Summering

I denna lilla intervjugrupp av åtta förskollärare är alla mycket samstämmiga i sina svar. Varken kön, ålder eller antal arbetsår tycks ha någon betydelse för hur de svarar. De har dock olika uppfattning när det gäller hur flickor respektive pojkar reagerar, när de inte får vara med och leka. De kvinnliga förskollärarna anser att det är vanligast att flickor reagerar med att bli tillbakadragna och att pojkarna reagerar med att bli utagerande. De manliga förskollärarna anser att barnens kön inte har någon betydelse för hur de reagerar. Alla pedagogerna är eniga om att det är viktigt att barn kan leka med andra barn.

Intervjupersonerna beskriver de utagerande barnen som trevliga, intelligenta, fantasifulla och lätta att få kontakt med. De fungerar bra tillsammans med vuxna, som strukturerar upp tillvaron för dem, men vill gärna dominera både i och utanför leken och kan ”ge sig in i” andra barns lek utan att fråga om lov och börja styra leken. De har svårt att vänta på sin tur och blir irriterade, när andra människor inte förstår vad de menar. Då har de svårt att hantera sina känslor och blir lätt aggressiva och börjar slåss eller förstöra saker.

De utagerande barnen både syns och hörs och det är inte någon risk att de glöms bort. De får mycket uppmärksamhet, både positiv och negativ. De utagerande barnen visar tydligt att de vill vara med de andra barnen och leka. Några barn kan emellertid inte ta kontakt med de andra barnen på ett bra sätt och kommer därför aldrig in i leken, andra barn kan ta kontakt, men klarar inte av att leka. Pedagogerna känner därför inte någon osäkerhet om huruvida de ska stötta de utagerande barnen och om vad det är som barnen behöver mer kunskap om för att få vara med i de andra barnens lek. Flera av de intervjuade anser att det är mer acceptabelt på förskolorna om ett barn blir utagerande än inåtvänt, när det inte får vara med och leka. Pedagogerna kommer ofta med förklaringar till och försvarar varför ett barn reagerar med ett utagerande beteende.

Pedagogerna försöker på olika sätt förhindra att de utagerande barnen ska få stämpeln ”de som alltid förstör”. De utagerande barnen hamnar ofta i negativa situationer. Då är det viktigt att de vuxna visar att barnen alltid kan lita på att de vuxna orkar hjälpa dem. Även om det blir många aggressiva utbrott under en dag.

Intervjupersonerna beskriver de inåtvända barnen som intelligenta, glada och förnöjsamma. De tycker om att vara tillsammans med vuxna och är då mycket verbala. Pedagogerna anser att de inåtvända barnen inte har så stor erfarenhet av att leka med barn utan att det är vuxna, som är deras lekkamrater och dessa anpassar sig efter barnen. De har ofta mycket fantasi, men det verkar inte som om de bryr sig om, ifall de andra barnen förstår vad de menar i leken. De visar sällan något behov av att få stå i centrum och har lätt för att koncentrera sig och kan vara sysselsatta med samma sak lång tid.

Nästan alla intervjupersonerna tycker att det är svårt att veta om, när och hur de ska ”gå in” och motivera de inåtvända barnen att leka med de andra barnen. Därför anser de att det är viktigt med många observationer för att få en säkrare bild av dessa barn. Alla de intervjuade uttrycker oro för att de inåtvända barnen blir bortglömda, när barngrupperna är stora, eftersom dessa barn inte påkallar uppmärksamhet. Flera av pedagogerna anser att de inåtvända barnen får stå tillbaka för de utagerande.

De intervjuade har en samstämmig bild om barn, som har svårt för att leka med andra barn. Pedagogerna tycker att det är svårare att se vad orsakerna kan vara till att de barn som reagerar med ett inåtvänt beteende inte kan leka än de som reagerar med ett

utagerande beteende. Det är viktigt för båda grupperna att en vuxen deltar och handleder barnen i leken. Båda grupperna behöver också stärka sin självbild. Mer än hälften av intervjupersonerna (5 stycken) tycker att det ges för lite sammanhängande tid till ”fri lek” på förskolorna.

Alla som intervjuas anser att orsaken till problemet ligger hos barnet eller familjen. De vanligaste orsakerna anser pedagogerna vara en otrygg uppväxt med lite kontakt med föräldrarna, att de inte har lärt sig de sociala lekreglerna, att barnet har språkproblem eller att barnet har en diagnos som till exempel DAMP och ADHD.

Pedagogerna tror inte att för lite tid till fri lek, stora barngrupper eller den fysiska miljön på förskolan kan vara orsaker till att barnen har svårigheter att leka med andra barn. Däremot tror de att dessa faktorer kan bidra till svårigheterna för barnen att leka.

Ingen av de intervjuade tar upp faktorerna personalens förhållningssätt gentemot barnen och kollegerna, barngruppens sammansättning, personalens arbetssätt och lokaliteternas utformning som någon möjlig orsak till svårigheterna. När jag för in dessa aspekter på problemet är det några som tror att de kan bidra till svårigheterna för barnen, men inte vara orsak till problemet.

Nästan alla tycker att det är stimulerande och utvecklande att arbeta med barn som behöver extra stöd.