Också för svensk del brukar termen ”upplysningstiden” användas för att beskriva större delen av 1700-talet. Många forskare har framhävt det stora inflytande som fransk kultur hade på den allmänna debatten i Sve-rige såväl under frihetstiden som efter Gustaf III:s statskupp 1772. För den period som här är av störst intresse kan det inte heller råda något tvivel om att ett nytt tänkande gjorde sig gällande i de övre samhälls-skikten: nytta, förnuft, hushållning och kunskap om naturen blev slag-ord som anammades av alla, från riksråden i Stockholm till präster i landsorten.17
Samtidigt har det ifrågasatts om det egentligen handlade om en upp-lysning i fransk mening. Tore Frängsmyr har t ex hävdat att det i Sve-rige aldrig blev aktuellt att på allvar ifrågasätta kyrkan eller statsmakten; när det någon gång skedde blev reaktionen från etablissemanget snabb och hård. Censuren var väl utvecklad och ortodoxin härskade både inom kyrkan och vid universiteten, vilka fortfarande i stort sett stod
tiden före Macartneys ambassad 1793; undantaget är just Maggs, som behandlar ryska för-hållanden och därför använder material som i stort sett inte avsatte några spår i den västeuro-peiska debatten.
17 Erik Bollerup, ”Om franska inflytelser på svensk historieskrivning under frihetstiden”,
Scandia 34 (1968), s 245–46, och Tore Frängsmyr, ”Mer ljus över upplysningen”, Lychnos
1996, s 161 och 164–65. Det franska inflytandets betydelse för svenskt kulturliv under 1700-talet framhävs också i Sirén, s 21, och Frängsmyr 1990, s 137.
under prästerskapets kontroll. Snarare utgjordes alltså den ”svenska upplysningen” dels av ett inte särskilt djupgående kulturmode hämtat från Frankrike, dels av ett (bokstavligen) jordnära och pragmatiskt in-tresse för ekonomi och beskrivande naturvetenskap.18
Istället för de mer radikala upplysningsfilosofernas strävan att genom kunskap och rationellt tänkande befria människan, utvecklades i Sverige en ideologi där sökandet efter nya jordbruksmetoder, hantverkstekniker och kunskaper om naturen blev ett sätt att hylla Gud, världens skapare, och tjäna staten genom upptäckter som kunde bidra till folkhushållet och statskassan. Inom ramen för merkantilismen blev det patriotiskt att göra uppfinningar, komma med förslag till förbättringar av existerande metoder eller upptäcka nya, nyttiga växter, djur och mineraler inom ri-kets gränser. Den ledande gestalten i denna pragmatiska miljö var Carl von Linné, som nådde internationell ryktbarhet i mitten av århundradet genom sina insatser för att skapa ett sammanhållet klassificeringssystem inom botanik, zoologi och mineralogi.19
Emellertid skall inte heller i detta avseende frihetstidens nya tänkan-de överdrivas. Som Karin Johannisson har påpekat var naturvetenska-pens blomstringstid faktiskt ganska kortvarig; inte långt efter 1750 bör-jade intresset bland de aristokrater vilkas stöd var så viktigt att svalna betydligt, när de förväntade ekonomiska resultaten av all ”forskning” i stort sett uteblev. Merkantilismen, den ekonomiska ideologi som varit grunden för mycket av hushållningsintresset, misskrediterades också successivt när årtiondena gick utan att de massiva subventionerna till de ––––––––––––––––––––
18 Tore Frängsmyr, Sökandet efter Upplysningen: En essä om 1700-talets svenska kulturdebatt (Höganäs 1993), särskilt s 112–13 och 122; jfr id 1996, s 153–55 och 160–65. Mer kluven i frågan om hur djupt de franska upplysningsidéerna påverkade det svenska kulturklimatet är Sten Lindroth; se hans uppsats ”Naturvetenskaperna och kulturkampen under frihetstiden”,
Lychnos 1957–58, s 185, och id, Svensk lärdomshistoria bd 3, Frihetstiden (Stockholm 1978),
s 501–02. Jfr även Marie-Christine Skuncke, ”1700-talets Sverige - en upplyst nation?”,
Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala. Årsbok 1998, s 39–43; hon menar likt Frängsmyr att
en ”radikal kamprörelse av fransk modell” saknades i 1700-talets Sverige, men framhåller samtidigt det starka inflytandet från upplysningstänkandet i en mer allmän mening (s 43).
19 Frängsmyr 1993, s 93–94, 110 och 120, och id, ”Den gudomliga ekonomin: Religion och hushållning i 1700-talets Sverige”, Lychnos 1971–72, s 217–25 och 242–43. Den starka kopplingen mellan naturvetenskap och merkantilismen betonas t ex i Lindroth 1957–58, s 182, och Karin Johannisson, ”Naturvetenskap på reträtt: En diskussion om naturvetenska-pens status under svenskt 1700-tal”, Lychnos 1979–80, s 110.
privilegierade och hårt reglerade manufakturerna gav någon synbar ut-delning för staten. Med maktskiftet vid riksdagen 1765/66 fick sig mer-kantilismen sin sista knäck, och därmed försvagades också nyttotänkan-dets och naturvetenskapens roll betydligt.20
Fram till dess var det dock populärt med experiment, observationer, samlande av ”naturalier” och kuriosa och grundliga beskrivningar av ”rön” och upptäckter. I denna atmosfär var det löftesrika möjligheter till världsomspännande forskning som öppnade sig för den 1739 instif-tade Kungliga Vetenskapsakademien (där Linné var den ledande figu-ren) genom Svenska Ostindiska Kompaniets regelbundna fartygsexpe-ditioner till Indien och Kina. Här fanns ju en förbindelse som kunde utnyttjas för att samla kunskaper om främmande världsdelar, där floran, faunan, klimatet, folket, jordbruket, hantverket, ja allt var annorlunda än i Sverige.
Linné och Akademien använde sig av denna möjlighet till fullo. Re-sultatet skulle bli ett fenomen som stötts och blötts i idé- och lärdoms-historisk litteratur ända sedan dess: de resande Linnélärjungarna, eller ”apostlarna” som mästaren själv kallade dem. Dessa resenärer, ofta skeppspräster men också en och annan kompanitjänsteman eller kapten, var inte alla elever till Linné, men de flesta hade samma intresse för upptäckter, observationer och beskrivningar av såväl natur som kultur. Och även om några avgjort icke-linneanska ostindiefarare också lät pub-licera sig, så består större delen av den svenska reselitteraturen från Kina under denna tid av skrifter som författats av resenärer med någon kopp-ling till Akademien eller Linné. Från mitten av 1740-talet och några de-cennier framåt skickades ett drygt dussin linneaner ut i världen; de åkte inte bara med det svenska Kompaniets fartyg och inte bara till Indien och Kina utan också till Nord- och Sydamerika, Stilla havet, Sydafrika, Arabiska halvön och Sibirien. Men ändå var det Kina som stod i cent-rum för intresset, och framför allt i jordbruks- och hantverksfrågor kom landet alltmer att framstå som en förebild.21
––––––––––––––––––––
20 Johannisson passim.
21 För översikter av de resande ”apostlarna” och deras skrifter se bl a Arne 1952, s 271–85; Lindroth 1967, s 630–47; id 1978, s 239–43; och Frängsmyr 1990, s 137–48. I Arne 1952, s 272, finns en lista över linnélärjungarna. En essäsamling av intresse i sammanhanget är Sten Selander, Linnélärjungar i främmande länder. Essayer (Stockholm 1960). Ostindiska
kompa-Liksom i andra västeuropeiska länder blev Kina på modet i Sverige, vilket bland annat kom till uttryck genom det redan nämnda Kina Slott på Drottningholm, framförandet av teaterpjäser och operaföreställning-ar med ”kinesiskt” innehåll och inredning av kinesiska rum eller pavil-jonger i förmögna svenska hem. I Akademiens Handlingar inflöt ”rön” från en mängd ostindiefarare i olika kinesiska ämnen, flera högtidstal av Akademiens ledamöter ägnades Kina, och avhandlingar vid universite-ten berörde dess natur och ekonomi. Ett drygt decennium efter Kompa-niets första resa gavs Nils Matson Kiöpings reseskildring från 1660-talet ut igen, och 1761 publicerades, som vi sett, berättelsen om kommendör Ansons världsomsegling i svensk översättning.22
I svenska akademiska kretsar hade den allmänna Kinavurmen avsatt spår långt tidigare i form av ett par avhandlingar i Uppsala på 1690-talet, och nu, ett halvsekel senare, var den första tryckta skriften av en svensk ostindiefarare rörande Kina också en avhandling. Det lilla häftet, författat av Bengt Svenonius, hade titeln De prærogativis imaginariis lite-rarum chinensium (”Om den kinesiska kulturens påstådda företräde”, 1748), och var en kritik mot filosofen Christian Wolffs lovprisningar av konfucianismen som en förnuftsbaserad livsåskådningslära. Svenonius avhandling var alltså främst ett inlägg i samtidens filosofisk-religiösa de-batt, inte en reseskildring från Kina, men författaren hade själv vistats i kejsardömet och sett hur konfucianismen i praktiken tillämpades där.23
niets mer allmänna kulturella och vetenskapliga betydelse diskuteras i Koninckx, s 409–21, där Linnélärjungarna också nämns.
22 Nils Matson K[i]öping, Beskrifning om en Resa, genom Asia, Africa Och många andra
Hedna Länder, Som är Giord af Nils Matson Köping, för detta Kongl. Maj:ts Skeps Lieutenant
(Stockholm 1743). Om Kinamodet på svensk botten se föregående not samt Arne 1952, s 175–82; Sirén passim; och Hedvig Brorsson, The Influence of East India Trade on Swedish
Culture and Social Thought: Chinoiserie, Utility and Theory (Stockholm 1992).
23 Sirén, s 13. Avhandlingen lades fram vid Lunds universitet, præses Sven (Lager)Bring. Svenonius hade gjort två resor till Kina med SOIC:s fartyg som skeppspräst. Om Wolff och hans betydelse se Frängsmyr 1993, s 116–20. I Uppsala lade en annan ostindiefarare, Anders Sparrman, år 1768 fram en avhandling kallad Iter in Chinam (”Resa till Kina”); præses vid den disputationen var ingen mindre än Carl von Linné.
Något bredare genomslag bör ostindiefararnas egentliga reseberättel-ser, som inte skrevs på latin utan på svenska, ha haft.24 Ändå skall det återigen påpekas att det handlar om ett litet, tunt skikt av över- och medelklassen när vi talar om kunskapen om Kina i 1700-talets Sverige. Visserligen var läskunnigheten bland den svenska allmogen mycket hög med europeiska mått mätt (mellan 65 och 100% år 1750), men den överväldigande majoriteten av den litteratur som trycktes (och lästes) var religiös till sin natur: biblar, postillor, uppbyggelseböcker och lik-nande.25 De profana böckerna trycktes ju dessutom ofta i ganska få ex-emplar, i normalfallet kanske ungefär 500. Så var fallet med bl a KVA:s Handlingar, medan Olof von Dalins senare så berömda rikshistoria hade en prenumerantskara på mellan 500 och 700 personer.26
Inte desto mindre nådde de ostindiska reseskildringarna en relativt bred läsekrets, utöver aristokratin och de förmögna borgarna också be-stående av lägre tjänstemän, skollärare, studenter och präster runtom i landet. Hur denna läsande allmänhet tog emot den information som Kina som erbjöds kan vi naturligtvis inte veta, men som Holmberg har påpekat skulle det vara underligt ”om inte seglivade och ofta torgförda värderingar smittade av sig från producent till avnämare.”27
Forskningen kring de svenska ostindiefararna och Kinabilden i deras texter är fragmentarisk och svår att sammanfatta. De som främst berört ämnet är Åke Holmberg i Världen bortom västerlandet och Osvald Sirén i hans klassiska artikel om ”Kina och den kinesiska tanken i Sverige på 1700-talet”.28 I stort sett har de och andra forskare, bl a Frängsmyr, ––––––––––––––––––––
24 Jfr Mackerras, s 56: reseskildringar “probably reached a wider readership than did the scholarly or diplomatic literature”. Mackerras talar här om 1800-talets sista decennier och västerländsk Kinabild generellt.
25 Egil Johansson, ”The history of literacy in Sweden”, i Harvey J Graff (red), Literacy and
Social Development in the West: A Reader (Cambridge 1981), s 180, figur 8.8; siffrorna avser
befolkningen från 10–15 års ålder och uppåt. Redan år 1800 var läskunnigheten minst 85% i Sverige enligt samma källa. Om relationen mellan religiös och profan litteratur se Jarrick, s 87-92.
26 Jarrick, s 89; Bollerup, s 245; och Lindroth 1957-58, s 182-83.
27 Holmberg 1988, s 21. Jfr Jarrick, s 92, där det påpekas att ”[v]ad som utbjöds är en sak, vad som köptes och lästes en annan.”
28 Holmberg 1988, s 40–43, och Sirén, s 2–7; båda ägnar emellertid bara några få sidor åt Kinaskildringarna. Jfr även Barbara Fischer, ”Två svenskar i Kina: en ny metod vid tolkning
dragit slutsatsen att de pragmatiska svenskarna inte i någon större ut-sträckning rycktes med av den franska Kinadyrkan; liksom sina präst-och sjömanskollegor i England kämpade de i en byråkratisk djungel vid sina besök i Kanton och hade svårigheter med bedrägliga köpmän och främlingsfientliga folkmassor. Ändå fanns det på vissa områden en tyd-lig beundran för kinesernas lösningar på olika praktiska problem, sär-skilt inom jordbruket där kejsardömets invånare ansågs vara främst i världen genom sin flit, uppfinningsrikedom och effektivitet. Naturligt-vis imponerade också hantverksskickligheten, som ju i grund och botten var orsaken till att européerna gjorde de långa och farliga resorna till Ostindien. Konfucianismen var svenskarna dock såsom övertygade pro-testanter skeptiska till – flera av dem var ju för övrigt skeppspräster.29