Stöd och hjälpinsatser

Föräldrar och barn kan ha komplexa behov under och efter en separation och ett av syftena med utvecklings- projektet var att hitta sätt att erbjuda rätt hjälp på rätt nivå. Vilka stöd- och hjälpinsatser har då barn och föräldrar erbjudits genom kontakterna med samver- kansteamen?

För 66 föräldrar och deras barn har de olika stöd- och hjälpinsatser som teamen erbjudit och genomfört dokumenterats på ett strukturerat sätt i samband med uppföljningen efter fyra månader. I det här kapitlet dis- kuteras vilka insatser som erbjudits barn och föräldrar, och i vilken grad det går att se en relation mellan de tecken på problem som kunde ses vid första kontakten med samverkansteamen, och de insatser som erbjudits och genomförts. Med insats avses här hjälp som är riktad direkt till barn eller föräldrar. Stöd till ett barns förälder kan visserligen ses som en form av indirekt insats till barnet, men då ett av projektets syften varit att utveckla formerna för barns delaktighet, vilket förutsätter ett direkt deltagande, uppmärksammar vi här insatser riktade direkt till barn.

Insatser till barn

Enligt de uppgifter om insatser som inhämtats på ett strukturerat sätt vid uppföljningen är det 29 barn som fått en insats direkt riktad till dem själva. I de flesta fall handlar det individuella samtal där det är 20 barn som fått 1-2 individuella samtal, och två barn som fått 3-5 individuella samtal. Tre barn har gått i barngrupp 6-10 gånger, och för två barn har gruppen träffats mer än 10 gånger. Sex barn har också haft något slags förälder-barn eller familjesamtal vid 1-2 tillfällen, och ett barn har haft den typen av samtal vid mer än 10 tillfällen. Det finns några exempel på att barn hänvi- sats vidare till andra insatser riktade direkt till dem (skolkurator ett exempel).

Av de barn som fått en insats riktad till dem själva är 21 flickor och 8 pojkar. Att det är fler flickor än pojkar som fått insats kan delvis förklaras av att det är en större andel flickor bland barnen som kommit till samverkansteamen och som deltar i studien (se kapitel 2). Frågan är dock om det räcker som förklaring. Det är 31 barn kvar i studien vid uppföljningen som enligt de uppgifter vi haft tillgång till inte har fått en direkt insats. Av dessa barn är 19 flickor och 12 pojkar, dvs. flickor utgör 61 procent och pojkar utgör 39 procent av gruppen som inte fått insats. Här kan man notera att i gruppen som fått insats är andelen flickor högre, ca 72 procent, och andelen pojkar lägre, ca 28 procent, än i gruppen som inte fått insats. Detta tyder på att kön kan ha haft viss betydelse för om ett barn fått insats eller inte, eftersom sannolikheten verka ha ökat om barnet är en flicka. Eftersom det är en relativt liten grupp barn vi undersöker här kan det vara slumpen som ligger bakom tendensen vi ser. Men om det inte

är en slump kan det finnas flera möjliga förklaringar: föräldrar söker i högre grad hjälp för flickor än för pojkar, föräldrar tackar i högre grad nej till insatser för pojkar, det finns mönster hos samverkansteamen i hur de erbjuder insatser till barn. Med det underlag vi har kan vi inte svara på vilken eller vilka förklaringar som är mest troliga, men vi kan konstatera att inför det fortsatta arbetet med att utveckla samverkansteam kan det vara viktigt att särskilt uppmärksamma hur insatser fördelas mellan olika grupper barn.

I de flesta fall (20) uppges att insatsen fullföljts som den var planerad, men i fyra fall uppges att insatsen avbrutits av pappan. Överlag bedömer teamens med- lemmar att insatserna har fungerat helt (för 10 barn) eller delvis (för 15 barn). I det fall insatsen endast delvis fungerat är det för att barnet ville ha fler träffar, det inte fanns grupp i rätt åldersgrupp för barnet, eller för att handläggaren bedömer att det som hade behövts är snarare hjälp till föräldrarna att samarbeta, än en insats till barnen. I de två fall där insatsen inte bedömt funge- ra är det för att pappan avbrutit insatsen.

En jämförelse av vilka barn det är som fått insats, vilken typ av insats de fått och i vilken omfattning insatsen givits, med vilka barn det är med högst be- svärsnivå i SDQ vid första kontakten, tyder inte på att det för barnens del finns någon tydlig relation mellan exempelvis tecken på psykisk ohälsa, och de insatser som erbjuds eller hänvisas till av samverkansteamen. Insatser till föräldrar

Även för föräldrar är enskilda kontakter med samver- kansteamets medlemmar den vanligast förekommande insatsen som dokumenterats. Ett stort antal föräldrar (51) har haft enstaka telefonkontakter med samver- kansteamet, och det finns en grupp föräldrar (8) som haft mellan 6 och 15 telefonkontakter med teamet. Därutöver har 42 föräldrar haft 1-2 individuella samtal med teamet, 15 har haft 3-5 individuella samtal, och det finns också 4 föräldrar som haft ännu fler individuella kontakter, varav 2 är ett föräldrapar som fått insatsen föräldrakoordination (se Eriksson 2015).

Utöver individuella samtal är parsamtal eller sam- arbetssamtal den vanligaste insatsen för föräldrarna som ingår i studiegruppen. 14 föräldrar har fått 1-2 sådana samtal, 29 föräldrar har fått 3-5 sådana samtal, och en mindre grupp på 6 föräldrar har fått mellan 6 och 10 par/samarbetssamtal. För fem föräldrar anges att de fått ett eller ett par förälder-barnsamtal eller familjesamtal. Utöver dessa insatser anges också en del exempel på andra insatser, som budgetrådgivning, kon- takt med vårdcentral för KBT, psykologkontakter eller kontakt med en verksamhet inriktad på partnervåld. Det finns en viss tendens till att det är fler mammor än pappor som har fått en insats och detta mönster kan

åtminstone delvis förklaras av att det är fler mammor som deltar i studien. Det finns också fler exempel där teamet har haft kontakt med båda i föräldrarna och där mamman har fått något fler samtal eller typ av insatser. Det mesta tyder dock på att huvudförklaringen till det är att mammor i högre grad söker hjälp (jfr resulta- ten från DOOR1) och av den dokumentation vi haft tillgång till framgår att pappor oftare har tackat nej till insats.

För 53 föräldrar anges att insatsen fullföljts som den var planerad, och i de 7 fall där den inte gjort det är det i vissa fall för att den ännu inte avslutats vid upp- följningstillfället. För 26 föräldrar anges att insatsen fungerat helt, och för 13 att den fungerat delvis. I dessa fall handlar det om att föräldrar önskat ha mer kontakt, eller en annan typ av kontakt. I tre fall har insatsen inte fungerat, för att pappan ifråga har tackat nej.

En jämförelse mellan vilka föräldrar det är som fått in- sats, vilken typ av insats de fått och i vilken omfattning insatsen givits, med vilka föräldrar som rapporterat högst nivå av besvär i SCL vid första kontakten, tyder på att det inte heller för föräldrarnas del finns någon tydlig relation mellan exempelvis tecken på psykisk ohälsa, och de insatser som erbjuds eller hänvisas till. Slutsatser

Medan föräldrar i hög grad erbjudits insatser vid eller genom samverkansteamen är det bara fallet för en del av barnen, när det handlar om insatser riktade direkt till barn eller föräldrar. Med tanke på att ett av målen

med samverkansteam är att öka barns delaktighet kan andelen barn som fått en insats riktad direkt till sig ses som väl liten. Här finns ett tydligt behov av fortsatt utveckling av modellen. Det är fler flickor än pojkar som har fått insats och kön kan ha haft viss betydelse för om ett barn fått insats eller inte. inför det fortsatta arbetet med att utveckla samverkansteam kan det där- för vara viktigt att även uppmärksamma hur insatser fördelas mellan olika grupper barn.

Den vanligaste insatsen för både barn och föräldrar är individuella samtal, följt av samarbetssamtal för för- äldrarnas del. Med tanke på både bredden och djupet av de tecken på risker och problem som kom fram vid föräldrarnas och barnens skattningar vid första kontakt hade man kanske kunnat vänta sig en större variation på insatserna till barn och föräldrar. En jämförelse av vilka barn och föräldrar det är som fått insats, vilken typ av insats de fått och i vilken omfattning insatsen givits, med vilka barn och föräldrar det är som visat högst besvärsnivå vid första kontakten, tyder också på att det inte finns någon tydlig relation mellan exem- pelvis tecken på psykisk ohälsa, och de insatser som erbjuds eller hänvisas till. Det finns vissa goda exempel där insatsen förefaller ha anpassats till familjen ifråga. Överlag framstår dock teamens insatsrepertoar under utvecklingsarbetet som något begränsad, och även här går det alltså att se ett tydligt behov av fortsatt utveck- ling av modellen.

5. Föräldrars perspektiv på kontakt med