I Sverige beskrevs språkstriden annorlunda. Den första hänvisningen som återfunnits i empirin är Erslevs beskrivning av språksituationen i Finland.

Det mest använda språket är nu finska, men hittills har svenskan mycket brukats i skrift och tryck [...] nu söka ryssarne få sitt språk mera användt.378

Här kopplades språkförordningen och russifieringen samman genom meningen att ryssarna ville få sitt språk mera använt. Att befolkningen i Finland önskade självständighet från Ryssland var en av orsakerna till språkstriden och vägen till självständighet ansågs av blivande fennomaner var att stärka det finska språket och den finska kulturen gentemot det ryska i Finland. Att Ryssland inte nämndes i de finlandssvenska böckerna, kan ses ur ljuset att inte vilja stöta sig med den store jätten i öster, vars välvillighet Storfurstendömet Finland var i beroende av.

Den svenske geografiläroboksförfattaren Kalén skrev 1891 att ”Svenska och finska språken täfla om öfverväldet”379 och 1909 hävdade Almquist att striden enbart var negativ för Finlands totala utveckling:

Inom landet har länge varit strid mellan dem, som velat att svenskan fortfarande skall vara landets huvudspråk, och de som velat att

376 Barbro Ahlskogh-Sandberg m.fl. Boken om Svenskfinland. (Vasa 1983) s.42–44. 377 Soininen & Noponen 1922, s.146.

378 Erslev 1890, s.78. 379 Kalén 1891, s.39.

finskan ska bliva det (’fennomaner’). Denna strid har hållit landet tillbaka, och i näringsliv har Finland ej kunnat gå så hastigt framåt som Sverige.380

Enligt Almquist ansågs Finland ha halkat efter Sverige på grund av de inre språkstridigheterna. Huruvida det var det finska språkets framväxt eller de svensktalandes motstånd att släppa den svenska språkliga dominansen som orsakat striderna uttryckte dock inte Almquist med tydlighet, men att stridigheterna inverkade negativt på Finlands utveckling verkar han ansett med bestämdhet. Finlands språkstrid betraktades också direkt negativt och togs upp i samband med de svensktalande i Finland. Finlandssvenskarna målades upp som förlorarna när Nordin beskrev befolkningsförhållandet i Finland och förfinskningen av svenskbygderna med att skildra finlandssvenskarna under en egen liten underrubrik. Där står att:

Förutom finnar och ett mindretal lappar och ryssar i norr finnas i Finland mellan 3- och 400,000 svenskar. [...] Trots sitt fåtal i förhållande till finnarna ha de dock genom sin större begåvning haft stort inflytande i landet. Sådana berömda skalder som Runeberg och Topelius voro finlandssvenskar. Emellertid har olikheten i ras, språk och seder bidragit till att stridigheter uppkommit mellan svenskar och finnar. Dessa ha i synnerhet under de senaste årtiondena varit ivrigt verksamma till att förfinska även svenskbygderna. Härvid ha de mötts av ett kraftigt och värdigt motstånd av den svenska befolkningen, som framför allt genom inrättande och underhållande av skolor, högre och lägre, söker värna om fäderneärvt, svenskt språk och svenska seder. Ett storartat exempel på att finlandssvenskarna önska leva sitt svenska liv framgent som hittills utgör det nyligen inrättade svenska universitetet i Åbo.381

Nordin tog ställning för de svensktalande i Finland och betonade det felaktiga i att förfinska dessa begåvade finlandssvenskar med representanter såsom Runeberg och Topelius. Att beskrivningar av den tidigare svenska dominansen grundats i en större begåvning bland de svenska invånarna ska kanske kopplas till bildning istället. För att nå högre utbildning innan 1809 var svenska ett måste, då högre utbildning inte fanns för finsktalande. Ses inte begåvning som bildning, utan istället för just begåvning var uttalandet direkt nedvärderande gentemot den finska befolkningen. Att svenskarna fick kämpa för sin kultur efter finskans spridning illustrerades också av Holmén, Thomée och Bruce, som menade att:

Svenskarna ha haft stort inflytande i landet. I fråga om kultur ha de stått före finnarna. Deras båda främsta skalder, Runeberg och Topelius, läsas och beundras även hos oss. Olikheterna i ras och språk har bidragit till att skapa svåra stridigheter mellan svenskar

380 Almquist, 1909, s.74.

och finnar. Även för närvarande få svenskarna kämpa för sin kultur.382

Trion kopplade språkstriderna till ras- och språkskillnader, liksom Nordin gjorde ovan, men betonade också att den svenska kulturen stått över den finska och värderades därigenom som att få bevaras. Kampen för denna kultur betonades också. Detta kan liksom ovanstående beskrivning av Nordin, sättas i motljus till försvenskningen i Tornedalen, men då genom svenskarnas beskrivna kamp för sin kultur, medan finnarna envist höll fast vid sina seder. Svenske Morén skrev att svenskarna har fått det allt svårare i Finland:

Finnarna ville göra sitt språk allenahärskande i landet och utveckla och gynna den finska kulturen. Skarpa motsättningar ha sedan dess rått i Finland mellan de båda folkgrupperna, och de svensktalande inbyggarna ha fått det allt svårare.383

De svenska författarna var eniga om att det finska språket och den finska bildningen skedde på bekostnad av det svenska i Finland och att språkstridernas förlorare var svenskarna. Språket i sig behandlades också lite olika både inom och mellan de två ländernas läroböcker. Det finska språkets framväxt sågs som en viktig ingrediens i den nationella finska identiteten och blev väl beskrivet i finlandssvenska läroböcker. Där fanns en tydlig röd tråd till stöd för det finska språkets etablerande och vikten av skrivna texter på finska samt att en lång historia av både tal och skrift på finska betonades.

Språkstriderna i den finlandssvenska kontexten skildrades relativt neutralt och värdeladdade ord och begrepp undveks. Detta kan ses som förvånansvärt med tanke på den starka strid som pågick, men kan bero på just det, samt granskningen av läroböckerna. Att de finländska språkstriderna kopplades så starkt till nationell och etnisk karaktär, kan bero på att det tidsmässigt sammanföll med nationsbygget och skapandet av den finska nationella identiteten. Det blev därigenom svårt att dra tydliga gränser mellan språk, etnicitet och nationell identitet, delvis på grund av språkbytena genom historien. Att sedan historieskrivningen kom att bli en integrerad del av nationsbyggandet i Finland, måste gjort det svårt att förhålla sig till både som läroboksförfattare och historiker.

382 Holmén, Thomée & Bruce 1922, s.69. 383 Morén 1937, s.205.

Försvenskningen av finskspråkiga i

In document Den envise bonden och Nordens fransmän : svensk och finsk etnicitet samt nationell historieskrivning i svenska och finlandssvenska läroböcker 1866-1939 (Page 94-97)