Svårigheterna att finna barns asylskäl

Flera intervjupersoner konstaterade krasst att det “bara är” mindre fokus på barn än på vuxna i asylprocessen och att barns asylskäl därmed kommer i skymundan. Förvisso, framhöll en handläggare, skulle barn kunna ha, om inte egna så åtminstone “tillkommande”, skäl (asylhand-läggare man 2). “Men det är vanligast att det är föräldrarna som har skälen” (asylhandläggare kvinna 13).

När det kommer till barns asylskäl så nöjer sig handläggarna inte sällan med att fråga föräldrarna om barnen har asylskäl. “Och har de inte det och de är friska, i alla fall de mindre barnen, ja då nöjer vi oss med det …” (handläggare beslutsfattare kvinna 41). I samma intervju poängterade en mottagningshandläggare med särskilt barnansvar det orimliga i att ställa en sådan fråga till en förälder som lämnat ett annat land för att söka asyl i Sverige. För att kunna ge ett relevant svar på frågan “har dina barn asylskäl”, måste föräldern vara “oerhört kunnig

vad gäller svensk utlänningslag” (mottagningshandläggare med särskilt barnansvar kvinna 37).

En genomgående uppfattning bland tjänstemännen var att barn som söker asyl i Sverige är här på grund av att deras föräldrar har valt att migrera hit, fast utan att ha några egentliga asylskäl. Vi har att göra med människor som, menade de, söker asyl i Sverige för att “legitimera sin vistelse” (mottagningshandläggare kvinna 5). “Den svarta arbetsmarkna-den är enormt stor både för asylsökande och ’illegalister’”, framhöll en annan handläggare, “Det vore bättre att folk får komma hit och söka arbete” (mottagningshandläggare kvinna 5). En handläggare upplevde det som “jobbigt att tänka på alla dem som inte kan fly, som aldrig kan fly därför att de är så fattiga”. Han påpekade vidare att som den euro-peiska asylrätten ser ut så måste man ha pengar både för att “komma ut och för att komma in” (asylhandläggare man 7). Det är således inte de mest behövande som söker asyl i Sverige. Teoretiskt sett, betonade en annan tjänsteman, skulle vi inte ha ett enda asylärende, ty nu finns det inte en enda konflikthärd i Europa (asylhandläggare man 19).

Ett något motsägelsefullt drag i tjänstemännens resonemang var den starka uppfattningen att många som söker asyl i Sverige i själva verket inte har några asylskäl, i kombination med erfarenheter av att asylsö-kande barn har utsatts för kränkningar i sina hemländer. En handläg-gare berättade att han hade sett i sina utredningar att barnen ofta varit betydligt mer utsatta än sina föräldrar i hemlandet, exempelvis i skolan, där de diskriminerats på olika sätt. “Ta romer från Serbien: De kan ju ha varit väldigt utsatta, när deras föräldrar inte har sett det … Det är min erfarenhet att man ser i de berättelserna” (handläggare ansöknings-enheten man 33).

En beslutsfattare berättade om hur han överraskats av de berättelser han fått fram i intervjuer med barn. Särskilt mindes han en flicka tillhö-rande en minoritetsgrupp som hade trakasserats i skolan. Efter att hon ätit i skolmatsalen slängdes hennes matbestick som vore de engångsbe-stick. Jag frågade om denna sorts kränkningar kunde ligga till grund för uppehållstillstånd:

Var detta asylgrundande? Det vet jag inte, det var ju Bagdad. De fick väl tillstånd … våren 2000. Det beror på när ärendet kom upp. Om man gav dem tillstånd. Det borde de ha fått. Men att bara säga att du tillhör den här minoriteten är inte tillräckligt. Du måste beskriva

på vilket sätt du blir förföljd. Men … ni har ju fått kritik för att ni bara väger in de objektiva rekvisiten. Det låter ju så när du beskriver det här: Om man tillhör den minoriteten ett visst årtal, så får man stanna i Sverige. Men den enskilda kan ju ha asylskäl ... Hur gör man då? … det är en bra fråga … När den nya lagen sätter sig så kommer fler att få stanna. Ribban har sänkts. Beviskraven sänks. Det ska inte behöva vara full bevisning nu. Vilken bevisning? Ja att du ska göra sannolikt att du kommer att utsättas för förföljelse. Det vill säga den framtida? Ja exakt. Det var 1800-tal på vårt system tidigare [avser 1989-års utlänningslagstiftning i jämförelse med 2005-års utlän-ningslag] (asylhandläggare man 21).

Mitt samtal med handläggaren illustrerar hur prövningar av barns asyl-skäl kan gå till. I det här fallet gällde ärendet en flicka som utsatts för trakasserier i skolan på grund av att hon tillhörde en minoritetsgrupp.

Hennes matbestick ansågs så smutsiga, efter att hon ätit med dem, att de inte kunde användas igen utan slängdes bort. Handläggaren berättade att det var smärtsamt för honom att lyssna till flickans berättelse. Han hade blivit förbluffad inför det faktum att barn i asylsökande familjer många gånger verkar ha haft det värre än sina föräldrar i hemlandet. När beslut i ärendet skulle fattas var det emellertid inte flickans erfarenheter som låg till grund för beslutet utan det faktum att Migrationsverket tillämpade en viss praxis vid den här tiden, avseende asylsökande från Bagdad.

Några tjänstemän berättade om att barns berättelser hade lett till uppehållstillstånd i Sverige. En handläggare berättade om ett så kallat snabbt, “uppenbart ogrundat”, ärende, vilket betyder att man gör ett antagande om att det blir avslag. Handläggaren hade dock valt att genomföra en kort intervju med barnet och i denna intervju framkom uppgifter som ledde till uppehållstillstånd i Sverige. Kommer du ihåg vad det var som barnet sa? “Ja, jag kommer ihåg lite: Han hade behandlats väldigt illa … psykisk tortyr av sin biologiske far. Han var väl 10-11 år … Han berättade att han höll på att hoppa ner och dränka sig. Och jag kommer ihåg att jag frågade vad det var som gjorde att han avstod, varför han inte gjorde det: Han svarade då att det var på grund av systern” (handläggare man 3). När handläggaren berättade detta för beslutsfattaren så sa hon ja det ändrar vi direkt. Familjen fick uppe-hållstillstånd i Sverige.

Ytterligare ett exempel på hanteringen av barns asylskäl illustreras i följande citat. Här är det handläggarens vånda inför vad barnet kan ha varit med om och/eller osäkerhet när det kommer till att ställa rätt frågor på rätt sätt, som gör att hon viker undan inför barnets upplevelser:

Jag minns ett ärende som jag hade för ett tag sedan. En familj med mamma och fyra barn. Tre flickor och en pojke. Han var väldigt tyst. Jag försökte uppmärksamma honom. Jag frågade mamman rent allmänt: Är alla friska? Då sjönk pojken ihop helt: Så jag frå-gade honom: Hur mår du? Han satt tyst. Ja, sa mamman. Han har varit lite tyst sen det hände: Vad då sa jag? Ja kidnappningen. Och sen började mamman prata över huvudet på honom och det tyckte jag var obehagligt. Så jag frågade honom: Vill du prata om det här?

Nej, det ville han inte. Vill du att mamma pratar om det? Nej. OK då lägger vi ner det här … Jag skrev en anteckning i SKAPA [datasyste-met] och nu hoppas jag att mottagningshandläggaren ser det och gör något för pojken (handläggare ansökningsenheten kvinna 57).

Min kommentar: Av intervjumaterialet följer att handläggare är med-vetna om att det förekommer brott mot barns mänskliga rättigheter som skulle kunna vara asylgrundande. De berättar också om situatio-ner där sådana kränkningar har uppmärksammats. De verkar också i undantagsfall kunna leda till att barnfamiljer får uppehållstillstånd i Sverige. Generellt framstår det dock som att det är praxis avseende ett visst land, i kombination med handläggarnas starka föreställning om att människor som söker asyl inte har skyddsbehov, är det som får genomslag i asylprocessen. Som det ser ut, på bekostnad av barns rätt till en grundlig utredning.