Språkstriderna och relationen mellan fennomaner och svekomaner beskrevs i läroböckerna på olika sätt. Först och främst visades exempel på skillnader mellan de två språkgrupperna och hur direkta problem mellan dem utvecklades.360 Här är det viktigt att även se till beskrivningar av det finska
355 Ainur Elmgren (2008) s.284-287. 356 Ainur Elmgren (2008) s.156, 285.
357 Lars Huldén. ”Språk, litteratur och nationell identitet i Finland” s.81-100 i Paul Fogelberg (red) Finland
mellan öst och väst. (Helsingfors 2011) s.83.
358 Karl-Olov Arnstberg (1989) s.218.
359 Lars-Folke Landgren ”En finskhetens spjutspets. Fredrik Polén och kampen om skol- och ämbetsspråket i S:t Michel i Kerstin Smeds (red). (1996) s.269-270.
360 Nordmann 1905, s.27, 89, Vest 1906, s.20, 136, 140, 142, Wichmann 1908, s.142, 222, 228, 232, Soininen & Noponen II 1912, s.119, 120.
språkets framväxt i det svenskdominerade samhället före 1809. Då ämbetsmannaspråket traditionellt sett varit svenska, blev de finska strävandena för ett finskt skriftspråk en viktig kontrast till den svenska dominansen. Exempel på läroboksbeskrivningar av detta kan ses gällande finska språkets framväxt, finska bibelöversättningar och andra finska böckers författande.361 Många av dessa beskrivningar handlade om 1500- talsbiskopen Mikael Agricola,362 och hans översättning av Nya Testamentet, hans finska ABC-bok och hans bönbok. Agricola ansågs som mycket betydande för finska språket genom sitt myckna författande, dessutom ansågs han vara en viktig kugge i finnarnas framtida bildning. Finlandssvenske Eliel Vest skrev:
Genom Agricolas ifver fingo finnarna sålunda börja lära sig läsa och förstå Guds ord och andra af lifvets sanningar, De kunde med tiden blifva ett upplyst folk och delaktiga af det andliga ljusets välsignelse.363
Agricola lade, enligt ovanstående, grunden för ett bildat finskt folk. Denna typ av nationella strävanden för det finska språket var väl skildrade i den finlandssvenska kontexten, men lämnades inget utrymme i de svenska läroböckerna.
De äldsta exemplen på svensk-finska språkliga problem kan påvisas redan vid kristnandet av Finland på 1100-1200-talet, alltså vid tiden för de svenska korstågen. Det är klagomål över prästerna som hörs i läroböckerna ”De flesta af dem kunde icke heller finska språket och hade redan därför svårt att göra sig förstådda af flertalet bland landet invånare”.364 I dessa sammanhang beskrevs det överhängande att lära sig finska för att kunna proklamera tron och den kristna läran. I och med att den svenska maktapparaten och organisationen växte och Finland började betraktas som en del av Sverige, blev svenskan det sammanhållande språket mellan västra och östra rikshalvan. Kungen och makten befann sig i Stockholm på svenska sidan av Bottenhavet och även kungarna verkade sakna möjligheter att kommunicera med de finska undersåtarna.
Vest skrev om Gustav II Adolf att ”Han var den ende av våra svenska konungar, utom Johan den tredje, som förstod och även något talade finska språket.”365 För den finska befolkningen i början av 1900-talet måste det ha upplevts som ett problem eftersom det lyftes fram i de finlandssvenska
361 Magnusson 1897, s.20, Nordmann 1905, s.32, 50, Vest 1906, s.54, Wichmann 1908, s.28, 105, 106, 107, Soininen & Noponen II 1912, s.9-10.
362 Magnusson 1897, s.20, Nordmann 1905, s.32, Vest 1906, s.54, Wichmann 1908, s.28, 105, 107, Soininen & Noponen II 1912, s.9-10.
363 Vest 1906, s. 54. 364 Vest 1906, s. 20. 365 Wichmann 1908, s.142.
historieläroböckerna. Som kontrast till detta beklagades det i svenska läroböckerna att Karl XIV Johan366 aldrig lärde sig svenska, så att kungarnas språkkunskaper ansågs intressant är tydligt.
Flera skildringar behandlade Johan Vilhelm Snellmans arbete367 från 1863 då han genomdrev ”[...] en förordning, att finskan senast inom 20 år skulle vara jämbördig med svenskan vid alla domstolar och ämbetsverk.” 368 Detta beskrevs som en orsak till finska språkets genomslag och som ett slags fortsättning på Agricolas arbete 300 år tidigare. Snellmans förordning var en seger för finskan i sig, men också ett steg mot självständighet, detta kan
skönjas även i läroboksbeskrivningarna. Konsekvensen av
språkförordningen var att finska skulle kunna användas som ämbetsmannaspråk i Finland, något som gjorde att konflikter mellan språken blommade upp. Dessa efterföljande strider beskrevs olika i läroböckerna, huruvida läroboksförfattaren antog det fennomanska eller svekomanska perspektivet. Wichmann gav sitt perspektiv på språkstriden när han skrev:
Tvister om de bägge språken och deras berättigande uppkommo nu mellan ivrarne för vardera språket, svekomaner och fennomaner. De vållade väl mycken inbördes söndring och split, men klargjorde tillika de olika språkens och folkslagens, såväl svenskarnas som finnarnas, särskilda framtidsbehov samt framkallade bland vardera
hänförda, till landets gemensamma nytta tävlande
bildningsarbetare.369
Här sågs striden som någonting positivt. Motståndarna beskrevs sporra varandra till snabbare utveckling och bildning. Beskrivningen var den svensksinnade lantdagsmannen Wichmann, som var en förgrundsgestalt bland Finlands svensksinnade under sin studietid som sammanföll med 1870- och 1880-talens språkstrider. I striden mot fennomanerna, uppmanade Wichmann att finlandssvenskarna skulle hävda sin kultur och sitt kynne som germaner.370 I citatet ovan använde Wichmann språken som en förevändning att informera om att det även mellan folkslagen fanns skillnader i framtidsbehov. Kanske antyder han därmed att finnarna hade bildning kvar att skaffa, men han ser ändå inte helt negativt på 1863 års förordning.
Wichmann menade att språkstriden inte bara gällde språk i Finland, utan även folkslag. Elis Lagerblad hade redan under 1870-talet kritiserat
366 Fransmannen Jean Baptiste Bernadotte.
367 Vest 1906, s.136, 140, Wichmann 1908, s.228, Soininen & Noponen II 1912, s.119. 368 Soininen & Noponen II 1912, s.119.
369 Wichmann 1908, s. 228.
370 Uppslagsverket Finland (red.) Margita Andergård. Schildts förlag Ab. Del 5. SUT-ÖVE. (Helsingfors 2007) s. 383 Se även bilaga 2.
Zacharias Topelius för att han hävdade att Finland bestod av ett folk, medan han själv menade att det fanns tydliga skillnader mellan svenskar och finnar i Finland, något som också kom till uttryck i hans läroböcker. Vest antog däremot Topelius bild och försökte gjuta olja på vågorna när han liknade Finlands två språk och folk vid en sammanvuxen björk:
Två språk, svenska och finska, hafva talats här i landet sedan sekler tillbaka, liksom äfven tvenne stammar, en svensk och en finsk, lefvat här sida vid sida, kämpat och lidit tillsammans, brutit bygd och förkofrats i upplysning och välstånd. Svenskan var i äldre tider det härskande språket; det var styrelsens, ämbetsverkens och bildningens språk. Men, såsom vi sett, fick finskan småningom samma rättigheter som svenskan, och svensk och finne äro lika i detta land. De två äro ju också ett folk, de behöfva hvarandra, går den ena under, är den andra förlorad.371
Vest markerade att Finland var ett land med ett folk innehållande två jämbördiga språk i beroendeställning till varandra. Soininen och Noponen skrev ett drygt halvsekel efter språkförordningen om Snellman att han:
[...] satte värde på svenskt språk och svensk bildning. Men på den tiden tänkte man över huvud ej på att också den svenska befolkningens sak förtjänar vård och att vi ha en fosterländsk uppgift.372
Soininen var, liksom Snellman, från en svensk familj men bytte sitt namn från Johnsson till Soininen så sent som 1907. Även om de var finskhetsvänner såg de båda värdet av sin bakgrund. Att Snellman inte var någon fiende av svenskan nämner även Ahti Konrad Ottelin i sin lärobok.373 År 1919, stadfästes en ny regeringsform i det självständiga Finland, där både den finska och den finlandssvenska befolkningens rättigheter i ett språkligt perspektiv stärktes. Även i läroböckerna stod att ”Finska och svenska äro republikens nationalspråk.”374, ett citat som också återkom i läroböckerna375. Trots detta var språkfrågan inte löst eftersom 1920-talets finska nationalism, representerad av den äktfinska rörelsen, önskade en ren finskspråkig nationalstat. Den äktfinska rörelsen var som starkast under 1920- och i början av 1930-talet. Under denna tid togs svensk namn på järnvägsstationer bort, det demonstrerades och svenskspråkiga gatuskyltar tjärades. De hätska motsättningarna mattades av något i slutet av 1930-talet och lugnades betydligt i och med Finska vinterkriget 1939-1940 där folket
371 Vest 1906, s. 142.
372 Soininen & Noponen 1922, s.110. (Även Lönnrot sades uppskatta det svenska arvet i citatet) 373 Ottelin 1926, s.158.
374 Nordmann 1928, s.113.
enades mot Sovjetunionen. I det läget slöts också den så kallade språkfreden.376 Dessa mer fysiska uttryck av språkstriden nämndes inte i läroböckerna men tvåspråkigheten, kärleken till fosterlandet och vikten av att inte glömma det svenska arvet kommenterades av Soininen och Noponen:
Väl är för de svenskatalande i detta land flertalets språk, finskan, ej modersmål. Men kärleken till modersmålet och kärleken till hembygden höra till fosterlandskärleken, som dem förutan saknar grundval. Först sådant, sedan kärlek till det hela. Och vi må minnas, vad allt svenskt samhällskick och svensk bildning betytt i detta land.377
I allmänhet var de finlandssvenska läroboksbeskrivningarna gällande språkstriderna relativt uppdaterade och aktuella. De följde ofta rådande debatt och transformerades under perioden även om personliga åsikter återkom mellan böckerna, detta ofta som ett led av läroboksförfattarnas svekomanska eller fennomanska hållning.