Det ständigt nya arvet

I dokument Creating the City : Identity, Memory and Participation. Conference proceedings (sidor 99-113)

Om nyttan av historiska minnen i Stockholm och Lüneburg

1908 fattades beslut om att bygga ett nytt representativt stadshus i Stockholm. Uppdraget gick till arkitekten Ragnar Östberg (1866– 1945), som arbetade tillsammans med ett stort antal konstnärer. Olika historiska och arkitektoniska stilar liksom olika berättelser om Sveriges och i synnerhet Stockholms historia integrerades i bygg- nadens arkitektur och utsmyckning. De gör stadshuset till en spegel av arkitekternas förståelse av historien. Stadshusets konstnärliga utsmyckning speglar även staden och dess medborgares förståelse, samt fångar den samtida kulturen i och med att bygget representerar samtidens historiesyn. Stadshuset är representativt för sin tid eft- ersom det präglades av de diskussioner om arkitektur och historis- ka minnen som då uppfattades som legitima. Denna representation höggs i sten och förenar historiska och kulturella referenser.

En förståelse av själva byggnaden tar vanligtvis sin början i de konstnärliga och politiska debatter som präglade själva bygget i början av 1900-talet. Med tanke på vår tids växande intresse för kulturarvet, för vilket stadshuset är ett utmärkt exempel, tycks frå- gan om betydelsen av dessa berättelser för dagens användare vara ännu mera intressant, inte minst då denna betydelse ofta hamnar i skymundan. Vad exakt är detta arv när det gäller stadshuset? För en historiker är betydelsen av de historiska berättelser som användes i utformningen särskilt intressant. Jag kommer att närma mig denna fråga med hjälp av en jämförelse av analysen av historiens använd- ning i den nordtyska staden Lüneburgs historiografi från 1300- till 1600-talet.2 I dessa historiografiska texter finns ett stort antal his-

toriska referenser samlade i en krönika. Krönikan som genre har på så sätt likheter med stadshuset, när det gäller den roll som historis- ka minnen intar i dem. Jag tror att dessa likheter blir tydligare i en jämförelse och skärper vår insikt om vad historia betyder idag.

Stockholms historia enligt stadshuset

Stockholms stadshus ligger på en framträdande plats, mittemot Gamla stan. Interiören och själva byggnadskroppen hänvisar tydligt till Dogens palats samt tornet på Markuskyrkan i Venedig. Den inre gestaltningen tar upp element från den italienska renässansen, vid sidan av element som kan tillskrivas ett slags ”nordisk gotik”, men även islamisk arkitektur. Inom den svenska arkitekturhistorien ut- gör byggnaden således övergången från nationalromantiken till en klassicism som inte fanns på samma sätt i andra europeiska länder under denna tid.

De historiska referenserna till stadens historia är spridda över hela byggnaden. Den centrala festsalen pryds av en stor mosaik som relaterar Stockholms stad till Mälardrottningen. Denna är en 1800-talsallegori över Stockholm, staden som intar en dominer- ande plats vid Mälarens östra sida och utlopp. Det marina temat återkommer på väldigt många ställen i utsmyckningen. På utsidan vid tornet placerades en förgylld kopia av S:t Görans kamp med draken. Originalet finns i Stockholms huvudkyrka, Storkyrkan, nära slottet. Denna träskulptur gestaltades troligen av Bernt Notke i slu- tet av 1400-talet och visar en av de mest kända helgonlegenderna på medeltiden: Riddaren S:t Göran försvarar en stad. På samma sida av byggnaden finns också en tom sarkofag, det vill säga en kenotaf. I denna skulle resterna av Stockholms stads förmenta grundare, Birg- er Jarl (omkring 1210–1266) förvaras. Birger Jarl avbildas på själva kenotafen i ett slags medeltida rustning med svärd. Svärdet, precis som Birger Jarls fötter, riktar sig mot Gamla stan. På 1920-talet dis- kuterades att flytta Birger Jarls ben till denna kenotaf.

I stadshusets innergård finns en metallskulptur som skildrar upp komsten av Stockholms stad och dess namn. Berättelsen ut- går från att Sveriges huvudstad en gång var Sigtuna, cirka fem mil nordväst om Stockholm. När Sigtuna attackerades, plundrades och brändes ner av ”hedningar från öster”, fyllde invånarna sina rike- domar i en uthuggen trästock och slängde den i Mälaren. Sedan följde de efter trästocken i båtar. På den plats där den flöt i land skulle den nya huvudstaden byggas. Det var enligt legenden på ön Riddarholmen, som ligger mittemot platsen där stadshuset står idag. Stocken landade på en holme = Stockholm. Platsen liksom

namnet på den framtida huvudstaden valdes sålunda med hjälp av en gudsdom.

En annan legend som förklarar stadens ursprung, den om bisko- pen och fiskaren, finns på många ställen i byggnaden. Enligt denna berättelse lyckades en fiskare på Tunnelsö, i närheten av Sigtuna, fånga en väldigt stor lax. Den borde ha getts till biskopen i Sträng- näs, men fiskaren bestämde sig för att behålla laxen. Han trotsade biskopens vrede och allahanda oväder som skickades för att tvinga honom tillbaka. Till slut räddade han sig till Riddarholmen, där ett fiskeläge uppstod som så småningom blev staden Stockholm.

Även invigningen av stadshuset präglades av en tydlig historisk referens. Den ägde rum den 23 juni 1923, exakt 400 år efter kung Gustav Vasas (1496–1560) ankomst till sin huvudstad.3 Gustav

Vasa hade tidigare besegrat den danska kungen Christian II, den siste unionskungen i Danmark, Norge och Sverige. Denna seger be- tecknar än idag början på Sveriges moderna historia och national- statens etablering. Den betecknar också slutet på medeltiden. Valet av Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523 samt minnet av 1809 års regeringsform firas som flaggdag sedan slutet av 1800-talet och har varit officiell nationaldag sedan 1983.

Stadshuset är sålunda fyllt med historiska och religiösa berät- telser som integrerades i byggnadens nationalromantiska arkitektur. Denna stilepok karakteriseras å ena sidan av ett förhärligande av Vasadynastin (1523–1654), av den så kallade stormaktstiden (1611– 1718) samt av den svenska nationens anfäder – vikingarna. Klassi- cism inom arkitekturhistorien visar å andra sidan tydliga referenser till Venedig och den italienska renässansen. Det faktum att dessa historiska referenser inte hävdar någon slags historisk korrekthet grundad i kritisk historisk forskning, har antagligen aldrig spelat någon roll. Ändå är dessa referenser inte på något sätt slumpmäs- siga. Tvärtom, de berättar mycket om stadens självbild då alla pekar tillbaka till stadens ursprung. De representerar således en form av metaforisk sanning om stadens ålder, värdighet och essens.

Med hjälp av de tre kronorna högst på tornet kopplas Stock- holm till bildandet av den svenska staten, vars huvudstad sedan dess grundande har varit Stockholm. Kenotafen formulerar ett liknande påstående om Birger Jarl, som fortfarande idag är ihågkommen som

stadens grundare, även om denna tillskrivning antagligen inte är korrekt. Det medeltida helgonet S:t Göran står för försvaret av sta- den mot yttre fiender och är därmed invånarnas beskyddare. Det- ta skydd är än en gång framhävt i berättelsen om Guds dom över Sigtunas invånare som flydde hedningarna. Berättelsen om laxen betonar i sin tur Stockholms roll som en fristad för de modiga och enkla människor som trotsade feodala auktoriteter. Det finns inte någon historisk relation mellan Stockholm och Venedig, om vi bort- ser från det moderna smeknamnet om Stockholm som ”Nordens Venedig”. Det sägs dock om flera städer i Östersjöområdet, och är alltså inte specifikt för Stockholm. Det maritima temat återkommer däremot på många ställen, utöver den centralt placerade mosaiken om Mälardrottningen.

De historiska referenserna som fördelas över hela stadshuset rep- resenterar sålunda en sällsynt blandning av historier som inte passar ihop. Det skulle därför vara lätt att avvisa denna komposition som eklektiskt nonsens. Kompositionen kan dock hellre förklaras med hänvisning till en epok där ”nygotiska” minnen var vanligt förekom- mande, och där Sveriges militaristiska storhetstid förhärligades. Denna historiebild är därför inte på något sätt godtycklig, utan spe- lade även en stor roll inom den akademiska historieskrivningen.

Historikern fastnar kanske i referensernas motsägelsefulla kar- aktär eller deras brist på ”läsbarhet”. Besökaren informeras inte ex- plicit hur innehållet i de historiska berättelserna ska förstås. Det är därför oklart hur mycket besökarna förstår av dessa allegorier eller om stadshuset ens ska ”förstås” av alla medborgare. Utformningen motsvarade den dåvarande borgerlighetens kulturella referensram, som bland annat definierades av ett intresse för just sådana historis- ka referenser. Inom denna borgerliga elit hörde kunskapen om dessa referenser till den sedvanliga bildningen. Dessa historiska minnen är således socialt situerade.

Lüneburgs historia enligt krönikorna

Minnenas betydelse blir tydligare om vi jämför stadshuset, i dess användning av historiska berättelser, med Lüneburgs krönikor från 1300- till 1600-talet. Dylika stadskrönikor fanns i många tyska städer och traderas än i dag i många arkiv i tusentals handskrifter

från 1400- till 1800-talet. De flesta av dessa krönikor skildrar stadens ursprung samt namnets betydelse. Dessa texter placerar staden inom rikets historia samt för det mesta inom en förebildskultur, i mån- ga fall är det Roms historia. Krönikorna innehåller gudsdomar och medeltida helgonlegender. De har för det mesta en svagt utvecklad berättande struktur eller dramaturgi och håller sig till en allmän kro- nologi. Hänvisningar till andra städer är mycket sällsynta. Kröniko- rna består i allmänhet av en mängd oförenliga berättelser utan en samlande kontext. Likheterna till användningen av historien i Stock- holms stadshus är påfallande. Lüneburgs historieskrivning är ett typ- iskt exempel på denna form av historiska minnen.

I min studie av Lüneburgs historiografi fokuserade jag främst på krönikornas funktion under senmedeltiden och deras bruk under ti- digmodern tid. De tidiga verk skrivna från och med slutet av 1300-ta- let skildrade utförligt två centrala konflikter som lade grunden till stadens historiska minne. Det var å ena sidan konflikter med herti- garna (1369–1396), å andra sidan inre konflikter bland borgerskapet (”prelatkrig”, 1454–1456). Båda konflikterna är typiska för många städer under denna tid. Detta gäller även för de relationer som ska- pades kort efter konflikterna för att berätta om dem. Relationen var en tidstypisk historiografisk genre med syftet att skapa en autoritativ, officiell berättelse. Relationen är ett exempel på en form av histo- riografi som formulerade ett tydligt sanningsanspråk och var därför skriven på ett språk som präglades av juridiska argumentationer. Des- sa relationer författades av stadsrådets representanter och jurister, det vill säga Lüneburgs borgerliga elit.

I den akademiska historikerns ögon är dessa relationer oseriösa, eftersom de hänvisar till Guds ingripande när segrar och nederlag ska förklaras. Detta påverkar dock inte deras anspråk att berätta san- ningen. Av och till infogar de också förfalskade juridiska dokument för att bevisa ett anspråk. Det kan förklaras med att dessa dokument var nödvändiga för att utveckla en sammanhållen argumentation. På så sätt är dessa förfalskningar bara konsekventa. De står för en metaforisk sanning och har därför i många fall visat sig vara mycket långlivade. Så firar staden Hamburg sin hamns födelseår även idag med stolthet, fast alla vet att det avgörande dokumentet som berättar om hamnens ålder förfalskades långt senare just för att göra hamnen

mycket äldre än den faktiskt var. Jag tror därför att vi bör betrakta medeltida krönikörer som dåtidens historiker som skrev historia en- ligt tydliga regler – precis som vi gör.

Dessa relationer från 1300- och 1400-talen var verk med en tyd- lig intention och funktion samt en argumenterande struktur. Några av dessa arbeten bevarades i enskilda avskrifter, andra i några kopi- or, varav de flesta kopiorna tillverkades mycket senare. En avgörande förändring inom stadens historiografi ägde rum i början på 1500-ta- let, då de första stadskrönikorna skapades. De utvecklade en mer eller mindre fullständig historia av staden. Det var först från och med den tiden texterna kallades för krönikor. Dessa texter präglades av föreställningen att varje stad hade en krönika som definierades av en kronologisk följd av historiskt signifikanta händelser som var tyd- ligt relaterade till staden. Dussintals Lüneburg-stadskrönikor måste således betraktas som utformningar av denna stads enda krönika. Följaktligen visade de samtida inte något tydligt intresse för ett origi- nal. De var främst intresserade av att hitta andra byggstenar av denna berättelse, som skulle kunna fylla den ofullständiga kronologin i de äldsta texterna. På så sätt var dessa historiker grävande och arkivin- tresserade – precis som vi.

Denna form av krönika var helt avgörande för historieskriv ningen om Lüneburg, särskilt sedan mitten av 1500-talet. ”Lüneburgs kröni- ka” står för den stora majoriteten av de långt mer än 100 bevarade manuskripten. Dessa krönikor var sedan 1500-talet allt mera in- tresserade av stadens härkomst, som enligt dessa krönikor gick tillba- ka på Julius Caesar. Enligt en ofta återgiven berättelse hittade Julius Caesar en borg i månljuset och lät bygga ett tempel till mångudin- nans ära: Luna-borg = Lüneburg. Samtidigt hade många verk ett ty- dligt fokus på det omedelbara förflutna. Framställningen i krönikor- na följde i struktur och språk dåtida tidningar och var därmed endast svagt strukturerade. Där finns inte tolkningar av samtiden eller mer allmänna funderingar kring stadens historia. Funktionen av dessa verk består till stor del av ett antikvariskt samlande av material. Den oftast återgivna texten inom Lüneburgs historio grafi rekommenderar därför att historia ska antecknas för att skydda den från glömska:

Då vi inte kan minnas alla historier och händelser, på gr- und av människans bräcklighet, är det nödvändigt att vi skriver ner dem.4

Historiebruk i Lüneburg och Stockholm

Detta starka fokus på bevarandet svarade på min studies andra frå- ga, nämligen den om historiebruket. Detta gäller både den använd- ning som låg inom författarens intention och den som uppstod gen- om texternas reception. Den sistnämnde svarade regelbundet på nya funktioner – verken anpassade sig. Den påtänkta användningen av relationerna med deras tydliga juridiska funktion var i övrigt prak- tiskt taget omöjligt att belägga, i synnerhet då dessa relationer sällan nämns i samband med politiska eller juridiska konflikter. Det gäller i princip för alla relationer från den tiden.

Frågan om hur krönikorna användes när dessa berättelser inte hade någon direkt koppling till mottagarnas samtid längre är däre- mot väldigt intressant, precis som i fallet med Stockholms stadshus. Vad är det läsarna av krönikan eller besökarna av stadshuset faktiskt tar till sig, och hur reagerar de på dessa historiska berättelser som är många generationer gamla?

Ett exempel från Lüneburgs historia rör minnet av det så kallade ”prelatkriget”, en av 1400-talets ganska typiska skuldkriser. Kris- en eskalerade och ledde till att det gamla rådet avsattes och fäng- slades. Efter två år återställdes och stabiliserades dock den gam- la ordning en. ”Prelatkriget” beskriver en allvarlig social konflikt i staden där rådet lyckades stärka sin makt på lång sikt. Men detta minne berövades av framtida generationer sin sociala konfliktpoten- tial. När alla muntliga berättelser hade glömts, ställde sig alla socia- la grupp er i staden bakom den historieskrivning som representanter för det slutligen återinsatta gamla rådet hade skapat. Minnenas so- ciala position ering i staden förlorade sin betydelse. Minnena bev- aras när de skrivs ner. Men de förlorar sin konfliktpotential, eftersom de upp fattas annorlunda i andra tidsperioder. Först då ingick dessa minnen i stadskrönikornas kronologiska berättelse.

Vad händer alltså med en historisk berättelse som är så av- lägsen i tid att den inte längre tillhör en specifik social grupp? Vid

tidpunkten för Stockholms stadshus högtidliga öppning kritiserades den histori serande och otidsenliga arkitektoniska stilen. Idag, några år före 100-årsjubileet för invigningen, är stadshuset ett landmärke för staden och lockar hundratusentals besökare varje år. Det finns inga debatter om vare sig den konstnärliga eller den funktionella ge- staltningen längre. Står stadshuset i Stockholm därför även idag för en aktiv form av minne som förstås, eller är det bara en byggnad vars arkitektur kännetecknas av en viss estetik, ett bra läge och storl- ek (Stockholms stadshus är inte av en ren slump ungefär en meter högre än det 15 år tidigare invigda stadshuset i Köpenhamn)? Och finns det likheter med användningen av stadskrönikor under tidig- modern tid?

Denna fråga är svår att svara på vad gäller Lüneburgs krönikor, eftersom manuskripten inte visar något tydligt bruk, det finns vare sig anteckningar i marginalen eller spår av redigering av innehållet. Krönikorna är som regel monografiskt utformade, det vill säga de in- går inte i samlingsvolymer som skulle kunna berätta om en specifik plats inom fältet stadens litteratur. De är i många exemplar bevarade, i mycket gott (oanvänt?) skick. Dessutom finns det inga tolkningar eller funderingar som visar hur respektive historiker bedömde oli- ka historiska händelser av dennes historia – och hur den skiljde sig från den använda förlagan. Manuskripten har en historia som är lika förstenad som Stockholms stadshus. Båda bearbetas försiktigt, kom- pletteras och utvidgas på detaljnivå, utan att beröva stadshuset eller Lüneburgs krönikor sin identitet i mottagarens ögon.

Analysen av stadshuset avslöjar inte heller en tydlig avsikt från arkitektens sida. Det fanns många konstnärer med inflytande vid sidan av politiker och den allmänhet som deltog i debatten och påverkade utformningen, en utformning som konstant förän- drades.6 Detta gäller på liknande sätt för Lüneburgs krönikor, även

om vi historiker gillar att hålla fast vid idén om en författare och dess perspektiv. Då definieras denna författare med hänvisning till dennes intressen, som ofta förklaras med hjälp av författarens sociala tillhörighet. Krönikan tolkas därför som ett uttryck för en social ställning, vilket tillskrivs ett tydligt inflytande på innehål- let. Denna kontextualisering är nödvändig, om än otillräcklig. För det första är det uppenbart att författarna inte lånade sina förlagor

på ett offentligt bibliotek för att kopiera dem hemma, privat. Stadskrönikor är i högsta grad levande texter: “The manuscript text operates as a medium of social exchange […], neither private nor public in the conventional sense of the terms.”7 Krönikor skapades

genom sociala utbytesprocesser, som sällan behandlas i själva texten. Detta utbyte kan ha använts i syftet att hitta en sanning, till exempel genom att söka efter den bästa, mest kompletta eller äldsta beskriv- ningen av en händelse. Även om ett original aldrig eftersöktes och senare manuskript i många fall bara tillfogades, är uppkomsten av krönikorna utan detta sociala utbyte inte tänkbar.

Ännu viktigare är att detta sociala utbyte bestämde över kröni- kornas symboliska värde i största allmänhet. Historiker vill tro att historiens mening redan finns där och kan postuleras sedan Ciceros tid med hjälp av en flott formulering: ”Historia est testis temporum, etc!”8 Dessa idéer präglar även krönikorna i Lüneburg. Men långt

från alla städer av Lüneburgs storlek och betydelse förfogade över någon form av stadshistoriografi före 1500-talet. Intresset för den egna stadens historia var ovanligt stort i Lüneburg om vi betraktar de talrika handskrivna manuskripten, även om de stora städerna i rikets södra hälft ofta hade ojämförligt fler manuskript och tryck. Detta höga symboliska värde av Lüneburgs krönikor bestämdes i en dialog bland stadens bildade elit, i en diskurs om betydelsen av his- toriska minnen som ansågs vara ett gemensamt arv. Som ett resultat av denna diskurs hade Lüneburgs krönikor ett så högt anseende att dåtida historiker satsade veckor, månader eller år på att kopiera och redigera en egen utgåva av stadskrönikan. Med tanke på att många manuskript antagligen har gått förlorade sedan dess, medan andra fortfarande är okända, kan vi utgå från att förmodligen alla med- lemmar i Lüneburgs sociala elit hade en egen utgåva. Krönikor- na var därför en självklar del av stadens kulturarv under 1500- till 1700-talet.

Detta höga anseende har förmodligen inte mycket att göra med själva innehållet i krönikorna. Lüneburgs historieskrivning är upp- riktigt sagt ganska tråkig. Viktigare är antagligen innehavet av ett manuskript, som kan presenteras och ärvas. Användningen ligger

I dokument Creating the City : Identity, Memory and Participation. Conference proceedings (sidor 99-113)