Stämning av börsen för avtalsbrott

Rubriken till det här avsnittet antyder det som redan under avsnitt 1.4.2.4 konstaterades, det vill säga att en börs är ett privaträttsligt subjekt och att åtagandet att följa Regelverket utgör ett avtal.Utgångspunkten borde då vara att en emittent som part till det avtalet kan stämma

362 Se t ex Lindell, 2017 s 280 ff om innebörden av ett rättsförhållande. Jfr Kleineman, 2013 s 31.

363 I det nu engelskspråkiga regelverket benämns detta såsom ”generally acceptable behaviour in the securities market”. Samma formulering fanns i det tidigare gällande regelverket, samtidigt som termen ”god sed på värdepappersmarknaden” användes i den då gällande svenska språkversionen. Att god sed på aktiemarknaden omfattas av nu gällande och det tidigare regelverket går att finna stöd för i t ex DN 2020:6 och 2020:13.

börsen för avtalsbrott om börsen beslutar om en sanktion utan grund i Regelverket. Att så är fallet har också bekräftats i NJA 1985 s 343 då börsen blev stämd för brott mot det då gällande inregistreringsavtalet i samband med att börsen dömt ut ett börsvite. Domen är fortfarande av intresse av två skäl. Dels då den klargör att börsen kan bli stämd i ett tvistemål för brott mot Regelverket, och dels då domen säger något om hur Regelverket ska tolkas.365

I det här sammanhanget är det främst överklagandeprocessen som är av intresse. Det vill säga det faktum att domstolarna tog upp kärandens talan till bedömning.366 HD gick också in och bedömde den materiella frågan om börsen haft rätt, enligt inregistreringsavtalet, att besluta om vite i det aktuella fallet och fann att så var fallet. Det torde därför stå klart att en emittent som tilldömts en sanktion i form av avnotering borde kunna stämma börsen med grund i att den aktuella sanktionen inte var förenlig med Regelverket. Talerätten bör till-komma emittenten som genom undertecknandet av åtagandetär part i detsamma.

Vad gäller just sanktionen avnotering har dock den frågan kommit att regleras särskilt i 26 kap. 4 § VpmL. Det finns därför anledning att titta närmare på relationen mellan å ena sidan stämning med anledning av avtalsbrott baserat på NJA 1985 s 343 och å andra sidan en talan som väcks enligt 26 kap. 4 § VpmL. I följande avsnitt ska därför den här regleringen analyseras och sättas i relation till stämningsmöjligheten som presenterats i detta avsnitt.

6.3.3 ”Överklagande” enligt 26 kap. 4 § VpmL

Vid ikraftträdandet av LBC valde den svenska lagstiftaren att harmonisera en del av sina regler vad gällde in- och avregistrering med det första börsdirektivet.367 En av de regler som var föremål för implementering i svensk rätt var den i art 15.1 första börsdirektivet om att det ska finnas en rätt till domstolsprövning av ett beslut om att avföra ett värdepapper från handel.368 Bestämmelsen kom att införas i 12 kap. 2 § LBC, i lagens överklagandekapitel och avsåg då enbart beslut om avregistrering. I samband med en senare revision av LBC kom bestämmelsen att gälla även för beslut om avnotering.369

Det kan tyckas vara olyckligt att bestämmelsen fick just den här placeringen i lagstift-ningen, nämligen i ett kapitel med rubriken ”överklagande”. Detta eftersom det inte handlade om något administrativt överklagande, utan enbart en möjlighet för den som inte var nöjd med beslutet att klandra detta i allmän domstol inom tre månader från beslutsfattandet.370

365 Se Stattin, 2020 s 121 ff och se även Eklund & Stattin, 2016 s 392 f. Jfr prop 1991/92:113 s 211.

366 Att den här möjligheten till stämning finns bekräftades också senare i prop 1991/92:113 s 211.

367 Se prop 1991/92:113 s 89 ff.

368 Se prop 1991/92:113 s 91, 94 och 211.

369 Se prop 2004/05:142 s 80 f och 174.

När MiFID implementerades i svensk rätt genom antagandet av VpmL följde bestämmelsen i 12 kap. 2 § LBC med in i den nya lagstiftningen, och återfinns nu i 26 kap. 4 § VpmL.371 26 kap. VpmL har likt sin föregångare i 12 kap. LBC rubriken överklagande och 26 kap. 4 § VpmL har idag följande lydelse (kursiveringar tillagda):

”Den som är missnöjd med ett beslut av en börs att avslå en ansökan om inregistrering av ett överlåtbart värdepapper som avses i punkt 1 eller 2 i definitionen i 1 kap. 4 § får väcka talan mot börsen vid allmän

domstol inom tre månader från dagen för beslutet. Detsamma gäller beslut av en börs att avnotera eller

avregistrera ett finansiellt instrument. Om talan inte väcks inom denna tid, är rätten till talan förlorad.”

Vid införandet av 26 kap. 4 § VpmL anförde lagstiftaren att då den tidigare gällande 12 kap. 2 § LBC enbart hade varit tänkt att tillämpas på avnoteringar som beslutats mot en emittent som gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av informationsplikten så skulle den nya bestämmelsen även omfatta andra överträdelser.372 Det tolkar jag som att 26 kap. 4 § VpmL är tillämplig i alla de fall då en svensk börs fattat beslut om avnotering som sanktion. Det går därför att fråga sig om den stämningsmöjlighet som behandlades under avsnitt 6.3.2 är överflödig. Den frågan behandlades i förarbetena till den tidigare gällande 12 kap. 2 § LBC. I författningskommentaren gjordes följande uttalande: ”I andra fall då någon vill angripa beslut som fattats av en börs … gäller allmänna civil- och processrättsliga regler.”373 Min tolkning av uttalandet är att en talan enligt 12 kap. 2 § LBC utgjorde lex specialis och det var bara under de förutsättningar som angavs där som en talan mot ett avnoteringsbeslut kunde väckas. Vad gäller andra typer av sanktioner såsom börsvite fick käranden luta sig mot allmänna regler och då särskilt mot NJA 1985 s 343 vad gäller talerätt och grund för talan.

Ser vi till dagens reglering i 26 kap. 4 § VpmL bör samma argument ha bäring. Detta eftersom regleringen i 12 kap. 2 § LBC överfördes mer eller mindre oförändrad till den nya lagen.374 En viktig skillnad mellan en talan som väcks på det sätt som beskrevs under 6.3.2 och enligt 26 kap. 4 § VpmL är att det i lagrummet finns en talefristbegränsning. Talan mot ett avnoteringsbeslut måste nämligen väckas inom tre månader från beslutet. Lagbestämm-elsen ger dock inget klart svar på vem som har talerätt, vilket är en väsentlig fråga sett till föremålet för den här uppsatsen angående minoritetsskyddet i anslutning till en avnotering.

I lagtexten anges att ”[d]en som är missnöjd med … ” avnoteringsbeslutet får väcka talan i allmän domstol. Något svar på vem som där avses finns varken i förarbetena eller litteraturen.375 I lagkommentaren till den tidigare gällande 12 kap. 2 § LBC underströk

371 Se prop 2006/07:115 s 647 och se även art 52.1 MiFID om rätten till domstolsprövning.

372 Se SOU 2006:50 s 408 och prop 2006/07:115 s 477.

373 Prop 1991/92:113 s 211 och Beckman m fl, 2002 s 265.

374 Se prop 2006/07:115 s 477 och prop 2016/17:162 s 762.

fattarna bara att en talan enligt bestämmelsen är en civilrättslig talan och inte ” … i formell mening … ” ett överklagande av börsens beslut.376 Ett förarbetsuttalande till den tidigare gällande 12 kap. 2 § LBC kan dock ge viss vägledning. Där framgick att utställaren av de aktier som avregistrerats ska informeras om beslutet och att beslutet ska vara utförligt motiverat, i anslutning till detta sades att om ” … någon vill angripa … ” ett beslut som en börs fattat i andra fall så görs det med allmänna civil- och processrättsliga regler.377

Utgångspunkten bör, enligt min uppfattning, vara att det är utställaren (i de flesta fallen emittenten av aktierna) som kan vara part i processen. Att det är bolaget som bör vara part i en sådan process är givetvis inte särskilt märkligt, det är ju trots allt bolaget genom dess styrelse som ansökt om upptagandet till handel av aktierna.378 Det skulle betyda att om en eller flera minoritetsaktieägare vill få till en prövning av avnoteringsbeslutets giltighet måste de på en bolagsstämma få majoriteten med sig på att anvisa, i enlighet med 8 kap. 41 § andra stycket ABL e contrario,379 styrelsen att väcka en talan mot börsen.380 Talefristen på tre mån-ader torde dessutom i praktiken försvåra möjligheten för aktieägarna att få till en sådan pröv-ning. Det kan dock såklart anföras att det inte är särskilt tillfredsställande om inte aktieägarna som drabbas direkt av beslutet om avnotering inte kan få giltigheten av börsens beslut prövat. För att kunna etablera en talerätt även för aktieägare behöver deras position i förhållande till lagens ord om att talerätten tillfaller ”[d]en som är missnöjd … ” utredas mer ingående. I och med att svenska börser är privaträttsliga subjekt och forumet som pekas ut i 26 kap. 4 § VpmL är allmän domstol rör det sig om ett tvistemål. En naturlig utgångspunkt bör därför vara att allmänna processrättsliga regler om talerätt bör vara vägledande.

Inledningsvis bör då konstateras att rättsföljden av en bristande talerätt är att talan ska avvisas,381 i det här fallet skulle det innebära att aktieägarna inte kan nå framgång med sin talan eftersom den inte kan prövas. Det finns vidare inga uttryckliga regler om talerätt i RB. Talerättsliga principer har därför tillkommit i praxis och litteraturen.382 Det ligger givetvis utanför den här uppsatsens syfte att ingående utreda den processrättsliga frågan om tale-rätten. Det enda som egentligen ska sägas är att det inte är självklart att aktieägarna kan föra en talan trots att 26 kap. 4 § VpmL är så öppet skriven och tycks ge talerätt till vem som helst. Tanken är därför att här ge exempel på några argumentationslinjer som missnöjda minoritetsaktieägare skulle kunna använda sig av för att få talan prövad.

376 Se Beckman m fl, 2002 s 265.

377 Se prop 1991/92:113 s 211.

378 Örtengren, 2017 s 136.

379 Se Stattin, 2008 s 199.

380 Se Nordh & Lindblom, 2003 s 107 om att det är styrelsen som företräder ett aktiebolag i ett tvistemål.

381 Lindblom, 1974 s 171 och Nordh, 2019 s 99, båda med hänvisning till 34 kap. 1 § RB.

Det första som en aktieägare behöver utreda i förhållande till talerättsfrågan är om det rör sig om ett dispositivt eller indispositivt tvistemål. Detta eftersom det sällan görs en tale-rättsprövning i dispositiva tvistemål utan domstolen tar i regel upp talan för materiell pröv-ning med grund i den s k påståendedoktrinen. Sagda doktrin bygger på tanken om att det bakomliggande rättsförhållandet både utgör sakfrågan och grunden för talan.383 Detta gäller i vanliga förmögenhetsrättsliga förhållanden om exempelvis fullgörelse av något inom ramen för ett avtalsförhållande. Med tanke på att förutsättningarna för ett avnoteringsbeslut regleras särskilt i 15 kap. 11 § VpmL, att börsen i vissa fall är skyldig att avnotera ett finansiellt instrument och att ett rättskraftigt avgörande får konsekvenser för en mängd parter skulle det kunna tala för att en talan enligt 26 kap. 4 § VpmL har vissa indispositiva egenskaper.384

Om talan enligt 26 kap. 4 § VpmL anses vara indispositiv kommer domstolen högst troligen göra en talerättsprövning och då torde krävas att aktieägarna har ett motsvarande rättsligt erkänt intresse som dem som kan påverkas av domen.385 Aktieägarna bör i detta fall argumentera för att deras intresse i saken ligger i att det är deras aktier och inte bolagets som har avnoterats, vilket gör att de har ett erkänt intresse av att få föra talan.

En annan tänkbar argumentationslinje är att talerättsfrågan ska utgå från att regleringen i VpmL inte är civilrättslig utan näringsrättslig och att argument därför går att finna i förvaltningsprocessuella rättskällor. Där bygger partställningsbegreppet på liknande tankar som i vissa indispositiva tvistemål. I regel anses nämligen en aktör ha talerätt i förvaltnings-processer om denne exempelvis har ” … ett av rättsordningen erkänt intresse avseende det aktuella beslutet … ” eller om aktören har fått sin ” … rättsställning påverkad och att [aktören] har ett beaktansvärt intresse i saken … ”.386 Det finns således en rad grunder att laborera med i det fall att domstolen inte tar lika allvarligt på forumet utan snarare på det unika föremålet för en sådan process.

I och med att ingen process enligt 26 kap. 4 § VpmL mig veterligen har väckts är inte saken slutligt avgjord utan argumenten som anförts ovan kan ses som inspiration för aktie-ägare som känner sig förfördelade att luta sig mot vid väckandet av en sådan talan. Det är givetvis besvärligt att lagstiftaren inte uttalat sig i talerättsfrågan. Effekten av detta är att det är osäkert om regleringen på ett effektivt sätt kan tillgodose missnöjda aktieägare med ett adekvat rättsmedel. Såklart finns det risker med att ge alltför många talerätt enligt 26 kap. 4 § VpmL, det talar dock ännu mer för att lagstiftaren borde ha uttalat sig i frågan.

383 Se t ex Westberg, 2013 s 203, Ekelöf m fl, 2015 och Lindell, 2017 s 276.

384 Jfr Nordh, 2019 s 102 f.

385 Se Nordh, 2019 s 102. Se prop 2004/05:142 s 81 om aktieägarnas rättsligt erkända intresse.

6.4 Kapitelvisa slutsatser

Det bisyftet som beskrevs under 1.3.1 går ut på att försöka identifiera på vilka sätt minoritets-aktieägarnas intressen får genomslag i anslutning till en avnotering. I anslutning till detta syfte utreds därför även minoritetsaktieägarnas tillgång till rättsmedel i förhållande till en avnotering. Under 6.1 ovan klargjordes att syftet med det här kapitlet är att påvisa på vilka sätt aktieägare kan invända mot ett avnoteringsbeslut. Inledningsvis behandlades de tänkbara möjligheterna som aktieägare har att invända mot ett bolagsinternt beslut att ansöka om avnotering av de utestående aktierna i bolaget. Det rör sig främst om tillämpning av det bolagsrättsliga klanderinstitutet både direkt och analogvis. Det stod då klart att det i stort sett bara är bolagsstämmobeslut som kan klandras den vägen.

Klanderinstitutet är av det skälet i regel inte något effektivt rättsmedel för aktieägarna i förhållande till en frivillig avnotering eftersom att beslutet i många fall kan fattas av styrelsen. Det gör att det som då återstår är att försöka väcka en fastställelsetalan om ogiltighet eller att kräva skadestånd.387 Det bör upplysas om att det i samtliga fall krävs att beslutet fattats i strid med exempelvis generalklausulen i 8 kap. 41 § första stycket ABL.

Vidare anfördes under 6.2.2 att det i praktiken är omöjligt för aktieägarna att stoppa en avnoteringsansökan från bolaget som enbart strider mot god sed på aktiemarknaden. Börsen kan inte på grund av detta neka avnotering och det enda remediet mot ett sådant beslut är att DN beslutar om en sanktion mot bolaget, vilket indirekt också drabbar aktieägarna.

I det avslutande avsnittet 6.3 redogjordes för olika sätt varpå börsens avnoteringsbeslut kan överprövas. Klart är att någon typ av civilrättslig talan måste föras mot börsen. Mer problematiskt är frågan om vem som har talerätt i en sådan process. Att bolaget bör ha det får anses klart, men huruvida enskilda aktieägare också har det får anses vara desto mindre klart. I tron på att minoritetsaktieägare bör anses ha ett erkänt intresse av att kunna få föra en sådan talan har jag presenterat en rad argument som aktieägare skulle kunna använda sig av för att motivera sin talerätt. Trots detta får nog ändå slutsatsen dras att även detta rättsmedel är relativt ineffektivt för missnöjda aktieägare.

Avslutningsvis kan konstateras att det finns en koppling mellan förutsättningarna för att genomdriva en avnotering och angripandemöjligheterna. Om exempelvis inte 15 kap. 11 § VpmL (och indirekt Regelverket) har tillämpats korrekt kan en domstol upphäva beslutet. Vidare kan ett ogiltigt ansökningsbeslut av en bolagsstämma klandras. Men ett beslut i strid med god sed kan inte angripas på något motsvarande sätt. Detta gör att även om inte alla förutsättningar för en avnotering föreligger så kan den ändå komma att stå sig.

7 Något om skadestånd

7.1 Inledning och kapiteldisposition

Ett alternativ till att försöka angripa giltigheten av ett avnoteringsbeslut eller ett beslut om att ansöka om avnotering är möjligheten till att kräva skadestånd.388 I det här avsnittet ska därför möjligheterna till att kräva skadestånd i anslutning till ett avnoteringsbeslut behandlas översiktligt. Särskild vikt kommer att läggas vid vilka grunder som kan åberopas till stöd för ett skadeståndsanspråk och vem som kan hållas ersättningsskyldig.

Inledningsvis under 7.2 diskuteras skadebegreppet och dess förhållande till situationen att aktier avnoteras. Därefter behandlas de grunder som kan åberopas för skadestånd. Det bör påpekas vilket också gjorde under avsnitt1.3.1 att ingen grundlig analys av samtliga steg i skadeståndsbedömningen kommer att göras utan tanken är att exemplifiera vilka grunder som kan åberopas för skadestånd och eventuella problem i anslutning till dessa.