Elevtexten ger en hel del uppslag till diskussion kring språkfrågor som man skulle kunna ägna sig åt i svenskundervisningen. För att diskussion- erna ska vara meningsfulla för eleverna måste de kännas relevanta. Det viktigaste motivet i den här situationen måste vara att tillsammans ut- veckla gemensamma skrivkonventioner som är konsekventa och genom- tänkta. Eleverna får alltså i princip vara med om att skapa ett eget skrift- språk för det egna språket. Samtidigt får de reflektera över det egna språ- kets egenart och jämföra det med standardspråket. Därvid blir det nöd- vändigt att använda sig av en uppsättning av språkliga analysverktyg, och det är kring några av dessa som vi här tänker uppehålla oss. Det är också viktigt att bestämma sig för till vad ett sådant skriftspråk ska an- vändas. Av flera skäl, men främst den kommunikativa aspekten, är det rimligt att utgå från att skriften ska ge vägledning för högläsning.
En intressant och viktig diskussion är vilken eller vilka stavningsprin- ciper som står till buds och vilken eller vilka klassen ska välja. Här är det naturligt att utgå från och exemplifiera med de stavningsprinciper som tillämpas i standardspråket. Den kanske mest användbara principen i det här sammanhanget, den fonematiska stavningen som innebär att ett fo- nem motsvaras av ett grafem, innehåller som alla principer en hel del problem som man måste ta ställning till. Hur ska t.ex. vokallängd marke- ras, hur ska å-ljudet markeras (o eller å), hur ska vi markera ng-ljudet, sj- ljudet och tj-ljudet osv.? Det är dock just detta som är själva poängen
med diskussionerna, nämligen att eleverna därigenom ska komma till insikt om att det faktiskt är så här det går till när standardspråket normeras – en mängd överväganden på olika nivåer måste göras.
Vi ska se närmare på några exempel som visar hur eleverna kan un- dersöka sitt eget språk och därvid konstruera en egen minigrammatik kring några språkliga företeelser. I den andra meningen skriver eleverna en sysvensk stad. I sysvensk har mycket riktigt d uteslutits, men det borde rimligtvis ha fallit också i ordet stad. Eleverna måste därför undersöka hur substantivet stad böjs i den egna dialekten. Heter det sta i grundform? Hur heter det i bestämd form och i genitiv?
Formen jah (rad 2) för jag passade vi på att fråga om: Varför inte bara ja? Eleverna förklarade då att man lagt till ett h för att skilja det från svarsordet ja och att detta var vanligt i sms- och msm-språket. Vi frågade också om l i formen -ljuse (rad 9). Eleverna svarade då att man ju sa /j/ även på standardspråket trots att skrev lj och ansåg därför att de kunde skriva på samma sätt.
Vidare kan eleverna undersöka substantivens genus. I många värm- ländska dialekter är fortfarande tregenussystemet levande. I texten ovan ser vi hur de skriver e parkering, e trå, e förklaring och e stönn (stund), men en töpplur, en bösk och en polis. I de första exemplen är det fråga om den feminina obestämda artikeln e och i de andra om den maskulina obe- stämda artikeln en. Eftersom bruket vacklar blir det nödvändigt för eleverna att diskutera fenomenet tillsammans och kanske intervjua äldre människor för att få en bättre bild av hur genussystemet ser ut. Här är det också naturligt att jämföra med dagens tvågenussystem.
Den bestämda singularformen kärringa (rad 1) rådde det ingen tvekan om i gruppen. Däremot fastnade man något ifråga om realiseringen av den bestämda slutartikeln i maskulinum för ordet husvagnen. Man var ett tag inne på den feminina ändelsen -a, vilket hade inneburit en hyperdia- lektism, men bestämde sig till slut för -en.
I ordet bestämmelsera finner vi en för götamål typisk bestämd form som också är värd att undersöka. Hur ser de bestämda formerna av sub- stantiven ut i dialektområdet? Finns det alternativa former? Det är nämligen troligt att formen bestämmelsan också finns i området.
Formen syn (bestämd form singularis femininum, rad 14) kom man fram till via formerna syn > synen > syna. Det första förslaget avslöjar att man tidigt var inne på en apokoperad form. Det andra förslaget är en standardspråklig form och det tredje en dialektal form. Det är intressant att se att man valde den form som är mest karakteristisk för dialekten, samtidigt som man hade de andra i åtanke.
I meningen Motorcykeln kör öpp jämsides män, å polisen vinker öt än å stann finns det anledning att undersöka ordgränser. Vi har dels män (mä än < med en < med han, ’med honom’), dels öt än (åt honom). Den gramma- tik eleverna skapar måste vara konsekvent. Frågan är här hur man på bästa sätt ortografiskt ska återge det första exemplet. Möjligtvis skulle något sådant här kunna användas: mä’n.
Eleverna har helt uppenbart inte velat se n (rad 11) som ett eget ord (jfr än och a rad 11 respektive 18). Eftersom de inte använder några apo- strofer och dylikt i texten för övrigt har det varit naturligt att se n som en ändelse och foga den till ordet före. Däremot fördes vissa diskussioner runt ordet sörövver om det eventuellt skulle skrivas isär eller inte. Att båda alternativen förekommer i texten (i rad 4 och 9) skvallrar om en osäkerhet i den språkliga hanteringen på den punkten.
Verben uppvisar i många fall former som avviker från standardsven- skan som i vör (varit), slepp (slippa), körd (körde), lögg (legat). I samtliga dessa fall är det fråga om inte uttalet borde återges med dubbel vokal då det rör sig om ändelsebortfall, s.k. apokope, vilket lett till cirkumflexering av stamstavelsen, vilket kan beskrivas som en tvåtoppsaccent.
Ingen av eleverna hade någon idé i den riktningen, något som kan bero på att tvåtoppsaccent inte alltid följer på apokope i det målområde som vi befinner oss i (jfr också inledningen).
En, åtminstone från skolgrammatiken, avvikande fras finner vi i de efterställda attributen kusin min och öga sinn. I originalet står det min kusin respektive sina ögon, dvs. den i skrift mer vanliga formen med fram- förställt attribut. Exemplet visar att eleverna uppenbarligen föredrar den efterställda formen, vilket naturligtvis borde diskuteras. Är det så att fler- talet elever i sitt tal föredrar konstruktionen med efterställd bestämning när attributet är ett possessivt pronomen?
Gruppen vi följde visade inte någon som helst tvekan ifråga om att använda efterställt attribut enligt ovan. För dem fanns inget alternativ. Man måste därför följa upp fler grupper för att komma åt en eventuell variation på den här punkten.
Avslutning
Alldeles uppenbart visar dessa få exempel på nödvändigheten att skapa en ordlista och en grammatik för det egna språket så att konsekvens i bruket kan uppnås. Utifrån detta språkarbete finns stora möjligheter att gå vidare för att undersöka det egna språket. Genom att intervjua äldre släktingar och yrkesutövare av olika slag kan man t.ex. få tillgång till språkliga företeelser som inte är så vanliga längre eller t.o.m. håller på att
försvinna. Språkhistoriska undersökningar och jämförelser med andra dialekter och grannspråk borde också kunna bli intressanta för eleverna.
Det är genom språket man markerar sin tillhörighet och stärker sin identitet. En språkundervisning som tar elevernas eget språk på allvar inte bara ökar deras intresse för språk utan bidrar till att utveckla deras medvetenhet om språkliga fenomen över huvud taget.
Referenser
af Klintberg, Bengt (1990): Råttan i pizzan. Stockholm: Norstedts.
Bihl, Björn (2003): Med ”Tröstlösamålet” som norm. Böjningsmorfologin i Jeremias i Tröstlösas dikter på dialekt. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. Uppsala.
Jansson, Sven-Bertil (1975): Folket, de bildade och landsmålslitteraturen. Svensk dialektdikt 1875–1900. Umeå: Umeå universitet.
Johansson, Anna (2005): Mitt språk, min hembygd – en studie om ungdomar i Sunne, deras identifiering med hembygden och dialekten. C-uppsats i sven- ska med litteratur- och språkdidaktisk inriktning. Karlstad: Karlstads universitet.
Pattison, Robert (1982): On Literacy – The Politics of the Word from Homer to the Age of Rock. New York: Oxford UP.
Skolverket (2000): Kursplaner. (16.8.2005.) http://www.skolverket.se Williams, Henrik (1990): Åsrunan: användning och ljudvärde i runsvenska