syllogismen och ”verkligheten” 193 form och innehåll 196
syllogismer och lineäritet 199 trobrianderna -
mönster istället för linje 200 det icke-lineäras värde och lineäriteten som något negativt 202
bedömning som mönster? 204
När vi resonerar och talar om valmöjligheter eller situa-tioner i vilka vi utifrån givna fakta kan dra slutsatser, så kommer formen för våra resonemang att passa in i antingen den teoretiska, praktiska eller den dramatisera-de syllogismen. Dessa är dramatisera-den logiska strukturen för dramatisera-det tautologiska respektive det normativa tänkandet. Gus-tafsson (1994) förklarar:
”Medan den teoretiska syllogismen berättar för oss vad som är fallet, berättar den praktiska syllogismen vad som bör göras.”51
Burke (1945/1969) lanserade, som nämnt i kapitel 6, vad han själv kallade den dramatiserade syllogismen, en sorts mer verklighetsnära syllogism. Tanken är att varje funge-rande beskrivning av en händelse – varje dramatisering – byggs av element ur en ständig pentad; ”act, scene, agent, agency, purpose”. Hans poäng är att det ligger i den mänskliga naturen att förstå varje berättelse om mänsk-ligt agerande genom dessa element. Den praktiska syllo-gismen – grundformen för den normativa utsagan – svarar tydligast för svaret på frågan om handlingens syfte. Syllogismens relevans för investeringsbedömningar, projektanalyser, projektredogörelser och investerings-rekommendationer torde vara påfallande. Bedömaren som i fallstudierna ska lämna en investeringsrekommen-dation för sin styrelse har till uppgift att först beskriva vad som är fallet, d v s vad det är för ett projekt man står inför, för att sedan tala om vad som bör göras, d v s om man ska investera eller ej. I syllogismen ges slutsatsen av de två premisserna.
Formen för den teoretiska syllogismen visas i följande exempel:
1. Alla män har skägg 2. Claes är en man 3. Således har Claes skägg
Dess generella form är:
1. A = B 2. B = C 3. Således A = C
Den teoretiska syllogismen karakteriseras av dess tydliga logisk deduktiva, tautologiska struktur. Slutsatsen för-medlar ingen information som inte redan givits i premis-serna. Det finns inget utrymme för vare sig omdöme eller förnuft. Tautologin ger vid handen att vi alla kommer att komma till samma slutsats angående Claes ansiktspryd-nad.
Den praktiska syllogismen exemplifieras i Gustafsson (1994) med:
”En man vill värma sitt hus
Han tror att huset värms av en brasa Således tänder han en brasa”
Genom att vi förstår premisserna förstår vi även hand-landet i situationen. Det verkar förnuftigt och tillrådligt under de givna omständigheterna. Den praktiska syllo-gismen formar enligt Gustafsson (1994) en normativ san-ningsupplevelse.
Dess generella form är:
Varje normativ utsaga döljer följaktligen en – eller sna-rare en hel uppsättning – syllogismer. Vi uttalar dem dock sällan, utan låter dem underförstås. Enligt Gustafs-son (1994) förstår vi dock uppmaningar utan deras bak-omliggande syllogismer p g a:
1. A vill X
2. A vet (eller tror, anser, …) att handlingen Y leder till X Alltså: A gör Y
”. . . vidden av den interindividuella förförståelsen, av den gemensam-ma identitet människor inom en gemensam kultur och ett gemensamt fungerande språk besitter.”52
När någon säger åt mig att jag borde vattna mina växter mer regelbundet, så innebär det att ett antal premisser är underförstådda, som t ex att växterna skulle må bättre av det, att det är trivsammare i lägenheten om växterna mår bättre, att det är bra för mig om det är trivsammare i lägenheten, osv.
När Industrifondens handläggare rekommenderar styrelsen att investera i Elekta döljer sig där bakom ett fantastiskt träd av sammanhängande syllogismer. Den övergripande syllogismen i rekommendationen är något i stil med:
Ökar vi detaljgraden något så hittar vi snart andra syllo-gismer – motiveringar som bygger upp och stärker den ovanstående slutsatsen genom att premisserna legitime-ras. Om vi tar fasta på de intervjuade projektbedömarnas – och branschens i stort – fokus på bedömningen av indi-viderna som ska leda företaget eller projektet, så är en rimlig syllogism t ex:
Tja – det var ju ett ganska tafatt försök. Vi inser ju snart att detta inte är ett tillräckligt villkor och att resone-mangen knappast lät så. Det säger ju ingenting om mark-naden, de tekniska svårigheterna, den finansiella
uthål-1. Industrifonden vill investera i potentiellt framgångsrika, högtekno-logiska tillväxtföretag
2. Enligt bedömningen är Elekta ett potentiellt framgångsrikt, högtek-nologiskt tillväxtföretag
Alltså: Industrifonden bör investera i Elekta
1. För att vara potentiellt framgångsrika krävs kompetent ledning 2. Elekta har kompetent ledning
Alltså: Elekta är ett potentiellt framgångsrikt företag
ligheten … Och dessutom inser vi ju snabbt att premis-serna – åtminstone den andra – lätt skulle kunna ifråga-sättas. Om vi ser till argumentationen kring kompeten-sen hos Elektas ledning som faktiskt pågick i styrelkompeten-sen, så var det ungefär följande. Handläggaren Wahren redo-gjorde för att Elektas VD var en ”man som inte låter grä-set gro under fötterna” och att han givit ett mycket kom-petent intryck. Därutöver konstaterade fondens dåvaran-de styrelseordförandåvaran-de att han träffat Elektas VD i ett annat sammanhang och kunde bekräfta hans goda rykte.
Därmed var saken utagerad. Vad dolde sig för syllogism bakom detta ställningstagande? Om vi skulle konstruera en så skulle det, baserat på förtroendet som Wahren och syrelseordföranden verkat åtnjuta hos de övriga, nog se ut ungefär såhär:
Problemet med den nyss konstruerade syllogismen är att vi plötsligt befinner oss på betydligt djupare vatten än tidigare. Premisserna stämmer förvisso med händelserna i det studerade fallet, så till vida att vi vet att Wahren och styrelseordföranden faktiskt ansåg att ledningen var kompetent och att de redogjorde för detta inför de övriga. Vi vet även att styrelsen övertygades om Elekta-ledningens kompetens och inte ifrågasatte denna. Vi vet dock inte att den andra premissen faktiskt var en godta-gen regel. Snarare är det rimligare att anta att det inte är en regel, utan att det kan finnas fall då andra i styrelsen helt enkelt är av en annan uppfattning. Problemet är allt-så att vi här ovan förutsatt att det måste dölja sig en syl-logism bakom ett händelseförlopp som lett fram till en normativ utsaga och en slutsats – ett antagande som vi
1. Wahren och ordföranden anser att Elektas ledning är kompetent.
2. Om Wahren och ordföranden anser att ett företags ledning är kom-petent, så är den det.
Alltså: Elekta har en kompetent ledning
inte har någon grund för. Misstaget vi gjort är att för-enkla det mänskliga omdömet – resonemangen, tänkan-det och framväxantänkan-det av en bedömning - till att följa den lineäritet som implicit finns inbyggd i varje syllogism.53 Att det är ett misstag kan exemplifieras av de misslycka-de försök man gjormisslycka-de med att införa dataprogram som understöd för projektbedömandet på Industrifonden för några år sedan. Handläggaren skulle föra in relevanta ekonomiska data och uppskattade kvantifieringar av olika risker och möjligheter i programmet. Utifrån detta lanserade sedan programmet möjliga utvecklingsscena-rios. Efter att ha köpt in ett avancerat program kunde man, några månader senare, konstatera att ingen av handläggarna hyste tilltro till programmet. Programmet lyckades, uttryckt i den ovanstående diskussionens orda-lag, helt enkelt inte fånga de premisser på vilka rekom-mendationer lades fram. Detta är i själva verket föga för-vånande, med tanke på att några absolut detaljerade normsystem egentligen inte finns. (Gustafsson, 1998) De optimistiska programmerarna hade måhända inte läst Sundbys (1978) resonemang om hur lagen, som system av regler, alltid lämnar luckor som inte kan fyllas igen på annat sätt än genom tillämpningen i det enskilda fallet.
Öppningarna byggs, enligt Sundbys resonemang, in genom användningen av ord som fungerar som avväg-ningsmarkörer, en sorts kvalitativa markörer, som t ex skälig, rätt, god sed, anständig, osv. Utifrån ett sådant resonemang och lite insikt i hur resonemangen kring bedömandet av ett projekt går torde det vara uppenbart att ’kärnan’ i en bedömning inte skulle låta sig fångas i ett formellt program.
Som Gustafsson (1994) skriver:
”Det är inte i och för sig givet att den kognitivt emotionella koppling-en mellan bedömning och aktivitet alls är koppling-en ”logisk operation” i dkoppling-en form som den praktiska syllogismen anger.”54
Att det är så vi berättar om våra handlingar betyder inte att det är så vi drevs till att handla. Syllogismen är inte en logik för handling, utan en logik för de normativa utsagorna – språkövningen.
Som Fisher (1989) anger är reglerna som avgör gil-tigheten i syllogismen - relationen mellan premisser och slutsats - formella. Burkes (1945/1969) dramatiserade syllogism och det narrativa perspektivet frigör oss delvis från syllogismens och det formellas kramp. Genom att som Bruner (1990) utgå ifrån att mycket av det som är väsentligt också är självklart och därför inte uttalas ser vi att syllogismen – i all sin formella prakt - är ofullständig och abstrakt.55 Gustafsson (1994) talar om de ’generella premisser’ som inte uttalas, men som alla normativa utsagor på något sätt vilar på.
”Det finns sålunda, vilket i praktiken är en självklarhet, inga praktiskt relaterade utsagor som är sanna i sig. De får sin sanningspotential från en mera allmän implicit bakgrund, från en form av ”generella premis-ser” vilka inte uttalas.”56
Dessa är ändlösa till antalet och följaktligen omöjliga att kartlägga. Han ger dock några exempel. T ex så antar vi när vi betraktar mänskligt beteende att det finns en ’för-nuftsmässig förklaring’ till beteendet. Eller att allt som rör naturen har en ’naturlig förklaring’, att våra möjlig-heter att förklara bara beror på om vi söker efter svaret tillräckligt noga och länge. March och Simon påpekade redan 1958 att företagsekonomin präglas av en sorts optimistisk tanketradition, enligt vilken alla problem har en lösning, om vi bara anstränger oss tillräckligt.57 Syllogismen är – i all sin tautologiska sanning – alltså
’öppen’ i meningen att den förutsätter förståelse som inte inbegrips i den. De referenser som gör den ’sann’ – d v s att den ger oss en ’sanningsupplevelse’ - ligger utanför syllogismen själv. I boken Om visshet skriver Wittgen-stein (i Hertzbergs översättning):
”All prövning, all bekräftelse och vederläggning av ett antagande sker redan inom ett system. Och detta system är inte en mer eller mindre godtycklig och tvivelaktig utgångspunkt för alla våra argument, utan hör till det som väsentligen kännetecknar vad vi kallar ett argument.
Systemet är inte så mycket utgångspunkten för argumenten, som deras livselement.”58
syllogismen och ’verkligheten’
Syllogismen är alltså den mekanism med vilken vi berät-tar om vårt handlande eller resonemang i termer av orsakslogiska samband, varvid vi förväntar oss att skapa en Aha-upplevelse hos åhöraren. (Koestler, 1964) Som Langer, Wittgenstein och sedermera även Gustafsson och Hertzberg påpekar så innebär dock att vi beskriver vårt resonemang på ett sätt inte att det är så det gick till när vi kom fram till vår slutsats. Att tro att detta vore fallet skulle vara att tro för det första att våra handlingar måste föregås av en tanke och för det andra att denna tanke måste ha formen av en logisk deduktion som lett fram till en slutsats. Detta är i de allra flesta situationer inte fallet. Som Langer (1988) anger utgör slutledningar i själva verket endast en begränsad del av det mänskliga tänkandet. Vidare skriver Hertzberg (1996) t ex:
”Vårt insiktsfulla handlande baserar sig bara i undantagsfall på att vi s.a.s. räknar ut vad vi bör göra.59
Kanske analyserar vi vår reskassa för att bestämma om vi har råd att spontant åka med ut på dykarkursen eller ej. Kanske räknar vi ut vad vi ska göra när vi funderar över vilken tid vi måste gå upp för att hinna med mor-gonflyget och incheckningen en timme innan avgång.
Situationer av den typen kännetecknas dock av att de är relativt slutna i meningen att vi har ett mycket begränsat antal variabler att ta hänsyn till. Vi funderar t ex inte över möjligheten att under dykfärden bli rånade av
pira-ter eller att piloten ska flyga iväg en timme tidigare än utsatt tid. Betydligt vanligare är situationer som anting-en är så komplicerade att anting-en slutledning inte är möjlig, eller tvärtom så överskådliga att man omedelbart ’ser’
vad man ska göra.
Syllogismen anger formen för det regelmässiga i det rationella. Det tautologiska i såväl den teoretiska som praktiska syllogismen gör slutsatsen logisk och oundvik-lig när förutsättningarna är givna. Syllogismen berättar om det orsakslogiska sambandet och för rationellt, logiskt och regelmässigt fram åhöraren till den oundvik-liga slutsatsen.
Det ligger här nära till hands att se på tänkande som en sorts mekanisk process med vilken vi utifrån vissa givna fakta når fram till nya fakta som tidigare var utom räckhåll för oss. Detta förvirrade synsätt bottnar i vad Popper (1990/1995) kallar ’den mänskliga strävan efter determinism’, och är enligt Hertzberg (1996) ett uttryck för vår flitigt förekommande benägenhet att passa in de företeelser som omger oss i en gång för alla givna kategorier.
”Det är f.ö. också ett misstag att anta att det resonemang jag utför när jag räknar ut vad jag ska göra har karaktären av en deduktiv slutled-ning: vi ’använder’ inte deduktion när vi resonerar, utan deduktiva modeller är ett sätt att framställa strukturen hos ett resonemang, något i stil med ett koordinatsystem.”60
Den ryska psykologen Alexander Romanovich Luria (1976) visade att dylika ’koordinatsystem’ inte nödvän-digtvis är ett spontant naturriktigt sätt att tänka på.
Luria, som gjorde studien med Lev Vygotsky, hade som utgångspunkt att högre kognitiva aktiviteter är sociohis-toriska till sin natur. Inte bara innehållet, utan även de generella formerna för de kognitiva processerna förän-dras, menade han, i takt med att historien och kulturen rullar på. I Uzbekistan och Kirgisien träffade Luria på ett
folkslag, Kashgarerna, som beskrivs som mer eller min-dre illitterata, underutvecklade män och kvinnor i avlägsna byar utan kontakt med moderna sociala akti-viteter. När Luria ville utforska deras uppfattning av generaliseringar, logisk deduktion, problemlösning, m m utspelade sig t ex följande ganska charmiga intervju:
”I den avlägsna Norden, där det är snö, så är alla björ-nar vita. Novaya Zemlya ligger i den avlägsna Norden.
Vilken färg har björnarna där?”61
”Det finns olika sorters björnar.” svarar kashgaren.
När Luria upprepar sin fråga får han svaret:
”Jag vet inte: Jag har sett en svart björn, jag har aldrig sett några andra … Varje trakt har sina egna djur. Om den är vit, kommer de att vara vita; om den är gul kom-mer de att vara gula.”
”Men vilken slags björnar finns det i Novaya Zemlya?”
”Vi talar alltid om sånt vi kan se; vi talar inte om sånt vi inte har sett.”
Lurias studie visar att det mänskliga tänkandet är starkt kulturellt betingat och påverkas av kulturella förän-dringar, eller ”civilisationsprocessen” som Norbert Elias62skulle säga. Det är alltså inte fråga om ett ”natur-ligt”, spontant existerande tankesätt, utan om ett kultur-producerat sådant. Som Gustafsson (1994) påpekar så skapar tänkandet sanningsupplevelsen inom sig självt.
Det avbildar inte nödvändigtvis någon ”naturlig san-ning”, som skulle existera utanför tänkandet.
form och innehåll
Dock – innan resonemangen alldeles förlorar sig i det filosofiska … Att påstå att vårt tänkande inte avbildar en yttre ”naturlig sanning” betyder ju t ex inte att de farhå-gor som Industrifondens VD hyste angående Elektas finansiella uthållighet inte var förankrade i ’verklighe-ten’. Elektas egna kapital var i förhållande till projektets storlek betydligt mindre än man var van vid och fondens VD krävde under ’slaktmötet’ att konsulter skulle kallas in för att bedöma Elektas förmåga att klara sin del av projektets finansiering. Industrifondens VD:s bedömning var t ex förankrad i de konkreta siffrorna 193 Tkr i eget kapital och uppskattade projektkostnader på 6,1 MSEK.
Uppfattningen förändrades först efter att Öhrlings kon-sulter gjort egna kalkyler och kommit fram till att Elek-ta nog skulle klara sin del av finansieringen. Poängen med de filosofiska resonemangen ovan blir i detta sam-manhang att de förklarar för oss att de syllogismer som kan byggas kring Elektas finansiella uthållighet aldrig nödvändigtvis är sanna. Bedömning handlar på så sätt aldrig om sanning, utan om omdöme (som jag återkom-mer till i kapitel 14).
Fisher (1989) kommer till hjälp beträffande hur det sanna eller falska kan appliceras på ett omdömes form -den praktiska eller dramatiserade syllogismen, i vilken han menar att de formella relationerna mellan premisser och slutsatser kan vara sanna eller falska. Tydligare än att tala om sanna och falska relationer i en syllogism är dock anser jag att säga att syllogismen är giltigt om rela-tionen mellan premisser och slutsats är vattentät (obero-ende av om premisserna är sanna eller inte). Men låt oss se till innehållet i fondens VD:s omdöme, som kan ha låtit ungefär såhär; ”Det är vanskligt för ett företag med endast 193 Tkr i eget kapital att bedriva ett utvecklings-projekt på över 6 miljoner kronor.”
Innehållet, som formen inkapslar, är erfarenheten, upple-velsen av att faktumet att företaget har 193 Tkr i eget kapital innebär en risk när företaget ska bedriva ett utvecklingsprojekt på över 6 miljoner kronor. Detta är ju förstås inte någon objektiv sanning och vi vet alla att det inte finns någon naturlag eller egenskap i faktumet att företaget har 193 Tkr i eget kapital som tvingar på bedömaren denna upplevelse av risk. Om inte av andra själ så vet vi det med all önskad tydlighet efter den upp-sjö av enorma kapitalsatsningar som under IT-boomen gjordes i företag vars enda tillgång var några unga för-mågor med idéer om affärer över Internet.
När några av mina vänner som är professionella dansare diskuterar dans talar de ibland om att den tekniska virtuositeten – formen kan skymma uttrycket -innehållet. Här talar man alltså om innehåll i termer av uttrycket, medan formen är en fråga om tekniken.
Poängen är, för dem, att det inte nödvändigtvis är så att en mer avancerad teknik ger ett tydligare, ’bättre’, mer berörande uttryck. Analogt är det inte så att en mer
’avancerad’ i meningen mer detaljerad syllogism står för ett ’bättre’ eller mer övertygande omdöme.
Alasdair MacIntyre (1981/1984) skriver om hur kul-turer som fokuserar på formen respektive innehållet i handlingar, idéer eller myt kan sägas utvecklas i olika riktningar. Där intresset domineras av innehållet formas
’praxis’. På motsvarande sätt kommer ett fokus på for-mens karakteristika att leda till ritualisering, fundamen-talisering eller radikalisering. Ett övervägande fokus på innehållet gör att intresset i större utsträckning läggs på känslan och tanken om det bakomliggande – ett syfte eller en djupare mening.
Uppdelningen mellan form och innehåll är förstås inte mer än en intellektuell konstruktion. Som Gustafs-son (1994) påpekar kommer vi i vår rationalistiska kul-tur, så starkt präglad av intellektuell förklaring och
för-ståelse i orsakslogiska termer, att tillskriva innehållet bakomliggande orsaker. Bedömningen är på så sätt invävd i berättelsen om den.
Att det är med syllogismer och dramatiseringar vi berättar om vår slutsats betyder alltså inte att det är så vi kommit fram till den och inte heller att det finns någon
’sanning’ i syllogismen sig, utanför vår förståelse eller
”sanningsupplevelse”. Syllogismen hänger samman med vår benägenhet att passa in vår värld i ’eviga’ givna kate-gorier och vår strävan efter determinism, vilket hänger samman med vad jag skulle vilja kalla ytterligare en
’generell premiss’ – nämligen vårt implicita antagande om lineäritet i världen. Även om vi med en betoning av det narrativa i vår världsuppfattning och våra resone-mang (som jag resonerade kring i kapitel 6) förvisso mju-kar upp denna premiss, är det implicita antagandet om lineäritet så gott som ständigt närvarande. Lineäritetens betydelse ligger inte minst i dess naturliga närhet till det rationella regelstyrda resonerandet och detta resoneran-des form som vi ser det i syllogismen. I vår kultur är lin-jen så basal att vi praktiskt taget tar den för givet och ger den verklighetsstatus. Lineäriteten är en av de centrala generella premisser gentemot vilka rationaliteten och syl-logismen vilar. Den föranleder oss lätt att tro och ha känslan av att våra resonemang följer en linje och att våra slutsatser är resultatet av en serie resonemang som, om de ordnades, skulle uppvisa ett lineärt samband. För
’generell premiss’ – nämligen vårt implicita antagande om lineäritet i världen. Även om vi med en betoning av det narrativa i vår världsuppfattning och våra resone-mang (som jag resonerade kring i kapitel 6) förvisso mju-kar upp denna premiss, är det implicita antagandet om lineäritet så gott som ständigt närvarande. Lineäritetens betydelse ligger inte minst i dess naturliga närhet till det rationella regelstyrda resonerandet och detta resoneran-des form som vi ser det i syllogismen. I vår kultur är lin-jen så basal att vi praktiskt taget tar den för givet och ger den verklighetsstatus. Lineäriteten är en av de centrala generella premisser gentemot vilka rationaliteten och syl-logismen vilar. Den föranleder oss lätt att tro och ha känslan av att våra resonemang följer en linje och att våra slutsatser är resultatet av en serie resonemang som, om de ordnades, skulle uppvisa ett lineärt samband. För