Valet 1991 innebär enligt många forskare inte bara ett regimskifte utan också ett systemskifte i Sverige104. För första gången på nästan tio år så bildade inte det socialdemokratiska partiet en regering och för första gången på 70 år fick Moderaterna chansen att göra det. Två nya partier, Ny Demokrati och Kristdemokratiska Samlingspartiet (nygammalt), tog plats i riksdagen, samtidigt som förra valets nykomling, Miljöpartiet, åkte ut. En borgerlig regering bildades av Moderaterna, Folkpartiet, Centern, Kds och med stöd av Ny Demokrati, som därigenom fick en viktig vågmästarroll. Den avgörande skillnaden mellan detta regimskifte och den förra perioden av borgerligt styre i Sverige (1976-82), är att med 1991 års valutgång så begravs de sista resterna av Folkhemmet, utan att egentligen ersättas av en annan lika hegemonisk politisk tankestruktur. En period av närmare 60 års tolkningsföreträde till att definiera den svenska välfärdsstaten kommer till sitt definitiva slut:
Det verkar som (även om detta har sagts tidigare och visat sig vara fel) att den socialdemokratiska hegemonin över det politiska livet i Sverige via folkhemsappellen har gått förlorad. Detta utesluter inte på något sätt att Socialdemokratin kan återvinna regeringsmakten redan i kommande val. Men Sverige befinner sig i en ekonomisk och politisk övergångssituation. Vi har det gamla systemet bakom oss utan att något nytt har kommit i dess ställe.105
Rent politiskt så kan inte valet betecknas som det borgerliga blockets vinst så mycket som det socialdemokratiska partiets förlust. För om någon politiskt begravde Folkhemmet så var det socialdemokraterna själva, den borgerliga fyrklövern satte bara den sista spiken i kistan. En omfattande avreglering av kapital- och finansmarknaden, införande av tvångssparande med stöd av Centern, strejk- och lönestopp, ”århundradets” skattereform med stöd av Folkpartiet och en i partiet svagt förankrad medlemsansökan till EG är några av de största bidragande orsakerna till det sämsta valresultatet sedan 1928 års val för SAP106. Jag vill inte på något sätt diskutera om dessa saker var bra eller dåliga i sig för Sverige, utan poängterar bara den
104 Se Misgeld mfl (1992), Bjurulf & Fryklund (1994), Billing & Stigendal (1994), Freeman R (1995) 105 Bjurulf & Fryklund (1994) s 100
106
strategisk - politiska aspekten av dem. De kontrasterar starkt mot den Folkhemsidé som dittills hade varit SAPs käpphäst och vinnande strategi. Dess väljare kände nu inte riktigt igen sig och valde därför att delvis överge partiet. Samtidigt så behölls inte väljarna inom det röda blocket då Vpk ännu inte hade omdanats till Vänsterpartiet och genom Östblockets fall ännu inte riktigt var ett rumsrent alternativ för de som övergav SAP.
Det går att beskriva 80-talet som en period av begynnande politiskt paradigmskifte, där den gränslösa välfärdsstaten plötsligt får ge vika för nyliberalistiska tankeströmmar, inte minst inom det då statsbärande socialdemokratiska partiet. Plötsligt fanns det en gräns för hur höga skatter marknaden tålde och fördelningspolitiken fick finna sig att komma i andra hand, efter vårdandet av det kapitalistiska systemet. Om detta berodde på en insikt att de ekonomiska hjulen måste kunna snurra för att generera välstånd eller om finansdepartementet sveptes med av en till synes evig våg av värdeökning och tillväxt under finansvalparnas 80-tal, låter jag vara osagt, men faktum är att finansministern plötsligt dikterade vad som var möjligt att utföra i regeringsställning och inte socialministern, som brukligt under Folkhemmets gyllene år. Socialminister Gustav Möller hade mycket större ideologisk tyngd än finansminister Ernst Wigforss i Per Albin Hanssons regering. Som jämförelse så vill jag inflika att jag inte ens minns vem som var socialminister i Ingvar Karlssons sista regering, medan finsansminister Kjell-Olof Feldt var ett begrepp redan på 80-talet.
Den största effekten av denna ”högervridning” inom det socialdemokratiska partiet är ändå den misstro som börjar gry bland väljarna. Jag tror att dissonansen mellan folkhemsretoriken under valkampanjerna och de nyliberala reformerna (eller omstruktureringen av ekonomin) skapade en misstro mot det politiska etablissemanget. Detta inbegriper även den i Sverige så viktiga fackföreningsrörelsen, vars ledning faktiskt var med och skrev under ett strejkförbud 1990. Denna underminering av tilltron till det politiska systemet i Sverige öppnade vägen för ett rent missnöjesparti: Ny demokrati. Med 25% fd socialdemokrater, 25% fd moderater, 25% fd blankröstare och 25% fd alla andra partier som väljare, så är det svårt att få in Ny Demokrati i en strikt ideologisk höger -vänster- skala, men genom sin anti-kollektivistiska appell så är det nära till hands att klassa det som ett högerpopulistiskt parti. Gemensamt för dess väljare är dock ett missnöje mot etablissemangets institutioner och byråkrati107.
107
Men genom Ny Demokratis ideologiskt grumliga partipolitiska program öppnas dock locket för invandrardebatten. Denna debatt, som av etablissemanget förvisats från det offentliga finrummet till arbetsplatsernas fikarum, sporthallarnas omklädningsrum, bastun och systembolagsköerna tas med glädje upp som paradnummer av Ny Demokrati. Denna klassiska, för missnöjespartier starkt närande fråga, hade under 80-talet inte tagits på allvar av de etablerade partiernas strateger, trots tydliga exempel i våra grannländer (Anders Langes Fremskridtsparti i Norge, Mogens Glistrups i Danmark, Veikko Vennamos Landsbyggdsparti i Finland) på vad som kan hända. Hade rikspolitiken varit lite mindre Stockholmsfixerad så hade man dessutom inte behövt gå utomlands för att söka ett exempel utan kunnat dra lärdom av det systemskifte i Malmö som skedde redan 1985. Genom lagen att allt som händer i Sverige händer i Malmö först, så kan vi se Skånepartiets vågmästarroll i Malmö komunfullmäktige som en föraning om Ny demokratis framgång i 1991 års val.
Malmös väldigt typiskt folkhemska ”samförståndsanda” hade gett väldigt lite utrymme för röster och idéer utanför etablissemangets. De informella beslutsgångarna och vad Billing och Stigendal kallar ”kvadratkorporatismen” d v s att makten låg i en kvadrat mellan byggmästaren Hugo Åberg, Malmö Komuns och HSB:s Oscar Stenberg, Skanskas Ernst Wehtje och SE-Banken där Wehtje dessutom var styrelseordförande, dominerade Malmös politiska liv och satte sin speciella prägel på staden.108 Mot detta etablissemangets system så växte sig missnöjets Skåneparti med ”fri sprit och bredare trottoarer” som paroll. Genom att låta den lilla människan komma till tals i sitt närradioprogram byggde Skånepartiets ledare Carl P Herslow upp en väljarbas som förde in honom i komunfullmäktige 1985:
Först med närradiosändningarna från 1983, i vilka politiska diskussioner blandades med skivönskningar och hälsningar, uppnådde Herslow ett bredare folkligt stöd./../ I Skånepartiets egen närradio fick många ensamma och rotlösa människor komma till tals. Även människor vars erfarenheter av den offentliga sektorn inte dominerades av välfärd utan av förtryck, kontroll och snårig byråkrati slog en signal till partiets självutnämnda ”folktribunal”. Närradion återskapade några av närsamhällets egenskaper genom att möjliggöra en mycket levande diskussion för människor som ingen annan lyssnade på.109
108 Billing & Stigendal (1994) s 285 109
Att ge en röst åt de som ingen lyssnar på, att fånga upp en debatt som inte får utrymme i den offentliga arenan, att ta upp för etablissemanget obehagliga frågor visade sig vara framgångsrikt. Skånepartiets ideologiska framtoning följer väldigt tydligt den metafor av entreprenörsanda som motbild mot systemet, den lilla driftiga människans kamp mot det tungrodda systemet, en samhällsbild som ofta genomsyrar missnöjespartier enligt Edgerton- Fryklund-Peterson:
Utifrån ett småföretagarperspektiv ger han (nästan alltid en han) sig på de stora samhällsproblemen och finner de enkla lösningarna – direktdemokrati, ”small is beautiful”, äkta marknadsliberala principer och kritik mot allt som är stort, organiserat, improduktivt och representerat./../ Är glappet mellan den officiella och den reella verkligheten för stort står vi inför en situation som även fortsättningsvis kommer att utnyttjas av politiska entreprenörer med känsla för vad som rör sig i folkdjupet. Ett enkelt och slagkraftigt budskap på temat ”vi mot dem”, ”folket mot makthavarna” vinner terräng i samma utsträckning som förtroendet för att de etablerade partierna skall ge ett trovärdigare svar minskar.110
De politiska entreprenörerna behöver en mylla av missnöje med systemet för att kunna växa sig starka. I skarven mellan Folkhemmets död och allmänna nyliberalistiska strömningar funkade inte den gamla höger-vänster präglade väljarkompassen. Istället kunde ett missnöjesparti använda sig av den förlösande flykting/invandrarpolitiken för att ta sig in i Riksdagen. Tragiskt nog så verkar detta förlopp inte ha gett några som helst insikter då samma mönster håller på att upprepas igen i vårt grannland Danmark, i Schweiz och inte minst i mitt hemland Österrike. Just när detta kapitel skrivs så har EU blandat sig i regeringsbildningen i Österrike och hotat med att frysa ut Österrike om Jörg Haiders populistiska folkparti tar plats i regeringen. Denna ståndpunkt av det politiska etablissemanget är i och för sig moraliskt berömvärd, men jag är uppriktigt rädd för att denna reaktion spelar Haider i händerna och att ett eventuellt nyval skulle ge honom mer än de 28% av rösterna som han har idag. Om hans huvudpoäng är just att visa på etablissemangets sammansvärjning mot den lilla människan och att det hela (EU i synnerhet) är en politisk korrekt skendemokrati, så förstärks hans argument bara av etablissemangets agerande. Detta kan på sikt kasta Österrike i händerna på en populistisk rörelse som bara skulle hämta näring av en eventuell utfrysning.
110