Tema 3-Prekära arbetsvillkor

”Sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset, något trevligt till kaffet, något som inte är på riktigt allvar” (Gardell, J. 2020, 3 sep. Expressen)

Ovanstående citat ringar in ett gemensamt tema som framkom i resultatet - den romantiska diskursen kring kulturellt arbete. I denna diskurs uttrycks kulturellt arbete dels som en kreativ och lustfylld profession men som samtidigt beskrivs utifrån ett yrke med stor självuppoffring

31 och risk. Resultatet inom temat visar på en hög frekvens av ord som identitet, själ och mening och knyter an till kulturens eget värde i debatten. Det språkliga sammanhanget i resultatet förstärker bilden av den romantiska diskursen. En yrkeskategori sätts i en kontext som man traditionellt inte förknippar med arbete: lust, drivkraft, talang och kall. Det finns en stark språklig koppling till ”konst för konstens skull” och att arbete framställs utifrån

återkommande ord som vilja, engagemang och kultur som en mänsklig demokratisk rättighet.

Konst för konstens skull och den romantiska diskursen bekräftar en stor del av de tidigare studier där kulturellt arbete ses som avskilt från andra sektorer. Enligt Bourdieu, kulturella fält med särskilda regelverk och normer (Broady, 2000, s 9). Detta diskursiva förhållande som beskriver kulturarbete utifrån särskilda villkor blir särskilt relevant utifrån studiens första och andra frågeställning. Utifrån Faircloughs kritiska diskursteori kan man se hur myten om det romantiska kring kulturen samt hur dess prekära villkor reproduceras eftersom dessa har blivit tagna för givna. Prekärt arbete har blivit norm (Grimshaw et al, 2018).

En stor del av artiklarna och debattinläggen handlade om just temat kring kulturarbetarnas prekära situation samt att deras subjektspositioner var sammankopplade med

yrkestillhörigheten. Detta förhållande bekräftas av exempelvis Fürst studie (2017) kring författare som försöker slå igenom. Kulturella marknader innehåller en stor del av risk,

osäkerhet och temporära tillstånd som subjekten inom kulturellt arbete accepterat inom ramen för deras roller.

Citat nedan visar hur kulturarbete framställ utifrån en romantisering av kulturen och beskrivs i termer av nöje, lyx, underhållning, grädde på moset, som genom ordval och metaforer sätter konstens värld i en parentes. ”Konst är en lyx vi nu inte kan kosta på oss” (Nordqvist, L.

2020, 27 sep. Göteborgsposten).

I debatten kommer diskursen till uttryck som underhållning och behandlas inte som en profession. Kulturarbete beskrivs också i nedanstående citat som en odödlig sektor, vilket anknyter till en romantisk bild av att kulturen överlever det mesta.

”Många enskilda personer, institutioner och inte minst fria grupper drabbas hårt under krisen men kulturen kommer inte att försvinna. Den har ingen pandemi eller despot någonstans lyckats att död på.

Vårt mänskliga behov av att berätta historier, sjunga, måla och dansa tycks starkare än så” (Oscarsson, S. 2020, 17 aug, Svenska Dagbladet).

32 Genom denna diskurs kan man ana att myten om den romantiska konstnären reproduceras, både för subjekten själva och i den sociala världen. Konstnärskap och kulturellt arbete skall finna kraft i det svåra. Konsekvensen av detta synsätt blir att kulturellt arbete reproducerar bilden av att prekärt arbete hör till. De svåra förutsättningarna reproduceras och tas för givna som norm och beteenden. Ett citat nedan bekräftar denna bild som handlar om hur subjekt inom en diskurs accepterar sin roll.

”Det finns en lång tradition av att klara sig själv. Jag tror att man kanske själv gått på myten att man gör det här för att det är roligt och att man ska vara tacksam bara för att få spela” (Wilson, J. 2020, 24

sep, Dagens Nyheter.)

Att beskriva kulturellt arbete utifrån dess utsatta läge är inget nytt. I resultatet finns tydliga tecken på att det funnits många utmaningar innan pandemin men att de nu blottläggs samt att det blivit betydligt värre eftersom många kulturarbetare fått klara sig själva. Det har funnits svårigheter att söka bidrag, orättvis fördelning av kulturpengar samt en ökning av livesända gratiskonserter för att hålla igång sitt nätverk. En effekt som detta innebär är att många kulturarbetarna omvärderat sin val och funderat på att byta bransch. Nedanstående citat visar på ett utdrag av en kulturarbetares upplevelse kring dess extra utsatta läge.

”Många i branschen som jag har pratat med funderar på att göra något annat och kanske byta bransch.

De offrar privatliv och vänskaper för jobbet och nu när allt har avstannat så hinner de plötsligt träffa människor igen och omvärdera sina val” (Robertsson, Salas; 2020)

Flera texter speglar samma perspektiv där man under pandemin tvingats omprioritera sina val.

Perspektivet med risk avspeglas i resultat vilket uttrycks i att kulturarbete kräver uppoffringar och stora personliga investeringar. Detta hänger samman med det band som finns mellan yrke och identitet och yttrar sig som starkt sammankopplade i debatten. Detta kan förklara varför så många ändå valt att stanna kvar i yrket. Kulturarbete uttrycks ibland som ett livsval och skulle enligt Caves (2003) förklara varför kulturarbetare skulle acceptera osäkra villkor med låga löner därför att det finns andra värden i sitt yrkesval som gör att man accepterar sämre villkor.

33 5.3.4 Kommersiella diskursen

Den kommersiella diskursen avslöjar att kulturen vägs in som ett objekt i en social struktur. I detta avsnitt redovisas studiens tredje forskningsfråga: Hur gestaltas diskursen kring

kommersialiseringen av kulturellt arbete?

I nedanstående citat från Svenska Dagbladet uttalar sig en regissör om krisen och

argumenterar för att den inte handlar om rättvisa eller orättvisa mellan branscher, utan att Sverige i första hand måste tänka på att överleva. ” Allt hänger på att hjulen snurrar och genererar tillväxt. Detta är givetvis ett system som både kan och bör ifrågasättas, men låt oss i så fall ta diskussionen på rätt nivå” (Oscarsson, 2020). Detta avspeglar ett rationellt sätt att se på arbete och texten ändvänder metaforer för att stärka detta budskap ” hjulen ska fortsätta snurra” samt ”gå mot strömmen”. Metaforer är en typ av bildligt uttryck som överför en betydelse till en annan. Att ”arbeta i motvind” eller ”tid är pengar” är en tankemässig överföring som gestaltas genom orden (Boréus & Bergström, 2018, s 314). Det handlar om hur kulturens värde skall tolkas. Referensramarna som styr dess värde är i relation till andra ting, likt en vara på en marknad. Rationalitet och effektivitet kan ses som dess främsta instrument. Individen har inte så stort utrymme i denna diskurs utan den kommersiella diskursen upprätthåller institutioner, genom att stötta väletablerade statliga institutioner som samhället byggt upp. Vidare har kulturstöd som gått till de mest kända och etablerade kulturarbetare exempelvis blivit mycket kritiserade. Dels så handlar kritiken om att stöden varit svårtillgängliga och att många har behövt hjälp för att administrera rätt. Detta system har även gynnat dem med större aktiebolag, som kunnat permittera sig själva medan den största delen av kulturarbetare är frilansare med enskild firma, vilket innebär mycket sämre

ekonomiska möjligheter att kunna överleva krisen. Genom den kommersiella diskursen har det osäkra rationaliseras bort och objektifierar därmed kulturen till kändisskap, stora

institutionsteatrar och storskalighet. En tydlig effekt av det kommersiella temat är rädslan för hur detta kommer att påverka kulturlandskapet i framtiden. Genom att slå ut små aktörer och mångfalden representerar bilden av materialet att detta kommer förändra strukturer. Den kommersiella diskursen är på så sätt konstituerande, den upprätthåller och skapar nya förutsättningar för kulturen.

34

”Jag är rädd för att kulturlandskapet förändras och att ännu fler mindre aktörer kommer att försvinna. Och att stora aktörer behöver köra på säkra kort lång tid framöver för att våga ta risker. Det

innebär att den intressanta scen som jobbats fram försvinner

eller behöver vara statlig. Då kommer oberoende aktörer bara att behöva göra saker som är lättsålda och mainstream” (Dawn, Finer, S. 2020 24 sep)

Effekterna av den kommersiella diskursen förstärks av pandemin. De marknadsmässiga krafterna kommer till uttryck och ändrar om kulturens förutsättningar. Detta perspektiv återspeglas i den mediala debatten där det uttrycks en upplevelse av avsaknad av stöd från staten samt en upplevd svårighet att göra rätt när det kommer till frågan hur man söker kulturbidrag och ett stelbent regelverk kring marknadsföring. Detta har bidragit till en ökad känsla av utanförskap hos denna grupp vilkas röster höjts ännu mer och kommer till uttryck som de krävande kulturarbetarna. ”Klarar kulturutövarna inte ens av ett år av lite pandemi utan miljoner i bidrag så finns det faktiskt något som heter naturligt urval” ( Lokko, A. 2020, 8 aug, Svenska Dagbladet). Citatet ringar in en mer cynisk bild av kulturarbete där nyttan istället motsägs utifrån att koppla ihop kultur och bidrag samt urval. Genom att bryta ner språket så framkommer här resultatet av denna kommersiella diskurs att kulturarbetarna är en yrkesgrupp som offrats i pandemin eftersom deras tjänster inte varit eftertraktansvärda. Detta kan sättas i relation till att de senaste 10 åren skett en ökning av en mer marknadsmässig och nyliberal framtoning av en den kulturella industrin med fokus på lönsamhet och mindre fokus på själva kulturen (Newsinger, 2015). Detta förhållande visar också att ett perspektiv av vinnare och förlorare- där kulturarbete lever under allt mer osäkra förhållanden (Furst, 2017).

Gruppen kulturarbetare marginaliseras ytterligare av pandemin samt ses som en grupp i periferin utifrån den kommersiella diskursen.

5.4 Diskursiv praktik

I detta avsnitt redovisas den diskursiva praktiken utifrån att belysa fenomenet relationer mellan människor inom diskurser. Resultatet av materialet utgår från texternas produktion, konsumtionen och distribution (Fairclough, 1992; 78). Den diskursiva praktiken är

konstituerande på så sätt att den upprätthåller sociala identiteter, relationer och kunskap.

Samtidigt kan den också innebära en förändring och en skapade kraft (Fairclough, 1992; 65) I detta avsnitt redovisas resultat utifrån dess intertextualitet; hur texter hänger samman med varandra. I detta avsnitt besvaras studiens andra frågeställning: Vilka exempel finns i debatten

35 kring upprätthållande av den romantiska diskursen kring kulturellt arbete samt vilket

motstånd möter den?

5.4.1 Intertextualitet

Intertextualitet visar hur texter hänger samman historiskt genom att anspela, motsäga eller svara en tidigare text. I resultat framstod en hög grad av intertextualitet och manifest intertextualitet. Manifest intertextualitet anspelar på en specifik text som nämns medan intertextualitet inte är lika specifik (Fairclough, 1993; 85). I resultatet framkommer den 3 augusti en tydlig start av en intertextuell kedja, där Jonas Gardell kräver kulturministerns avgång. Flera av artiklarna som sedan följer utgår ifrån att läsaren är insatt i vad som redan uttalats. Resultatet utgörs av interdiskursivitet, men flera närvarande diskurser kring hur kulturarbete framställs. Jonas Gardells artikel utgår från ett ifrågasättande av den romantiska diskursen och kräver att kulturarbete behandlas som en professionell industri. ”Sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset, något trevligt till kaffet, något som inte är på riktigt allvar” (Gardell, J. 2020, 3 aug, Expressen).

Efter Gardells artikel följer flera artiklar som distribueras från ledande kulturskribenter där den romantiska diskursen sätts i försvar genom att hävda att kulturen inte är det viktigaste i samhället just nu samt att den med sina unika egenskaper kommer att överleva pandemin. Här ses även exempel på hur den kommersiella diskursen kommer till yttring. ” Några ägg måste knäckas” (Lokko, A. 2020, 8 aug. Svenska Dagbladet).Citatet visar på ett exempel hur den kommersiella diskursen kommer till yttring. Flera artiklar benämner kulturarbete och Gardell för att vara egoistisk i sitt sätt att uttala sig kring kulturarbete. Det intertextuella förhållande går igenom som en råd tråd i hela materialet. I en artikel från Göteborgsposten ges svar på Gardells krav på avgång av kulturministern där skribenten jämför kulturabetarna med klimatförnekare och benämner dem som coronaförnekare. Utifrån Faircloughs (1992) så har makt en stor roll inom diskurser där vissa grupper missgynnas. Kulturarbete är ett exempel på hur både den instrumentella diskursen samt den romantiska diskursen verkar upprätthålla detta ojämlika maktförhållande under krisen. Från den instrumentella diskursen kan

kulturarbete i ljuset av pandemin ses som en börda som kostar bidrag och resurser. På detta sätt framställs kulturarbete i den instrumentella diskursen som en grupp som måste beskyddas, hjälpas, stöttas samt hitta nya lösningar och strategier.

36

5.5 Social praktik

I de två senaste avsnitten har texten och den diskursiva praktiken redovisats och analyserats från tre olika diskurser som funnits i materialet. I den sociala praktiken kommer dessa diskurser att sättas i ett större sammanhang utifrån ett sociologiskt perspektiv och sättas i relation till ideologi och hegemoni. Den sociala praktiken bygger på dualistiska förhållande (Fairclough; 1992, s 65) Den sociala praktiken omges även av en materiell värld. Jag har under tidigare avsnitt hävdat att jag funnit tre olika diskurser kring kulturellt arbete. Dessa är den romantiska, den instrumentella och den kommersiella diskursen. Bakom varje diskurs döljer sig ideologi och konventioner. Diskurserna ses som en praktik i den sociala praktiken och medför olika system av olika tankar som upprätthåller, neutraliserar och utmanar maktförhållanden i världen (Fairclough 1992, s 67). Fairclough beskriver hegemoni som

”leadership as much as domination across the economic, political, cultural and ideological domains of a society (…) [and] (…) is never achieved more than partially and temporarily”

(Fairclough 1992, s 92). Denna studie är det svårt att svara för hela den komplexa bild som utgör den sociala kontexten. Däremot är det relevant att framställa att den kommersiella diskursen verkar ha en ledande position i samhället. Både den romantiska och den

instrumentella diskursen gör anspråk på att utmana den kommersiella diskursen, genom att visa på sitt eget värde- där konst för konstens skull upprätthålls. Samtidigt så finns ett motsägelsefullt förhållande som ifrågasätter den romantiska diskursens förutsättningar av prekärt arbete, som genom en historisk kontext reproducerat myten om konstnärskap utifrån lidande och ett leverne byggt av applåder. Men det som framkommit under analysen är ett allt större fokus på kulturarbete utifrån det professionella och ett yrke.

Under pandemin har denna diskurs kommit att utmanas genom en diskussion kring konstens vara eller inte vara. Utifrån ett makrosociologiskt perspektiv kan man i den sociala praktiken se att kulturarbete beskrivits utifrån dess förmåga att bli legitim samt att överleva. När det kommer till kulturella organisationers yttre strategier att hantera osäkerhet är imitation av andra framgångsrika organisationer en strategi (Fürst, 2017). Detta återges under pandemin genom att införa ökad digitalisering av kulturella tjänster som exempelvis att sända tidigare inspelade produktioner samt streamade livekonserter. Detta kan ses som en typ av anpassning för att överleva och hitta nya vägar. Men med detta följer en förstärkning av de beroende subjekten har till diskursen vilket gör att subjektspositionerna objektifieras utifrån ett gemensamt syfte. Utifrån Bourdieu skulle man kunna se detta som ett självständigt fält som

37 strider för gemensamma syften (Broady, 2000, s 9). Men när fälten i princip har försvunnit pga. näringsförbud blir trycket på individen än större. I frågan om vissa digitaliserade förinspelade produktioner har individen ingen möjlighet att dra nytta av sin medverkan eftersom teatrarna äger produktionen vilket ökar maktförhållandet mellan utövarna och institutionerna där kulturen utspelas. Man kan också dra paralleller till Beckers (1982) teori om att konstvärldar bygger på en kollektiv ansträngning, samt vikten av själva

kärnverksamheten. I den mediala debatt som undersökts har det visat sig vara av stor vikt vem man är och vilken röst man har att påverka. Intertextualiteten som funnits har utgått från kändisskap och genomsyrat en stor del av debatten. Detta påverkar subjektsrelationer och relationer mellan grupper i frågan om Beckers kärnverksamheten (1992) och de som jobbar i periferin. Detta motsägelsefulla förhållande förstärkas av pandemin och visar hur viktig kärnverksamheten är för kulturarbete. Samtidigt kan ingen kärnverksamhet utföras utan sitt kollektiv. Detta kan utifrån Fairclough ses som en rutinartad verksamhet som bygger på tidigare mönster och konventioner vilka blivit tagit för givna och normaliserade. Detta har format olika subjektspositioner och utifrån dem givna beteenden, arbetsuppgifter för resp.

subjekt. Alla behövs i Beckers konstvärldar men frågan om utbytbarhet faller platt. Dessa röster har saknats i debatten.

När det kommer till den instrumentella diskursen utmanar den konstens värde att göra anspråk på upprättelse för kulturarbete som ett yrke. Den nya sociala förändring som skett har gjort att dessa föreställningar; medvetna eller icke-medvetna, föreställningar har kommit upp till ytan.

Ideologier fungerar bäst när de blir neutraliserade och tagna för givet (Fairclough, 1992). Den diskursiva kampen kring kulturens och kulturarbetes värde är något som förstärks av

pandemin. Stora grupper av människor har blivit utan jobb samt ifrågasätter nu sina roller inom ramen för diskursen. Vad är mitt arbete värt och hur ska jag förhålla mig till detta nya.

En stor del av debatten har kretsat kring att förklara sitt värde utifrån den instrumentella diskursen. Vi är, vi bidrar -vi förtjänar att finnas till. Detta kan bidra till ett upprätthållande av ett hegemoniskt tillstånd som utgår ifrån rationalitetens och effektivitetens normer. Kulturen ska tjäna ett högre syfte och bidra till att de sociala rollerna förstärks. Kulturarbetares roll i form av en samhällsnytta, ett objekt vars värde står i relation till något annat.

Forskning visar att det även skett en ekonomisering av kulturen (Köping, Lantz & Stenström, 2008, s 85). Dessa sociala strukturer återfinns utanför de kulturella fälten. Ekonomiska incitament som förstärker den kommersiella diskursen återfinns som en röd tråd genom materialet, kulturbidrag som går till de största kulturarbetarna, ekonomiskt stöd till

38 väletablerade institutioner osv. Det får effekter som påverkar subjekten samt reproduktionen av diskursordningen. Det prekära arbetet blir hårdare för de som står utanför de kända institutionerna med fasta löner och långa kontrakt. Det uppstår en grupp med vinnare och förlorare. En trolig konsekvens av detta är att man förlorar bredd, spetskompetens och att kulturen blir än mer rationaliserad och mainstream betonad, då man satsar på det som är mest gångbart.

6. Avslutande diskussion

Syftet med denna studie var att undersöka hur kulturarbete kommer till uttryck samt hur det gestaltas diskursivt i den mediala debatten under rådande pandemi. Kulturarbetares villkor har utmanats ytterligare. Vilka föregivettagna föreställningar ligger bakom olika utsagor om kulturellt arbete? Studiens frågeställningar lyder:

-Hur framställs kulturarbete diskursivt i den mediala debatten under covid-19?

- Vilka exempel finns i debatten kring upprätthållande av den romantiska diskursen kring kulturellt arbete samt vilket motstånd möter den?

-Hur gestaltas diskursen kring kommersialiseringen av kulturellt arbete?

Denna studies resultat visar att kulturarbete beskrivs som en resurs för samhället, utifrån en instrumentell diskurs där kultur och kulturarbete porträtteras som en samhällsviktig funktion.

Plattformen beskrivs som en marknad och en industri där kulturen ses som ett medel för att bidra till samhället och generera tillväxt, välbefinnande och utveckling. I denna diskurs framställs subjekten som professionella, yrkesutbildade och specialister. Slutsatsen blir att kulturen inte är nog i sig, utan att den rättfärdigas genom att sättas i relation till något annat.

Pandemin kan ses som en spegel som avslöjar samhällets svagheter och brister. Kulturen är en sektor som drabbats oerhört hårt under det senaste året medan andra sektorer har fått fortsätta att hålla öppet som exempelvis köpcentrum och idrottsanläggningar. En del av debatten har handlat om att lagstiftningen inte varit tillräcklig. Men lagstiftningen representerar också vad som prioriteras och icke prioriteras i samhället. Utifrån detta perspektiv gestaltar den

instrumentella diskursen en superrationell syn på vår samtid där effektivitet och lönsamhet går före andra mjukare värden.

Vidare visar resultatet på en stark närvaro kring den romantiska diskursen i frågan kring kulturens vara samt en stark sammankoppling till prekära villkor. Resultatet visar att den