande på politisk grund räknas som en svensk dialekt.

På platser med intensiv språkkontakt kan det ibland vara svårt att avgöra hu-ruvida de inbördes varieteterna ska identifieras som språk eller dialekter, inte minst när det handlar om historiska skeden. Den myckna forskningen om kon-takten mellan nordeuropeiska köpmän och andra under Hansan har till stor del ägnats åt just denna fråga (se t.ex. Braunmüller 1995, 1998, 2002, Jahr 1995,

Magnusson Petzell 2014). I forskningen har det framförts argument som både styrker och bestrider uppfattningen att varieteterna runt Östersjön utgjorde öm-sesidigt förståeliga dialekter. Frågan är ännu inte avgjord, och det kanske inte heller är att vänta. Eftersom det geografiska området är stort är det sannolikt att kontakten ibland hade karaktären av dialektkontakt, och ibland språkkon-takt.18 Noterbart är att det i argumentationen förekommer såväl språkinterna (t.ex. kodväxling, strukturella förändringar) som språkexterna (t.ex. utbredning av tvåspråkighet) faktorer, se vidare 3.1.2 nedan.

I fråga om den svensk-tyska kontakt som studeras i denna avhandling är det relativt enkelt att påvisa att det rör sig om två icke ömsesidigt förståeliga varieteter. Det finns en mängd tvåspråkiga (liksom trespråkiga med tyska, svenska och latin) grammatikor, ordböcker och parlörer från den aktuella perioden. Dessa verk innehåller inte sällan metatext som låter förstå att det krävdes inlärning av varandras språk för att en tysktalande och en svensktalande skulle kunna samtala med varandra (Önnerfors 2002). En utförligare beskrivning av den svensk-tyska kontaktsituationen ges i 3.2 nedan.

När termen språkkontakt används i denna avhandling avses kontakt mellan språkbrukare av två varieteter som inte är ömsesidigt förståeliga. Vad gäller be-greppet ”kontakt” är det viktigt att komma ihåg att språkkontakt innebär ett språkande möte mellan människor. Precis som vid alla typer av språkförändring så är det människan och hennes kommunikativa behov, önskemål, idéer, tankar och förväntningar som initierar förändring. Kontaktsituationen kan äga rum muntligt, öga mot öga, som var vanligt till exempel under Hansan, eller den kan ske via skrift. Den kan över huvud taget uppstå i vilket sammanhang som helst, med vilka personer som helst. I litteraturen är definitionen av

kontaktsitu-ation sällan särskilt komplicerad. Centralt är emellertid att kontaktsitukontaktsitu-ationen

utgörs av kommunikation som i någon utsträckning omfattar minst två språk (se t.ex. Thomason 2001:1f och Harris & Campbell 1995:122). Ytterligare en central faktor, när språkkontakt leder till förändring, är att åtminstone några av individerna behärskar åtminstone något av det andra språket. För att språk-kontakt ska leda till syntaktisk förändring anser de flesta att det krävs en av-sevärd andel tvåspråkiga individer. En utförligare diskussion om tvåspråkighet ges i 3.1.3 nedan.

Det händer stundtals att man inom forskningen väver samman kontakt och lån, som om dessa begrepp vore synonyma. Exempelvis förekommer ibland uttryck

18 Resultaten av dialekt- respektive språkkontakt skiljer sig vanligtvis åt, men det råder inga skarpa gränser mellan de båda. Graden av ömsesidig förståelse kan skifta från ingen alls till så gott som fullständig, och alla nivåer däremellan (se t.ex. Rambø 2010:94). Distinktionen

som ”borrowing situations”. I sådana fall är det lätt att distinktionen mellan själva kontaktsituationen och de språkelement som (potentiellt) förs vidare kommer i skymundan, eller försvinner helt. Harris & Campbell (1995:122) poängterar att det inte är kontaktsituationen i sig som är förändringen. En kontaktsitu-ation kan emellertid, men måste inte, ge upphov till förändring. Jag kommer här, i likhet med Harris & Campbell, att skilja mellan kontakt och kontakt-situation å ena sidan och de typer av förändring som kan uppstå på grund av kontaktsituationen å den andra.

När det gäller beskrivningen av de språkliga element som påverkas vid kon-taktinitierad förändring förekommer en stor mängd termer och begrepp, som ofta definieras på olika sätt i olika studier. I den engelskspråkiga litteraturen återfinns exempelvis borrowing, copying, transfer, interference, mixture, language mixing och så vidare. Grovt generaliserat kan sägas att ”borrowing” ofta används om element med fonetisk substans, som lexikala ord, medan ”transfer” och ”inter-ference” används om överföring av grammatiska funktioner. Val av terminologi utgår delvis från hur respektive term använts i tidigare forskning, men också ut-ifrån de allmänna konnotationer som följer med ordvalet (McMahon 1994:200, 212). När ord som lån och transfer används metaforiskt i dessa sammanhang kan de bidra med oönskad eller missvisande innebörd. Redan Haugen (1950:212) påpekade det något otillfredsställande med termen lån. Oavsett om man talar om lexikala eller strukturella lån så handlar det inte om att givarspråket lämnar ifrån sig och blir av med det aktuella elementet. Inte heller är det fråga om att talarna i mottagarspråket senare ska lämna tillbaka vad som lånats. Vanligtvis sker också lån utan att språkbrukarna har begått en aktiv, medveten handling.

Utöver den termmängd som berör de språkliga elementen förekommer också olika termer och begreppsförklaringar avseende de språk och talgemenskaper som är involverade i den kontaktinitierade språkförändringen. I litteraturen förekommer till exempel ”donor”/”recipient” och ”model language”/”replica language”. Ibland utgår man från ett av de inblandade språken och talar om ”native language” i relation till ”foreign language” (Winford 2003:12). För en översikt, se Winford (2010).

I avhandlingen använder jag Heine & Kutevas (2005, 2006) modell

gram-matisk replikation för att förklara uppkomsten av ha-bortfall i svenska, och

därmed använder jag den terminologi som författarna tillämpar där. I fråga om de inblandade språken använder de model language respektive replica language, som jag benämner modellspråk och replikaspråk. Vad gäller själva förloppet talar författarna om replication och transfer, och jag använder replikation, transfer och