• No results found

Teologin och krisen för den kristna historien

B)) Nihilism som nedgång och tillbakagång hos andens makt: den passiva nihilismen:

4.2 Teologin och krisen för den kristna historien

I föregående tröskelkapitel, där jag utgick från Schleiermacher, Bonhoeffer och Husserl, uppehöll jag mig vid ett mönster inom den moderna teologin, där moderniteten som kris för kristendomen måste omtolkas till en inomteologisk kris för att kunna hanteras teologiskt. Man kan fråga sig om Barth stämmer in i detta mönster, då han till skillnad från dessa båda teologer i Der Römerbrief knappt nämner modernitetsbegreppet, eller ger uttryck för en föreställning om att moderniteten inneburit en kris för den kristna traditionen. I den kritiska utgåvan av Der Römerbrief, som publicerats som en del av Barths samlade verk (Gesamtausgabe), har noter samt ett utförligt namn- och begreppsregister tillfogats.245 En genomgång av begreppsregistret ger tydliga besked. Modern, modernitet eller andra utlöpare av begreppet är inte ens upptagna i begreppsregistret, och förekommer endast på enstaka ställen i kombination med andra begrepp, som exempelvis ”moderna människor”, ”modern teologi” eller

”modern protestantism”. Begreppskombinationen ”kristen historia” förekommer inte, och krisbegreppet är förvisso tämligen rikligt förekommande, men inte i kombinationen ”kristendomens kris”. Det närmaste vi kommer är ”religionens

244 ”Dieses Buch will nichts anderes sein als ein Stück des Gesprächs eines Theologen mit Theologen. […] Ich habe nie etwas anderes zu treiben gemeint als eben Theologie. Es fragt sich nur, was für eine!” RB, s. XIV.

245 Karl Barth, Der Römerbrief (Zweite Fassung 1922), red. Cornelis van der Kooi, Katja Tolstaja, Theologischer Verlag, Zürich 2010 (Gesamtausgabe), s. 735–784. (Som jag redan har klargjort gäller de löpande referenserna till Der Römerbrief en annan utgåva än denna: jfr not 51, s. 36.)

kris”, som förekommer vid två tillfällen, och det är tveksamt om han här kommenterar den samtida situationen som en kris för religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet.246

Av denna anledning är uppsatsen om Overbeck från 1920 särskilt belysande. Här är det omöjligt att tvivla på Barths förankring i den kris i vilken moderniteten försatt kristendomen, samt i en brinnande lust att förstå denna kris bättre än sina samtida kollegor på de teologiska fakulteterna. Om Barth skyr begreppet ”modern”

och inte gärna förknippar sin egen teologiska metod med detta epitet, är det för att han i så hög grad förknippar begreppet med de specifika världsliga paradigm som teologin till varje pris måste undvika om den ska besitta någon som helst kredibilitet – i vilken tid det vara må. De moderna teologerna är för Barth de andra:

de liberala, de positiva, de vetenskapliga, de historisk-kritiska teologerna.247 Men om begreppet modernitet alltså används ytterst sparsamt i andra utgåvan av Der Römerbrief, är det desto mer frekvent förekommande på uppsatsens tjugofem sidor.

Genom denna text blir det uppenbart att omarbetningen av Der Römerbrief sker på basis av en grundlig reflexion över vad moderniteten som kris för den kristna historien inneburit, och att det därmed är befogat att läsa boken som ett konstruktivt teologisk försök att behandla denna kris teologiskt.248 Jag menar därmed att även Barths andra utgåva av Der Römerbrief kan läsas utifrån det mönster som jag skrivit fram utifrån Schleiermacher och Bonhoeffer, där den yttre krisen måste omtolkas till inomteologiska termer för att kunna ges ett adekvat teologiskt svar.

246 RB, s. 244–247.

247 För en diskussion, inte av Barths andra utan Barth själv som den Andre i en svensk teologisk kontext, se Ola Sigurdsons ovan nämnda avhandling, Barth som den Andre.

248 Detta är heller ingen kontroversiell uppfattning, och den förfäktas i hög grad i sekundär-litteraturen. Se exempelvis följande citat av Dietrich Kors: ”Aber erst die globalen Verschiebungen, die sich mit dem Ersten Weltkrieg andeuteten, zeigten [Karl Barth] den Weg auf, den er selbst als einen Bruch mit seiner Herkunftstheologie erlebte. Es wurde ihm klar, daß es nicht ausreichte, gegen die widersprüchliche Dynamik der Moderne nach anthropologischen Reservaten oder metaphysischen Sphären zu suchen, die der Entfaltung dieser Bewegung standhalten könnten. Statt dessen mußte es darum gehen, die Widersprüche der Moderne selbst in die Theologie zu integrieren, um so sin authentisches Selbstbewußtsein für die zeitgenössische Religion zu formulieren, an der er ja als Theologe selbst Anteil hatte. Darum ist Barths Theologie in der Nachkriegszeit nicht zu Unrecht als

‘Theologie der Krise’ bezeichnet worden. Sie unternahm es, die gesellschaftliche Widersprüchlichkeit auf eine grundbegriffliche Ebene zu beziehen, die es erlaubt, sowohl die erfahrene Zerrissenheit des Bewußtseins als auch seine Einheit in Gott zur Aussage zu bringen – und das ohne einen Rückgriff auf eine religiöse ”Substanz”, die man sich außerhalb der religiösen Kommunikation vorzustellen hätte.” Dietrich Kors, inledning till Karl Barth, Kirchliche Dogmatik. Schriften II, s. 1043.

I den korta uppsatsen identifierar Barth tre tematiska tyngdpunkter i den postumt utgivna boken med Overbecks anteckningar. Barth går igenom dem en efter en:

”Den första beträffar kristendomens existens i historien, den andra, den moderna kristendomens väsen, den tredje, kristenheten i all, men speciellt i dagens, teologi.”249 Barth håller sig tämligen nära den kommenterade texten, och skriver i hög grad fram sin egen hållning genom ett montage av citat från Overbeck.

Den första punkten berör frågan om det i själva verket finns en oöverbrygglig konflikt mellan (ur)kristendomens väsen och kristendomen som historisk tradition:

”Overbeck ställer oss inför dilemmat: om kristendom, då inte historia; om historia, då inte kristendom!”250 Overbecks argument lyder, om vi följer Barths beskrivning, att det i ”urkristendomen”, i den trosgemenskap som bildades under Jesu levnad, inte fanns något incitament till historieskrivning. De tidigaste kristna levde i tron på världens omedelbart förestående slut och befrielse; traderandet av denna tro till kommande generationer för årtusenden framöver föresvävade dem knappast. Detta skeende – historieskrivningen, som tar vid bara några år senare med begynnelse hos Paulus – är enligt Overbeck en inautentisk appropriering av den verkliga kristendomen, och det finns därför en oöverbrygglig avgrund mellan kristendomens sanna väsen och det som har kommit att bli till kyrkohistoria och teologi. Overbeck, citerad av Barth, slår apodiktiskt fast: ”Historien är en avgrund, i vilken kristendomen bara helt mot sin vilja störtat sig ner.”251 Barth tycks i hög grad sympatisera med detta resonemang, som det också finns en tydlig återklang av i Der Römerbrief, inte minst i dess argumentation mot ett historiskt perspektiv på kristendomen. Man kan dock förstå att denna i sträng bemärkelse helt omöjliga teologiska position – all teologi efter Jesu död kan ju inte vara annat än en reflexion över denna traditions historia – även för Barth kommer att framstå som allt mer problematisk när han börjar skriva sin Kirchliche Dogmatik.

Här kan vi dock, om vi väljer ett annat perspektiv, skönja en stark affinitet med Husserls resonemang om vad en tradition är i föregående kapitel. Så exempelvis i denna utsaga av Barth: ”Kristendomens möjliga ort ligger alltså, vad gäller det

249 ”Es betrifft die erste das Dasein des Christentums in der Geschichte, die zweite das Wesen des modernen Christentums, die dritte die Christlichkeit aller und speziell der heutigen Theologie.”

Karl Barth, ”Unerledigte Anfragen an die heutige Theologie”, s. 8.

250 ”Unerbittlich stellt er uns vor das Dilemma: Wenn Christentum, dann nicht Geschichte;

wenn Geschichte, dann nicht Christentum!” Ibid., s. 9.

251 ”Die Geschichte ist ein Schlund, in den sich das Christentum nur ganz wider Willen gestürzt hat.” Ibid.

förgångna, inte i historien, utan i historien före historien, i urhistorien.”252 Han har tidigare beskrivit begreppet ”urhistoria” i följande ordalag: ”Från den övertidsliga, outforskbara, oförlikneliga urhistorien härstammar vi, från den som sätts samman av begynnelser allena, i vilken gränserna som skiljer det enskilda från det hela fortfarande är flytande.”

Om vi här läser Barth med viss frihet, kan vi förstå det som om det som han försöker hitta ett sätt att ge uttryck för är den kristna traditionens ”ideala objektivitet”;

det levande ursprung som binder samman kristendomen som tradition genom seklerna, och som förvisso är beroende av men ändå aldrig uttöms i den ena eller andra tidens försök att begreppsliggöra den. Det rör sig om det som jag med Husserl talat om som en traditions ursprungsmening, vilken i sin tur sammanfaller med dess teleologiska totalmening – själva den centrifugala kraft som gör att vi kan strida om det korrekta uttrycket för en traditions centrala element utifrån det faktum att vi samlas kring samma enigmatiska ursprung. Även Husserl är fascinerad av hur denna begynnelse sker i skärningspunkten mellan det ”enskilda” och det ”hela”, mellan det historiskt singulära ögonblicket och dess transhistoriska eko. Han talar om hur matematiken en gång måste ha uppstått genom idéer i huvudet på en konkret person, men hur dessa idéer så snart de en gång färdats från detta huvud till det gemensammas sfär, till tecknen, språket, idealt sett finns tillgängliga för alla människor i alla tider.253 Detta ursprung framträder, för kristendomens räkning, i Barths text såsom själva det levande elementet i den tro som Jesus själv vittnar om och väcker hos sina lärjungar, och som den enskilde troende kan uppleva i alla tider, men som Barth – och Overbeck – ser som fullständigt undanskymt i den moderna kristendomen och teologin. Det är i ljuset av detta som Barth gillande citerar Overbeck när denne skriver: ”pietismen är i mina ögon den enda formen av kristendom, inom vilken det för mig fortfarande vore möjligt med en personlig relation till kristendomen.”254 Skärningspunkten mellan historia och evighet, mellan det partikulära och det övertidsliga, mellan individen och kristendomen, sker i tron, inte i historievetenskapen. Att en sådan uppfattning av Barth vid denna tid intas i skarp kontrast till den samtida historisk-kritiska forskningen blir inte minst tydligt i följande citat, som även det griper tillbaka på resonemang som förs hos Overbeck:

252 ”Der mögliche Ort des Christentums liegt eben, was die Vergangenheit betrifft, nicht in der Geschichte, sondern in der Geschichte vor der Geschichte, in der U r g e s c h i c h t e .” Ibid., s. 10.

253 Edmund Husserl, ”Geometrins ursprung”.

254 ”Pietismus ist für mich die einzige Form des Christentums, unter welcher mir ein persönliches Verhältnis zum Christentum noch möglich wäre!” Karl Barth, ”Unerledigte Anfragen an die heutige Theologie”, s. 7.

Omöjligt är där [i den sanna kristendomen] det omtyckta historiska abstraherandet mellan tingen och det som de bringar till existens. Ett exempel: att ta en nytestamentlig text på allvar innebär att bortom den inte veta något mer (inget tidshistoriskt) om författaren. Och omedelbart umgänge med författaren gör boken i sig överflödig, stryker den ur dess historiska existens. Författare och bok sammanfaller i ett.255

Tyngdpunkten i Barths gillande av Overbecks motsatsställning mellan kristendomens verkliga väsen och den historiska kristendomen, går tillbaka på ett annat element, också det starkt framträdande i Der Römerbrief: konflikten mellan världen och Gud, världen och kristendomen. Detta tema är det centrala när han tar sig an den andra punkten, det vill säga den moderna kristendomens väsen:

Det är – inte kristendomen, utan den elementära, primära, transcendentala, omedelbar-världsliga Parousie-förväntan, som står bakom kristendomen, inte den humanitära kultur från vilken denna teolog, som inte ville vara någon teolog, kommer. [...] Den ”moderna” kristendomens väsen (den har alltid velat vara

”modern”!) är ett otyg eftersom spänningen mellan motsatser omvandlats till ett vaneförhållande som måste bringa båda delarna, mänskligheten och kristendomen, i fördärvet.256

Skillnaden mellan den moderna världen och kristendomens väsen är så avgörande att den samtida människan, som är dömd att med nödvändighet vara modern; ett barn av sin tid, därmed inte egentligen kan vara kristen. Det avgörande för en samtida kristendom är nämligen dess praktiska möjlighet, möjligheten att leva kristet. Med hjälp av Overbeck konstaterar Barth:

”Kristendomens innerliga moderna företrädare är dess bästa förrädare” […] Detta eftersom ”kristendomens inre och reella nöd i samtiden består i praxis: vad

255 ”Unmöglich ist da das beliebte historische Abstrahieren zwischen den Dingen und dem, was sie ins Dasein gerufen. Ein Beispiel: Eine n e u t e s t a m e n t l i c h e S c h r i f t ernst nehmen, heißt neben ihr von ihrem Verfasser nichts weiter (nichts ’zeitgeschichtliches’!) wissen.

Und unmittelbare Unterhaltung mit dem Verfasser macht das Buch als solches überflüssig, streicht es aus seinem historischen Dasein. Verfasser und Buch fallen in eins zusammen.” Ibid., s. 10.

256 ”Es ist – nicht das Christentum, aber das Elementare, Primäre, Transzendentale, Unmittelbar-Weltliche, die Parusieerwartung, die hinter dem Christentum steht und nicht die humanitäre Kultur, von der dieser Theologe, der keiner sein wollte, h e r k o m m t .” […] Das Wesen des ’modernen’

Christentums (es wollte von jeher ’modern’ sein!) ist darum ein Unwesen, weil in ihm die Spannung der Gegensätze in ein Gewohnheitsverhältnis verwandelt ist, das beiden Teilen, der Menschheit und dem Christentum, zum Verderben werden muß.” Ibid., s. 14–15.

kristendomen framför allt behöver är beviset på dess genomförbarhet i livet […]

Den moderna kristendomen själv förrättar bara dödgrävararbete, då den i sitt anletes svett vidgar klyftan som här består mellan teori och praxis. Den vattnar ur den kristna dogmatiken genom att göra den konform med det moderna tänkandet.

Därmed utplånar den bara de sista spåren som kristendomen fortfarande har i livet.

[…] För moderniteten kommer det framför allt an på att om möjligt hålla sig kvar i kristendomens illusion; för det syftet är, vilket är lätt att begripa, ortodoxin mer användbar än pietismen.257

Här berörs på sätt och vis redan det sista av Barths tre teman: kristenheten i all, och speciellt i dagens teologi. Affekterna och invändningarna är desamma, men nu specifikt inriktade på teologen och den teologiska verksamheten – samma yrkesgrupp av vilka ”99 procent” efter läsningen av Overbeck borde inse att det över huvud taget inte är möjligt att vara teolog.258 Teologer är ju nämligen de som fullföljer den ovan nämnda rörelsen: som strävar efter att göra den kristna traditionen anpassad efter moderniteten, som skriver moderna dogmatikböcker, som genom teoretisk reflexion försöker begreppsliggöra kristendomens essens genom historien, med andra ord: som ”underhandlar” mellan kristendomen och denna världen. Overbeck – återigen citerad av Barth – har som väntat inte så mycket till övers för teologerna:

”Teologerna är minst av allt enkla kristna, människor vilkas förhållande till kristendomen är enkel och otvetydig.” […] Snarare menar de sig ”dagligen ha Gud i fickan”, […] de tillåter sig att ”likt barn med sina dockor och med samma säkerhet om sina egendoms- och förfoganderättigheter leka med Gud och själen”, de lever i den naiva tillförsikten att ”för människan låter sig allt göras med Gud och i hans namn, med honom finner man sig helt tillrätta i världen, med honom har man det som bäst”.259

257 ”’Die modernen Innerlichen unter den Vertretern des Christentums sind seine besten Verräter.’

[…] Denn ’die innerste und reale Not des Christentums in der Gegenwart sitzt in der P r a x i s : was das Christentum vor allem bedarf, um sich in der Welt noch zu behaupten, ist der Erweis seiner praktischen Durchführbarkeit im Leben. […] Das moderne Christentum selbst verrichtet nur Totengräberarbeit, indem es im Schweiße seines Angesichts die Kluft, die hier zwischen Theorie und Praxis besteht, erweitert. Es glättet nach Kräften an der christlichen Dogmatik, indem es sie dem modernen Denken konformiert. Damit tilgt es aber nur die letzten Spuren, die das Christentum noch im Leben hat. // […] Der Modernität ist es vor allem darum zu tun, sich möglichst in der I l l u s i o n des Christentums zu erhalten; dazu ist aber, wie leicht zu begreifen, die Orthodoxie viel brauchbarer als der Pietismus.’” Ibid., s. 16–17.

258 Ibid., s. 3.

259 ”’Auf keinen Fall sind Theologen etwa einfache Christen, Menschen, deren Verhältnis zum Christentum ein einfaches, unzweideutiges ist.’ […] Zwar, sie meinen ’Gott täglich im Sack zu haben’, […] sie erlauben sich, mit Gott und der Seele zu ’spielen wie Kinder mit ihren Puppen,

Ett ytterligare angrepp berör teologernas kärlek till bildning. Bildningen blir likt ortodoxin en kär struktur som säkerställer den kristna teologins värdighet och viktighet i världen: det bästa beviset på att teologins främsta konsekvens är en försoning mellan världen och kristendomen; ett befästande av teologin som världslig, kulturell, historisk angelägenhet. Det vill säga ett befästande av kristendomen som ”Bismarck-religion”:

Det som lugnade [Bismarck] var allt han behövde. Hans religion satt i grunden av hans självkänsla, för övrigt en sak som han hade reducerat till privatleksak och när som helst kunde lägga åt sidan. Men att han fortfarande kunde leka med den och hade ett kristet infall, räckte för att hos kristendomens moderna advokater göra honom till kristen, ja till mönsterkristen (vi skulle nu kunna utvidga galleriet ”vår religions klassiker” genom att hänga honom vid sidan av Jesus, Franciskus och Luther!). Så är kristendomen i dag prisgiven till varje makthavare, och har själv blivit till makttillbedjan. Så billig är idag kanoniseringen i den kristna himlen!260

”Öppnare än så kunde nog inte våra mest fatala yrkeshemligheter uttalas”, avslutar Barth resonemangen om teologernas bildningskärlek. ”Teologin är fortfarande svaret skyldig också till denna fråga, som ställdes redan 1873. Man frågar sig naturligtvis till sist om Overbeck ändå höll en annan bättre teologi för möjlig.”

Barth vill givetvis tro att så var fallet, nämligen en teologi som besitter en verklig, antivärldslig djärvhet. Han menar till och med att Overbeck själv, just i kraft av den starka viljan att inte vara en teolog, i själva verket var ämne för en mycket bra teolog – om nu det omöjliga ändå skulle visa sig vara möjligt.261 På uppsatsens sista

mit derselben Sicherheit über ihr Eigentums- und Verfügungsrecht darüber’, sie leben der naiven Zuversicht, ’es lasse sich für Menschen mit Gott und in seinem Namen Alles machen, mit ihm finde man sich vollkommen in der Welt zurecht, man fahre mit ihm am besten’.” Ibid., s. 20–21.

260 ”Was ihn beruhigte, war alles, was er verlangte. Seine Religion saß im Boden seines Selbstgefühls, im übrigen ein Ding, das er auf die Dimensionen eines Privatspielzeugs reduziert hatte und jederzeit beiseite legen konnte. Aber daß er damit noch spielen konnte und gelegentlich einen christlichen Einfall hatte, genügte, um ihn bei den modernen Advokaten des Christentums zum Christen, ja zum Musterchristen zu machen (ihn neben Jesus, Franziskus und Luther in die Galerie der ’Klassiker unsrer Religion’ zu hängen, könnten wir nach seitherigen Erfahrungen noch ergänzen!). So ist das Christentum heute jedem Machthaber preisgegeben, selber zur Machtanbetung geworden! So billig ist heute die Kanonisierung im christlichen Himmel!” Ibid., s. 18.

261 ”Offener könnten wohl unsre fatalsten Berufsgeheimnisse nicht ausgesprochen werden. […]

Die Theologie ist die Antwort auch auf diese Anfrage, die schon 1873 an sie gestellt war, bis jetzt schuldig geblieben. / Man fragt sich natürlich zum Schluß, ob Overbeck allenfalls eine andere, b e s s e r e Theologie für möglich gehalten hat.” Ibid., s. 22.

sida stakar han även ut vägen för en sådan kommande teologi, som är värd att ha i åtanke när vi nu snart ska gripa oss an Der Römerbrief:

En teologi som skulle våga – bli eskatologi, vore inte bara en ny teologi, utan samtidigt en ny kristendom, ja ett nytt väsen, själv redan en del av de ”yttersta tingen”, skyhögt över reformationen och alla ”religiösa” rörelser. […] Tills vidare är det bäst för oss alla, och desto mer ju mer vi upplever oss trängda till beslut och genombrott under intrycket av tidens skeenden, att chockade och vördnadsfulla bli stående framför den smala porten utan att skrika efter positiva förslag, att begripa vad det handlar om, inse att ur det omöjliga kan bara det omöjliga rädda oss. Frågan om den praktiska betydelsen av de ”yttersta tingen”, frågan om de insikter och möjligheter som ingen kan ta till sig, kommer att ges honom från ovan.262

Der Römerbrief kan i mångt och mycket läsas som ett försök att, om inte träda igenom den smala porten, så åtminstone bedriva teologi på tröskeln, i insikten om den egna verksamhetens omöjlighet som världslig sysselsättning – men som ändå vågar, och måste, försöka. ”Vi kan inte tala, och samtidigt inte inte tala” som Barth i Augustinus efterföljd utbrister i Der Römerbrief.263

I och med denna genomgång av den korta uppsatsen om Overbeck från 1920 anser jag det som stående bortom allt tvivel att Barth under denna tid i högsta grad var upptagen med frågan hur teologin borde svara på den massiva kris som den i och med modernitetens inbrott försatts i. Genom Overbeck blir Nietzsches stora betydelse för Barth och den moderna teologin påtaglig, och Barth ville som teolog och troende med all den hederlighet och skärpa han var förmögen till vara utmaningen värdig. Hur Barth sedan konstruktivt försöker arbeta med denna insikt teologiskt, är det som läsningen av Der Römerbrief föresätter sig att analysera.

262 ”Eine Theologie, die es wagen wollte – Eschatologie zu werden, wäre nicht nur eine neue Theologie, sondern zugleich ein neues Christentum, ja ein neues Wesen, selber schon ein Stück von den ’letzten Dingen’, turmhoch über der Reformation und allen ’religiösen’ Bewegungen. […]

Zunächst wird es für uns Alle, und je mehr wir uns unter dem Eindruck der Zeitereignisse zu Entscheidungen und Durchbrüchen gedrängt fühlen um so mehr, das Beste sein, vor jener engen Pforte einmal erschrocken und ehrfürchtig und ohne Geschrei nach positiven Vorschlägen stehen zu bleiben, zu begreifen, um was es sich handelt, einzustehen, daß uns aus dem Unmöglichen nur das Unmögliche retten kann. Die Frage nach der praktischen Bedeutung der ’letzten Dinge’, die Frage nach den Einsichten und Möglichkeiten, die niemand sich nehmen kann, sie werden ihm denn gegeben von oben[.]” Ibid., s. 25.

263 ”Wir können nicht reden, aber auch nicht nicht reden[.]” RB, s. 340.