I intervjuerna framkommer att det mest avgörande motivet bakom beslutet att inhägna är en önskan att stänga obehöriga ute eller åtminstone att begränsa dessas möjlighet att passera genom föreningens område. Främlingars närvaro förknippas i intervjuerna med oordning och otrygghet. Även andra faktorer som kom att motivera staketen, som vardagsbrottslighet, skadegörelse och situationer av hot och våld, sammankop- plar intervjupersonerna i de flesta fall direkt eller indirekt med främlingars tillgång till föreningens område. Ibland är det dock aktiviteter inte i första hand på föreningens område utan i angränsande kvarter eller grönområden som skapar otrygghet och som man har önskat fjärma sig ifrån.
Främlingen blir genom särskiljanden i form av ”vi” och ”dem” tydligt närvarande i intervjuerna. Tre kat- egorier av främlingar som särskilt förknippas med problem och risker återkommer i intervjumaterialet: missbrukare, ungdomar och människor av utländsk härkomst. I några intervjuer kan utpekandet av vissa kategorier sägas vara ett centralt tema i intervjupersonernas förståelse av problem i närmiljön medan det i övriga framträder indirekt eller på ett mer nyanserat sätt. Kategoriseringarna är relevanta att lyfta fram av den anledningen att intervjupersonernas konstruktioner av främlingen blir en del av både deras värdering och hantering av risker i vardagen.
Främlingen/den andre har enligt Bauman (1996) under alla tider och i varje samhälle fått ikläda sig rollen som den som för fara med sig och vars närvaro man på något vis måste hantera. Genom inkluderande/as-
7 Öppenhetsidealet framträder tydligt även i texter om gated communities av svenska forskare, se exempelvis Öresjö (2000).
similerande respektive exkluderande strategier ställs främlingen inför ett ultimatum: antingen beter du dig som vi gör och ”blir en av oss” eller så ställs du utanför (ibid). Syftet med inhägnaderna har varit att genom en fysiskt exkluderande strategi komma tillrätta med olika typer av beteenden hos främlingar, som har up- plevts störande utifrån mer eller mindre outtalade normer om vad som är accepterat beteende. Mellan de olika föreningarna finns det emellertid betydande skillnader vad gäller den problembild intervjupersoner- na beskriver. I några fall rör det sig om främlingarnas blotta närvaro i form av passage genom området. I övrigt rör det sig om allt från ganska beskedliga störningar såsom ungdomar som sitter på föreningens uteplats till allvarliga situationer av hot, våld och skadegörelse. Typiskt handlar det om ungdomar som har uppehållit sig på bostadsrättsföreningarnas gårdar och använt gårdsmiljön för olika slags aktiviteter. Bo, som är ordförande i en stor förening i södra Malmö, menar till exempel att det var ungdomar från ett an- gränsande bostadsområde som orsakade problem för föreningen när de var på hemväg, inte minst nattetid.
Bo: [P]å kvällarna när de kom gående in här så satte de sig och skitade ner och hade störn- ingar. Femton ungdomar klockan ett på natten, med tre öl innanför västen: ”Hurra vad jag är bra”. Och de som ska sova kan inte sova för det. Och så förstörde de naturligtvis. Det är ungdomar idag ju. Ett träplank, ett trästaket, lite buskar och sånt där.
I Bos förening valde man att bara sätta upp ett strategiskt placerat staket som förhindrade genomfart. Genvägen från busshållplatsen till det angränsande bostadsområdet skars av. I Görans förening – även den en stor förening i södra Malmö – valde man däremot att inhägna hela området. Beslutet fattades efter flera års arbete i dialog med skola och polis i syfte att komma tillrätta med de problem med skadegörelse och otrygghet som en utdragen konflikt med ungdomar från en närliggande skola orsakade. Situationen fortsatte dock bara att eskalera. Den sista tiden innan styrelsen tog beslut om att sätta upp staket beskriver Göran så här:
Göran: [D]et slutade med att de hotade oss som sa till. Och det kom gäng, stora gäng och skulle ha tag på en. Det är ju inte så roligt. […] Jag hade svårt att gå ut och röra mig. Personalen som arbetade hade svårt att arbeta för de trakasserades hela tiden. […] De boende var försik- tiga när de tittade [ut]: ”Sitter det någon i trappan?” [Då] gick de in igen. […] [V]i har ju sådana postboxar och de stod och kissade in i dem. […] Och […] när man talar med dem, då gäller det att välja sina ord jättenoga för annars eskalerar det jättesnabbt. För de provocerar en hela tiden. Så det var många år vi höll på. Många möten. Verkligen. Och alla instanser som fanns överhuvudtaget.
Händelseförloppet som Göran beskriver kan visserligen betraktas som allvarligare än vad som var fallet i flera av de andra föreningarna. Alla har dock det gemensamt att det är den kumulativa effekten av en rad incidenter och samverkande faktorer som slutligen leder fram till beslutet att inhägna. Staketen och grindarna installeras med förhoppningen att stänga obehöriga ute och därigenom så att säga ta (tillbaka) makten över rummet. Det handlar i de flesta fall om utemiljöer som juridiskt tillhör bostadsrättsförening- arna men som i olika utsträckning har använts också av andra än föreningarnas medlemmar: Ungdomar som gör en gårdsmiljö till mötesplats. Boende i närheten som tar genvägar genom området. Genom sta- keten görs en tidigare semioffentlig utemiljö mer privat och det blir enklare att identifiera obehöriga, avvisa dessa samt att själv försäkra sig om den praktiska förfoganderätten (se Franzén 2000).