Tankar om lagstiftning och önskan om förändringar

Det är många gånger vi sitter och pratar antingen i

skyddsbedömningar eller i överlag i en utredning; det här har vi, det här säger lagen, men det här är vi oroliga för, hur ska vi liksom kunna komma åt det för att styrka ett LVU till exempel eller styrka familjen. (Hanna)

Som Hanna ovan beskrivit i enlighet med Lipsky (2010) måste socialsekreterarna förhålla sig till lagstiftning i sitt arbete. Samtliga intervjupersoner beskrev dock svårigheter i lagen där fyra stycken intervjupersoner önskade någon typ av förändring i lagstiftning gällande ärenden med barn som upplever våld. I forskning beskrivs det att

handlingsutrymmet för socialarbetare är stort till följd av dess

ramlagstiftning men begränsas av Socialstyrelsens föreskrifter och därmed vissa krav på formella utredningar och riskbedömningar (Ekström 2016). I den här studien visade det sig däremot att socialsekreterarna till stor del begränsas av att inte kunna nå familjer för att föräldrarna inte vill ta emot insatser. Därför påpekade flera att de önskar någon slags ändring i lagen för att kunna nå föräldrarna. Bland annat tog Kerstin upp aspekten av att i

dagens lagstiftning ges föräldrarna mer utrymme än barnen och önskar att det vore möjligt att göra bedömningar med hjälp av andra professionella:

Trots att vi har Barnkonventionen som lag nu, sen första januari, så är det ändå väldigt mycket Föräldrabalken man följer, att det är föräldrarnas rätt till sina barn istället för barnens rätt till sina föräldrar… Dagens lagstiftning i ärenden med våldsutsatta barn, jag tänker att den skulle behöva skärpas… att man har möjlighet tycker jag att göra bedömningar med hjälp av andra professioner som BUP och kunna se vad är bäst för det här barnet. (Kerstin)

Även Sara, Maria och Hanna diskuterade önskvärda förändringar med koppling till föräldrarna. Alla tre önskade något slags utrymme i lagen där det skulle vara möjligt att tvinga föräldrarna till insatser. Hanna beskrev att de på hennes arbetsplats har diskuterat den här situationen och de önskar ett utrymme för att göra en förhandling eller överenskommelse med föräldrarna. Hon menade att föräldrarna skulle behöva gå med på vissa saker för att barnet skulle få gå hem. Hanna förklarade att det i dagens läge är fel att göra så men påpekade att det ändå i princip görs:

Samtidigt så görs det med andra typer av ord för att man ska kunna släppa hem barn vilket en förälder vill. Då går de ju med på det ena och det andra, sen hur länge det håller är ju en annan femma. (Hanna)

Att kunna göra sådana val kan utifrån Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) sägas ingå i handlingsutrymmet och beskrev även av Sara som menade att även deras arbetsgrupp diskuterat detta mellanläge. Hon beskrev att de önskar ett utrymme mellan SoL och LVU där det går att säga till föräldrarna att de behöver gå en viss behandling för att socialsekreterarna ska kunna släppa familjen. Sara menade att föräldrarna i alla fall skulle få med sig några verktyg vilket skulle kännas bättre för att avsluta ärendena. Utifrån den vårdande makten uppstår dock frågan om sådana ”tvingande” insatser skulle vara för familjens bästa eller för socialsekreterarens skull eftersom att vårdande makt utgår från att klienten ges det bästa när både klient och socialarbetare strävar åt samma håll (ibid.). Samtidigt beskrev Sara att en svårighet med dagens lagstiftning är att det är väldigt mycket ”allt eller inget” och det krävs mycket för att ett barn ska omhändertas. Hon belyste att ett omhändertagande inte alltid är det bästa för ett barn men hon önskar att det skulle kunna gå att jobba mer inne i familjen. Även Maja påpekade att LVU påverkar barn väldigt mycket och att det är bra att sådana extrema åtgärder inte ska användas om det inte är extremt nödvändigt. Till skillnad

mot de övriga fyra socialsekreterarna beskrev Maja att lagen idag fungerar bra men samtidigt motsade hon sig själv när hon påpekade svårigheten med att veta vad som krävs för LVU och sa att i lagen står det så ”klyschigt” att det måste vara påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. När hon har frågat arbetsledaren har hon fått till svar att det hela tiden måste göras nya bedömningar. Utifrån Lipsky (2010) liknar detta en situation där

socialarbetaren måste göra ett val och ta ställning vilket ryms inom dess handlingsutrymme.

Socialsekreterarnas beskrivningar av svårigheter i lagen och önskvärda förändringar kan utifrån Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) förstås som en önskan om att kunna använda vårdande makt mer eftersom att det handlar om att göra det bästa för klienten. Socialsekreterarna uttrycker att de vill kunna hjälpa familjen när de ser att det finns behov trots att föräldrarna inte vill. Utifrån dagens lagstiftning är det dock svårt att använda vårdande makt när samtycke saknas eftersom sådan makt innebär att det ska finnas en samsyn mellan klient och socialarbetare av vad som anses vara det bästa för att tillfredsställa behoven (ibid.).

När resurser ska delas ut tar socialarbetare hjälp av sin professionella expertis och personliga erfarenheter för att tolka lagar och riktlinjer (Dunér & Nordström 2006). Maria påpekar dock att det blir problematiskt att dela ut resurser när det inte går att få samtycke. Hon önskar att det skulle vara möjligt att säga till föräldrarna att de faktiskt behöver gå en viss

föräldrautbildning eller få information om hur barn påverkas av våld. Men hon tillägger att de är väldigt beroende av att föräldrarna ska samtycka till insatser. Med hjälp av Lipsky (2010) och Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) går det att förstå att socialarbetarnas handlingsutrymme påverkas av lagar, riktlinjer, regler, traditioner, normer och så vidare. Det stämmer överens med den här studien men att handlingsutrymmet till stor del även begränsas av att föräldrar inte samtycker till hjälp vilket också påverkar

socialsekreterarnas möjlighet till en vårdande makt (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Det går också att se en önskan hos socialsekreterarna om att jobba närmre familjen vilket också ses i forskning där Tham (2018) belyser att stor del av tiden läggs på utredningar och att direktkontakten med klienter minskat och professionella i den studien önskar mer direktkontakt.