En fråga som får särskild uppmärksamhet under 1960-talet är de svenska emigranternas situation i de nya länderna. I Historia för gymnasiet (1962 & 1967) kommenterar författarna i sin analys av amerikautvandringen att ”[g]enomsnittligt sett fick svenskarna något sämre odlingsmarker än norrmännen”.467 Här jämförs de svenska emigranternas ställning med situationen för grannländernas medbor- gare. Vidare understryker läroboksförfattarna att under första världskriget utsattes ”svenskheten i USA för hårda påfrestningar”.468 ”Sedan dess har de yngre [”de yngre” är borta från 1967 års upplaga av boken] svenskättlingarna blivit alltmer obekanta med sina fäders språk”.469 Dessa citat visar att läroböckerna diskuterar de svenska emigranternas kulturella ställning i USA. Analysen visar att diskur- serna om den svenska nationella kulturens bevarande och en eventuell ”försvagning” av svensk kultur i emigrationslandet USA i princip är frånvarande i de läroböcker som publicerades från 1970-talet och framåt.
Idén att emigrationen till USA och efterkrigstidens invandring är betydelsefulla kulturella, sociala och ekonomiska processer stöds av det faktum att migrationsberättelserna förekommer i nästan alla hi- storieläroböcker. I själva verket tycks det vara omöjligt att skriva en historielärobok utan att diskutera emigrationen.470
I Vägar till nuet
(1984 & 1990) samt i Historia i centrum och periferi (1977) rubrice- ras emigrationen som en ”[m]er omfattande och betydelsefull” pro- cess ”än befolkningsomflyttningen inom landet”.471 Med andra ord
467
Bäcklin, M., Historia för gymnasiet: Allmän och nordisk historia efter år 1000, 1962 (1964), s. 414; Bäcklin, M., Historia för gymnasiet - Allmän och nordisk historia 1789 till nuvarande tid, 1967, s. 146.
468
ibid. s. 148; Bäcklin, M., Historia för gymnasiet: Allmän och nordisk historia efter år 1000, 1962 (1964), s. 414.
469
ibid. s. 415; Bäcklin, M., Historia för gymnasiet - Allmän och nordisk historia 1789 till nuvarande tid,
1967, s. 148.
470
Det samma verkar gälla för immigrationens plats i historieförmedling.
471
Graninger, G., Vägar till nuet - Historia för gymnasieskolan (1800-1945), 1984, s. 97; Graninger, G. m.fl., Vägar till nuet - Från forntiden till våra dagar, 1993 (1990), s. 247; Tägil, S., Graninger, G., Hi- storia i centrum och periferi - Franska revolutionen till Första världskriget, 1977, s. 152.
betraktas emigrationen som en särskilt viktig händelse för den svens- ka kulturen och den demografiska utvecklingen. Emellertid bör man ha i åtanke att under den period då omkring 20 % av befolkningen emigrerade från Sverige ökade andelen av stadsbor från 11 % under 1860-talet (perioden då emigrationen accelererade) till nästan 50 % under 1930-talet (perioden då nettoinvandringen överskred nettoemi- grationen).472
Genom att framhäva att nationsgränsen och utvand- ringen är viktigare än rörelserna inom landet (mellan regioner) bidrar man till konstruktionen av nationen och dess gränser. Trots dessa inre nationella demografiska förändringar samt andra sociala, eko- nomiska, politiska, och kulturella förändringar under 1800-talet, po- ängteras i de nämnda läroböckerna från 1977, 1984 och 1990 att ”[e]migrationen tillhör det allra märkligaste inom svensk historia un- der 1800-talet”.473
Även om migrationsprocesser alltid har förekom- mit tolkas det angivna händelseförloppet på grund av sin omfattning som något som i allra högsta grad väcker uppmärksamhet eller för- undran. Jag menar att läroboksförfattarna bidrar till konstruktionen av den nationella identifikationen genom att de beskriver emigratio- nen som ”det allra märkligaste inom svensk historia under 1800- talet”.
Jag tänker inte fördjupa mig i denna hypotes nu utan istället vill jag påpeka att läroboksförfattarna uppmanar läsaren att ”försöka tänka sig in i den fullkomligt avgörande valsituationen under emigra- tionstiden många tusen svenska män och kvinnor ställdes inför”. Ele- verna uppmanas att ”fundera över vad utvandringen betydde rent mänskligt för dem som blev kvar”.474
Citaten kan tolkas på flera olika sätt. För det första signalerar användningen av begreppet ”märkligas- te” samt läroboksförfattarnas uppmaning till eftertanke att emigra- tionen tolkas som en central händelse som på något sätt avviker från den ”normala” historiska och nationella utvecklingen. Kenneth Nordgren noterar att migrationsprocesser har, i ett urval av historie-
472
Ylander, H., "Urbanisering och tätortsutveckling i Sverige" i Markanvändningen i Sverige - Land use in Sweden, Ansén, H. (red.), 1993, s. 82-83.
473
Tägil, S., Graninger, G., Historia i centrum och periferi - Franska revolutionen till Första världskriget,
1977, s. 153, 156; Graninger, G., Vägar till nuet - Historia för gymnasieskolan (1800-1945), 1984, s. 99; Graninger, G. m.fl., Vägar till nuet - Från forntiden till våra dagar, 1993 (1990), s. 247.
474
Graninger, G., Vägar till nuet - Historia för gymnasieskolan (1800-1945), 1984, s. 99; Graninger, G. m.fl., Vägar till nuet - Från forntiden till våra dagar, 1993 (1990), s. 247; Tägil, S., Graninger, G., Hi- storia i centrum och periferi - Franska revolutionen till Första världskriget, 1977, s. 156.
läroböcker publicerade under 1990- och 2000-talet, betraktats som anomalier.475
För det andra kan dessa citat tolkas som exempel på läroboks- författarnas försök att utveckla elevernas empatiförmåga. Men att de nämnda ”uppmaningarna” till eftertanke är mindre uppenbara i be- rättelserna om såväl urbaniseringsprocesserna som invandringen efter andra världskriget tyder på att emigrationen har en speciell plats i den nationella metaberättelsen. Även om utvecklandet av elevernas empa- tiförmåga och deras förståelse för enskilda individers öde anses vara användbara didaktiska tillvägagångssätt är metoden inte vanligt före- kommande i läroböckerna – i alla fall inte om man jämför emigra- tionshistorien med diskurserna om efterkrigstidens invandring.476 Således anses emigrationsfrågan vara en viktig fråga för å ena sidan elevernas generella historiekunskaper och å andra sidan konstruktio- nen av den nationella identifikationen, eftersom den handlar om na- tionsmedlemmarnas förflyttning utanför nationens egna gränser. Uppmaningarna till eftertanke om nationens medlemmar som lämnat landet leder till en etablering av emotionella band till människor som läsaren förväntas ha historisk och genealogisk anknytning till. På så sätt kan individens historiemedvetande utvecklas. Exempelvis menar Jörn Rüsen att historiemedvetandet hjälper individen att förstå det förflutna och således ger det mening åt samtiden och perspektiv på framtiden. Denna temporära orientering har inverkan på gruppbase- rade identifikationer.477
David Carr förklarar att ”[a] community […] exists by virtue of a story which is articulated, which typically con- cerns the group’s origins”.478
Trots dessa slutsatser kan en viss diskursiv förskjutning noteras under den analyserade perioden. I en av de mer samtida läroböckerna utpekas folkomflyttningarna från landsbygden till städerna som en mer inflytelserik migrationsprocess än själva emigrationen.479
Således håller författarna till Perspektiv på historien (2001) indirekt inte med
475
Nordgren, K., Vems är historien? - Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturel- la Sverige, 2006, s. 193, 218.
476
Jag har tidigare visat att Karin Karinsdotter och Pål Pålsson ser empatiska färdigheter som viktiga delar i deras undervisning.
477
Rüsen, J., "Historical consciousness - Narrative structure, moral function, and ontological develop- ment" in Theorizing Historical Consciousness, P. C. Seixas (ed.), 2004, s. 66-67.
478
Carr, D., "Narrative and the Real World - An argument for continuity" in Memory, Identity, Com- munity - the Idea of Narrative in the Human Sciences, L. P. Hinchman and Hinchman, S. (eds.), 1997, s. 20.
479
Se exempelvis Nyström, H., Nyström, Ö., Perspektiv på historien A, 2001, s. 241. Se även Gustafsson, H., Persson, B., Tider - historia A, 1995, s. 218-220.
författarna till Vägar till nuet (1984 & 1990). Dessutom har den em- patifrämjande framställningen av migrationshistorien ersatts av en mer ”objektivistisk” och faktaspäckad förmedling. Detta innebär dock inte att de analyserade historieläroböckerna saknar en mikrohi- storisk och individcentrerad prägel, det vill säga de former av histo- rieförmedling som bland annat anses kunna utveckla individens inlevelseförmåga.