Kärnan i mötet mellan personal och klient är kommunikationen, både den ver- bala och den kroppsliga. Omsorgspersonalen gav uttryck för att det kan det uppstå situationer som inte är tillfredsställande vare sig för klienterna eller för personalen om den verbala kommunikationen inte fungerar. I forskningscirkeln framkom bekymret kring språksvårigheter i flera olika sammanhang, både i kollegierelaterade situationer och klientrelaterade sådana. I samband med ett beskrivande fall om en icke-svensktalande kvinnlig klient som på äldreboendet låg inför döden, diskuterades språksvårigheterna i det klientrelaterade om- sorgsarbetet. Kvinnan som bodde på vårdboende försämrades hastigt och per- sonalen var tvungen att kalla på ambulans för färd till sjukhuset där hon seder- mera avled. Det fanns under händelsen ingen i personalgruppen som kunde tala kvinnans modersmål och de anhöriga fanns för tillfället inte på boendet. En sådan händelse är ett exempel på en situation som personalen menade kunde skapa känslor av skuld, otillräcklighet och oro hos dem. De sa även att det inte på någon av deras arbetsplatser finns någon möjlighet att ringa till tolkar i akuta situationer och en cirkeldeltagare sa: ”Vi har för övrigt aldrig ringt till
någon tolk. Vi har inte ens numret på vår lista”. Enligt omsorgspersonalen
försöker de lösa språkbarriärerna genom gester, småord som de har lärt sig från anhöriga och på någon arbetsplats hade det inordnats en mindre ordlista med vardagsord. I diskussionen kring ordlistor och hur dessa hanteras menade nå- gon i cirkeln att: ”Det där med ordlista kanske fungerar bra på vissa språk men på andra har jag mycket svårt för att se hur det skulle låta. Just arabiska och så, grekiska är också ett sådant språk.” Personalen föremedlade således fanta- sifulla nödlösningar som tas till när det gäller överbrygganden i språket. Men personalen uttryckte också att det blir svårt att ge klienten ”det där lilla extra”, om det är omöjligt att småprata med varandra. Deltagarna sa att när klienten är nöjd och mår bra fungerar oftast omsorgsarbetet med klienten bra trots språksvårigheter. De menade att omsorgen till personer som de inte kan prata
0
med till stor del hanteras genom att läsa kroppsspråket. Cirkeldeltagarna ansåg att dessa situationer gör att språksvårigheterna emellanåt upptar mycket tid i omsorgsarbetet.
Omsorgsarbetarna tyckte också att äldre personer med invandrarbakgrund som inte kan svenska språket i större utsträckning verkar vara beroende av sina anhöriga än äldre som behärskar språket. Cirkeldeltagarna ansåg att anhöriga till vårdtagare som inte kan svenska tar ett stort ansvar och beskrev situationer där de bedömde att klientens anhöriga som oersättliga för både den enskilde och personalen. Däremot upplevde de att stora problem kunde uppstå om var- ken klienten eller de anhöriga pratar svenska och personalen beskrev händelser där tolkningen kunde bli mer viktig för de anhöriga än för klienterna. Kom- munikationen med de anhöriga kan bli väldigt betydelsefull därför att vissa vårdtagare på grund av sjukdom kan ha mycket svårt att förmedla sig verbalt även på sitt eget språk. En deltagare sa: ”Tanten hade vi inga problem med. Hon var så långt gången i sin demens”. I stället menade cirkeldeltagarna att det kunde bli besvärligt för personalen att vara förmedlare mellan klient och anhöriga men också att det är mödosamt att få god kontakt med de anhöriga om språkkunskaper inte finns. Att ha goda relationer med anhöriga ansågs vara en mycket stor del i omsorgen kring vårdtagaren. Därför tyckte omsorgs- arbetarna att i situationer där de anhöriga inte kan svenska blir arbetet kring vårdtagare svårt, tidskrävande och arbetsamt.
Cirkeldeltagarna ansåg inte att de hade någon betydande erfarenhet av äldre som uttrycker en önskan om att inte få hjälp av en personal med invand- rarbakgrund, men menade att sådant kan förekomma. Omsorgspersonalen såg inte detta som ett problem då de menade att det alltid finns de, som de be- nämnde ”speciella vårdtagare” och menade att dessa vårdtagare är speciella även mot personal med svensk bakgrund. De ansåg att de i så stor utsträckning som möjligt försökte tillmötesgå klientens önskemål, med förbehållet att orga- nisationen klarar det. Deltagarna sa att detta betyder i realiteten att det måste finnas en passande personal i gruppen som kan hjälpa klienten och finns inte det måste klienten ta emot hjälpen i alla fall. Cirkeldeltagarna fann inte några särskilda problem vid omsorgen om klienter som har invandrarbakgrund, utan såg snarare dessa möten som en utmaning i arbetet. Några kulturella barriärer eller svårigheter tyckte personalen inte att de hade upplevt. En i cirkeln sa: ”Det svåraste är språket inte det kulturella, utan just avsaknaden av ett gemensamt språk.”
1 Med tanke på att oförmågan att kunna tala samma språk kan utgöra bety- dande hinder i omsorgsrelationen, kan det förstås betraktas som en stor vinst i att para ihop personal och klienter som talar samma språk. Men cirkeldelta- garna sa att det inte är en självklarhet att klienter och omsorgspersonal från samma nation eller med samma språkkunskaper sammanförs. En av deltagarna sa:
Vi sätter inte samma nationalitet bara för att det ska vara så, men däremot har vi gjort så att om det har uppstått någonting så har dom [som kan språket] fått gå in och medla för oss, så att jag kanske kan prata med personen. Jag har en dam från Polen och jag kan inte ett ord polska överhuvudtaget men det har ju ändå fungerat bra och det har varit så och så och så [gestikulerar med händerna och visar på vilket sätt de talar med kroppen]. Men när det har varit någonting så har jag ju kunnat gå in med en annan med mig som har kunnat tolka polska till mig. Samtalet har fungerat som en riktig tolkning i stället. Polskan och jag har kommit rätt långt ändå i, ’hur mår du?’, ’sovit gott?’ [ges- tikulerar med händerna] Alltså så. Det har ändå fungerat.
[Citat från deltagare i forskningscirkeln]
Cirkeldeltagarnas berättelser påvisar en stor flexibilitet kring omsorgsarbetets upplägg och det kan konstateras att det finns en öppenhet att lösa problem- fyllda situationer när de uppstår. Personalen uttryckte att de tar hjälp av kol- legor när det behövs och organisationens utformning tycks ge möjligheter för improvisation. Förhållningssättet kan även betraktas hänga samman med om- sorgsarbetarnas uppgift gentemot de hjälpbehövande. Det vill säga arbetets förutsättningar bygger på att ideligen lösa praktiska och känslomässiga situa- tioner. Det intressanta med möten mellan personal och klient som inte kan varandras språk är hur betydelsefulla deras kroppar och kroppsspråket blir. Cirkeldeltagarna sa att vid sådana möten fungerar kropparna som den enda vägen till kommunikation. Vid dessa situationer kan det antas att kulturella barriärer kommer i skymundan därför att personalen måste lägga all energi på kroppsspråket för att konkret kunna utföra omsorgsarbetet. Mycket kraft läggs på att få själva omsorgshandlingen utförd och det finns därmed i dessa reella situationer litet utrymme för reflektioner kring kulturella och sociala dimensio- ner.