Den första saken jag har oroat mig för på den här resan är tågbytet i Köpenhamn. Hur ska jag hitta rätt tåg och vem ska jag fråga? Det är ingen idé att fråga
konduktören, för mitt tåg går inte förrän om ett par timmar. Jag kliver av tåget utan att ha löst fortsättningen och tänker att det måste gå att fråga sig fram ändå. Jag följer strömmen och hör en rulltrappa som jag tar. Nu är jag inne på stationen och frågar mig fram efter ett fik. Jag beställer kaffe och en macka. Efter ett tag kommer en man och frågar om det är ledigt och när jag säger ja kommer det plötsligt två till. Nu sitter det tre gubbar runt mitt bord och dricker öl, men ingen av dem pratar med mig. Det är rätt skönt. När det är ca en halvtimme kvar tills mitt tåg ska gå börjar jag fundera på hur jag ska göra. Ska jag fråga någon av de här gubbarna? Hittar de ens på stationen? Jag har fått en känsla av att de inte är här för att ta tåget, utan bara för att träffas och ta en öl, men eftersom jag inte kan komma på något bättre, bestämmer jag mig ändå för att göra ett försök. Jodå, en av gubbarna säger att han kan visa mig.
Vi går mot utgången, men istället för att gå till rulltrappan väljer han hissen. Dörren glider igen, men sen händer ingenting.
Tänk om det bara är som han säger. Nu är jag fast här inne, ensam med honom. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag gick med honom in i hissen istället för att säga att jag hellre ville åka rulltrappa. Mamma kanske har rätt ändå när hon säger att jag får skylla mig själv om något skulle hända. Jag hinner föreställa mig hur han börjar tafsa, hur jag försöker hitta dörrknappen, hur ingen hör att jag skriker, innan hissen äntligen rör på sig och vi kommer ner på perrongen. Och jag hade rätt i att han inte hittar bland tågen, men det löser sig eftersom vi hittar en konduktör som ska ha hand om just mitt tåg.
I liggvagnen börjar jag fundera på nästa problem som måste lösas. I Hoek Van Holland ska jag byta till färja och det är ingen tågfärja som när man åker till Hamburg, där man bara kan sitta kvar på tåget, nej här måste jag av, ta mig genom tullen och om bord på färjan och när vi kommer fram måste jag återigen ta mig igenom tullen och så hitta mitt tåg. Jag vet inte hur det ska gå till, men om jag har tur hittar jag någon snäll och hjälpsam person här på tåget.
Och det gör jag. I min liggvagn är det bara en person till som ska åka och när vi har pratat en stund frågar jag om han kan hjälpa mig.
- Ja, det skulle jag gärna göra, bara det att jag är så dålig på engelska, svarar han, jag är väldigt orolig för att jag inte ska förstå vad som står på skyltarna eller att de ska fråga mig något i tullen.
Jag blir glad, ja själaglad faktiskt.
- Jamen, då hjälper jag dig med engelskan om du hjälper mig med att hitta rätt. Jag klättrar upp på den högsta slafen. Det är den bästa platsen i en liggvagn eftersom man lätt når hyllorna och så finns det gott om plats för att byta om utan att mans syns. Jag somnar lugn och glad. Det kommer att ordna sig och för en gångs skull är det någon som behöver min hjälp lika mycket som jag behöver hans. Det känns bra.
Jag ska hälsa på Bettan. Hon jobbar som Au Pair i en familj som, visar det sig, inte alls gillar att hon har en gäst. Därför håller jag mig undan på mornarna när familjen äter frukost. Bettan ger mig kaffe och en macka på sängen och där ligger jag tills de vuxna i familjen har gått till sina jobb.
På kvällarna är vi ute och roar oss. Jag trivs med trängseln och allsången på pubarna. Men en kväll är det en kille som utnyttjar trängseln till att tafsa på mig. Det händer när Bettan och jag är på väg till toaletten. Han smyger upp bakifrån och lägger en arm runt min midja och håller fast. Men jag blir inte rädd, bara arg, rosenrasande faktiskt, så när han tar ett steg närmare så att han glider upp bredvid mig på min vänstra sida tacklar jag honom med höften, så hårt jag kan, och svär på ren svenska.
- Släpp din jävla idiot!
Jag hör hur han smäller in i väggen med en hård duns. Nu blir jag rädd. Det lät som han fick en rejäl smäll. Är jag verkligen så stark, eller var det bara det att han var oförberedd på tacklingen? Han var ju säkert rätt full också, men ändå, tänk om jag har skadat honom.
- Kom nu, säger Bettan, och drar i mig.
En annan dag ger vi oss ut för att leta efter Simon, en kille som jag träffade på tåget till Göteborg en gång och som gav mig ett kassettband med Mike Oldfield. Jag fick hans adress också och det vore kul att träffa honom igen, men när vi väl hittar hans adress öppnar en tjej som säger att han inte är där. Jag tror att hon ljuger, men vi släpper det och börjar ta oss tillbaka in till stan. Vi genar genom parken och får panik när vi inser att den kommer att stänga snart. Vi hade ingen aning om att man stänger parkerna här i London. Vad kommer att hända om vi inte hinner ut? Till slut hittar vi en vakt som visar oss den snabbaste vägen ut ur parken och vi pustar ut med ett riktigt äkta Afternoon Tea med scones och marmelad på ett ställe precis där vi kom ut.
Vi skrattar hysteriskt åt hela situationen, men i takt med att vi blir mätta och varma, lugnar vi ner oss och känner hur trötta vi är. På radion spelar de den där fina balladen ”Hello, is it me you’re looking for? Cause I wonder where you are, and I wonder what you do. Are you somewhere feeling lonely or is someone loving you?”. Vi sjunger med. Den är så himla fin. Bettan berättar att det är en blind tjej han sjunger till, i alla fall är det en blind tjej i musikvideon. Jag visste inte det. Det gör mig glad och lite gråtfärdig också på något konstigt sätt.
Ville
I kapellet är stämningen upprörd. Fredrik har rest sig. Han är sårad. Han känner sig lurad. Om han bara hade vetat skulle han aldrig ha ställt upp, men nu blev det så. Situationen krävde ändå att man höll sitt löfte. Han hoppas att Gud ska förlåta honom och de andra killarna på musiklinjen. Han avslutar med att föreslå att vi alla tillsammans ska be för Jan Hammarlund.
Det är kväll. Konserten med Jan Hammarlund har just avslutats med ”Snurra min jord” där Fredrik och några till var med och körade. Det är det som är
problemet. När Jan kom hit i eftermiddags frågade han om några killar kunde tänka sig att köra på ”Snurra min jord” och Fredrik och några till sa ja. Jag var inne och smyglyssnade på repetitionen och det lät väldigt bra. Jag var imponerad att de kunde få till det så bra på så kort tid. Jag har flera av Jan Hammarlunds skivor och jag kan många av hans låtar. Jag hade gärna varit med i kören.
När det sen blev konsert satt jag där igen. Jag gillar inte ”snurra min jord”. Den är bombastisk och smörig på samma gång, men låten han sjöng innan, Ville, den älskar jag. Trotset och livsglädjen i den gör mig alltid på bra humör. Synd bara att det inte fanns nån som spelade banjo i kväll. Den blir bättre med banjo.
Nu, efteråt i kapellet förstår jag att Fredrik och hans kompisar inte visste något om Jan Hammarlund. Hade de vetat att han är bög skulle de aldrig ha sjungit med honom. På ett sätt kan jag faktiskt känna lite sympati för Fredrik. Han hamnade verkligen i ett dilemma under konserten. Hans första tanke var att inte medverka, nu när han förstod hur det låg till, men å andra sidan hade han tagit på sig ett uppdrag och har man gjort det, så hoppar man inte bara av hur som helst.
Själv är jag mest förvånad över att det finns folk som inte känner till Jan Hammarlund.
Vi samlas ofta här i kapellet på kvällarna. Jag skulle vilja vara med i deras kristna gemenskap, men känner mig inte riktigt hemma och i kväll börjar jag tvivla på att jag någonsin kommer att göra det.
Nu knäpper vi våra händer och Fredrik leder förbönen. Jag skulle aldrig drömma om att be för Jan Hammarlund. Jag tror inte han behöver våra böner. Ändå sitter jag där och låtsas.