Striradio

Stril 60 innebar en stor förändring av radiosystemen för stridsledning och begreppet striradio infördes. Tidigare hade varje strilcentral sina egna radiokanaler som manövreras lokalt. Tidigt på 1960-talet infördes manöversignalomformare (MSO 1225) för överföring av nycklings- och anropsinformation. Detta möjliggjorde att strilcentralerna kunde ansluta sig till godtycklig radiokanal i landet. Striradio bildade ett nationellt radionät sammankopplat via tråd- och radiolänkförbindelser.

Avsiktlig störning ansågs vara det stora hotet mot radiosambandet mellan mark och flygplan.

För att reducera verkan av fientlig störsändning och för att möta krav på ökad räckvidd byggdes ett stort antal radiostationer med hög uteffekt. Sändarna var utrustade med effektsteg och flygplanen hade riktantenner med bakåtriktade antenndiagram. Radiomaterielen var installerad i fortifierade radiokullar och styrdataanläggningarna geografiskt skilda från strilcentralerna.

Talradiosystemet medgav dubbelriktat talkommunikation mellan strilcentral och flygplan.

Styrdatasystemet förmedlade digital information, styrdata, från strilcentral till flygplan i luften.

12.8.2 Talradio

De tidiga radiostationerna i Stril 60 arbetade på VHF-bandet (100-156 MHz). Den civila användningen av frekvenser på VHF-bandet ökade varför flygvapnet under 1970-talet började använda UHF-bandet (225-400 MHz) för stridsledning.

Talradio manövrerades och betjänades från följande typer av strilcentraler och lokala op-rum:

Lfc 1, Rrgc/F, Rrgc/T, PS-08, PS-65, PS-66.

De radiostationer som användes var:

 RK 01 med effektsteg 201

Stril 60 ver 2.0; 2016-03-21 Sida 126 En transportabel radiostation, TMR 20, tillkom i slutet av 1970-talet. TMR 20 var främst avsedd som rörlig kompletteringsresurs i strilbataljon. I början på 1980-talet tillkom TMR 30 som reserv för fasta radiostationer.

Talradiosystemet

12.8.2.1 RK 01

Markradiostation RK 01 var en komplett radioutrustning för telefoni (A3) och telegrafi (A2) på fasta frekvenser inom området 100-156 MHz. Utrustningen bestod av mottagare, sändare och manöver- och betjäningsutrustning. Sändar- och mottagarutrustningarna var installerade på skilda platser för att undvika störningar på mottagarna från de egna sändarna och

störningar mellan kanalerna.

RK 01 var enkanals, kristallstyrd och amplitudmodulerad med sändare som kunde anslutas till effektsteg 201 och då lämna en uteffekt av 350 W. I stativen kunde upp till åtta kanaler

installeras och parallellt betjänas från operatörsplatser i strilcentraler. En ledningscentral kunde vara bestyckad med ett stort antal radiokanaler.

RK 01 hade tjänat ut som striradio i början av 1970-talet och ersatts av RK 02, även den tillverkad av SRT.

12.8.2.2 RK 02

I början av 1960-talet beställde KFF av SRT ca 400 radiokanaler RK 02. RK 02 var en vidare-utveckling av RK 01 med frekvensområdet 103-156 MHz, amplitud- och frekvensmodulering samt LF-ingång på sändaren för styrdata. Enheterna var uppbyggda som RK 01-enheterna och passade i samma typ av stativ. RK 02 var vanligen fast installerad men ingick även i TMR 20.

Stril 60 ver 2.0; 2016-03-21 Sida 127 Under 1980-talet ersattes de tidigare expeditionspanelerna av Stril-MARA.

12.8.2.3 FMR 7

Holländska Philips tillverkade en radiostation som innehöll en elektromekanisk styrgenerator med vilken flera radiokanaler kunde förinställas på en vridbar trumma i manöverenheten och sedan väljas av operatören. Detta var vid denna tidpunkt unikt och gav många operativa fördelar. Med utgångspunkt i detta beställde KFF 1957 utveckling av FMR 7 som var en VHF-station med separata sändare och mottagare. Leveranserna påbörjades 1959.

Redan 1960 hade framkommit behov av ökad prestanda med bland annat AM/FM, 50 kHz kanalseparation och sändare som reserv för att kunna sända styrdata. Behovet av FMR 7-stationer hade också ökat. I början av 1960-talet beställdes ytterligare ett antal radio7-stationer (FMR 7B), dessa svarade mot de utökade kraven. Samtliga FMR 7A modifierades senare till FMR 7B. 1971 var alla stationer modifierade.

FMR 7 avvecklades i början av 1990-talet.

12.8.2.4 FMR 13 och RK 11

Radiostation FMR 13 var en UHF-station från västtyska Rohde & Schwarz avsedd för kommunikation inom SVENORDA-samarbetet. SVENORDA var ett avtal mellan Sverige, Norge och Danmark med det primära syftet flygsäkerhet.

Under 1970-talet ersattes FMR 13 av RK 11 från ITT i USA. Utrustningen bestyckades för två kanaler, dels den internationella nödfrekvensen på UHF 243,0 MHz, dels en allmän frekvens 257,8 MHz.

12.8.2.5 FMR 18

1970 beställdes utveckling av UHF-radiostationen FMR 18 hos Svenska Philips AB.

Specifikationen innehöll flera krav som tillsammans var svåra att möta i en bredbandig radio.

Utvecklingsarbetet, som utfördes av Motorola i USA, blev följaktligen tidskrävande men 1975 var utrustningen levererad.

FMR 18 installerades i Syd- och Mellansverige och försågs senare med effektsteg 204 som utvecklats och tillverkats av SRT.

12.8.2.6 RA 730

I stort sett parallellt med FMR 18 hade AGA Electronics AB utvecklat och levererat flyg-radiostation FR 28 avsedd för flygplan 37. FR 28 var en mångkanals VHF/UHF-flyg-radiostation med AM- och FM-modulation. En option på ytterligare FMR 18 utnyttjades inte på grund av det höga priset utan i stället lade FMV en beställning hos AGA att konstruera en markvariant för UHF av den mycket lyckade FR 28.

1975 beställdes tillverkning av markvarianten, RA 730, från AGA i två utföranden, dels med separata sändare och mottagare, dels med sändtagare. I mottagarenheterna ingick en

kristall-Stril 60 ver 2.0; 2016-03-21 Sida 128 styrd nödmottagare för den internationella nödfrekvensen 121,5 MHz. Leveranserna startade 1978. RA 730 installerades i hela landet.

12.8.2.7 RA 745 ‒ RA 748

RA 745 var en VHF/UHF-sändtagare för som anskaffades i slutet av 1980-talet för bl a användning i TMR 30. RA 746 var en UHF-station med separata sändare och mottagare för ersättning av FMR 18. Båda stationstyperna hade nödmottagare för 121,5 MHz.

RA 747 och RA 748 var modernare varianter av RA 745 respektive RA 746, samtliga var levererade av Park Air i Storbritannien.

12.8.3 Styrdata

Styrdatasystemet förmedlade digital information, styrdata, från strilcentral till flygplan i luften. Radioöverföringen skedde med fasmodulerad bärvåg som krävde speciella egenskaper hos radion. Ordinarie styrdatasändare var FMR 10. Som reservalternativ kunde sändarna i RK 02 eller FMR 7 användas.

Under senare delen av 1970-talet tillkom en transportabel radiostation, TMR 20.

Styrdatasystemet

12.8.3.1 FMR 10

Radiosändare FMR 10 användes i Stril 50 för talsamband men i Stril 60 enbart för styrdata.

Under början av 1960-talet togs styrdatasystemet i drift med 41 radiosändare FMR 10.

FMR 10 var levererad av västtyska Rhode & Swartz. Utrustningen hade ett gott störskydd genom sin uteffekt på 10 kW, som med riktantenn kunde ge 100 kW i antennens huvud-riktning. För att bättre kunna undertrycka brus och störningar för styrdatafunktionen byttes moduleringen från AM till FM.

Stril 60 ver 2.0; 2016-03-21 Sida 129 Från strilcentral till styrdatasändare skedde överföringen av data på stela förbindelser i

FFRL/FTN. Dataöverföringshastigheten var 1000 eller i vissa fall 1500 bit/s. Data

sammanlagrades till 3000 bit/s före utsändningen på radio. Styrdatameddelandet överfördes okrypterat. Till en styrdatasändare kunde maximalt tre strilcentraler vara anslutna.

För att man skulle kunna övervaka styrdatasändarens funktion togs utsänt styrdatameddelande emot av en övervakningsutrustning i FMR 10-anläggningen. Om ställda villkor på effekt, modulation och datautrustningens funktion var uppfyllda matades en 1225 Hz ton tillbaka till strilcentralen där den tände en lysdiod på en indikeringsmottagare som tecken på att styrdata-sändaren fungerade.

FMR 10-anläggningarna togs ur bruk 2004 när styrdatasystemet avvecklades.

FMR 10-anläggning

12.8.4 Transportabla radiostationer

12.8.4.1 TMR 20

Radiotäckningen under störda förhållanden var den svaga länken i styrdatasystemet. För att komplettera brister i radiotäckningen och för att kunna nyttjas som autonom styrdatasändare vid PS-860 och Rrgc/T fanns en transportabel radioutrustning, TMR 20. Med start 1975 levererades 21 utrustningar, vilka samtliga har utgått.

TMR 20 innehöll både sändare som mottagare och var, utöver styrdatasändare, även avsedd att användas som talradiostation.

Stril 60 ver 2.0; 2016-03-21 Sida 130 TMR 20 bestod av en plasthydda placerad på en släpvagn. Plasthyddan innehöll två RK 02 sändare, två effektsteg 202, en sammanlagrare 2 samt transmissionsutrustning. För sändarna ingick en 20 m teleskopmast med en högeffektantenn 716. Mottagarna, som upprättades på säkert avstånd från sändarna, var installerade i en separat låda vilken monterades på den rörmast som bar upp mottagarantennen. Vid styrdatasändning användes mottagarna som kontrollmottagare. För strömförsörjning av TMR 20 ingick ett fristående motorelverk.

Styrdatasignaler kunde erhållas från två anslutna strilcentraler. TMR 20 kom mest till användning som talradiostation.

TMR 20

12.8.4.2 TMR 30

TMR 30 var en transportabel VHF/UHF-radiostation för talradio som anskaffades i början av 1990-talet. Den var i första hand avsedd för ersättning av fasta radiostationer i striradionätet samt som striradioreserv. TMR 30 var utrustad med sändtagare RA 745 och effektsteg 206 för UHF. Materielen var installerad i en plasthydda monterad på terrängbil TGB 13 eller

fristående. Antennen var placerad på en 24 m teleskopmast. För strömförsörjning ingick fristående moterelverk.