• No results found

TEORETISKA PERSPEKTIV

In document Att stanna kvar (Page 40-60)

I detta kapitel diskuteras avhandlingens teoretiska utgångspunkter. I föregående kapitel argumenterade jag för att denna avhandlings bidrag är att kombinera ett fokus på ungas relation till plats och mobilitet med en studie av ungas position och upplevda möjligheter på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund kommer jag här att introducera ett teoretiskt ramverk som kan användas för att förstå hur deras möjligheter är villkorade av deras resurstillgång och förkroppsligade dispositioner.

Kapitlet inleds med en diskussion om betydelsen av mobilitet och hur betydelsen skiftar i tid och rum. Mobilitet beskrivs som ett begrepp som står i relation till immobilitet. Även plats diskuteras som ett relationellt begrepp. Diskussionen om mobilitet och plats leder fram till de analytiska verktyg som används i avhandlingen. Dessa beskrivs i två delar. I den första delen diskuterar jag hur de unga vuxnas möjligheter kan förstås såsom villkorade av deras resurstillgång genom sociologen Pierre Bourdieus kapitalbegrepp. I den andra delen är fokus istället begreppet habitus. Jag menar här att det är fruktsamt att betona att habitus är positionerade i ett socialt och geografiskt rum genom begreppet platsspecifik habitus. I denna del blir också de unga vuxnas upplevda möjligheter och förhållningssätt till framtiden centralt. Där används begreppen aspirationer och illusio för att förstå de unga vuxnas meningsskapande. Jag diskuterar även hur habitus kan användas för att förstå reproduktion och social förändring. Denna fråga är också central i kapitlets sista avsnitt som behandlar habitus, plats och kön där jag diskuterar möjligheter för förändring eller reproduktion av könsrelationer.

Mobilitet

Sedan mitten av 00-talet har forskare talat om ett nytt mobilitetsparadigm inom samhällsvetenskapen. Det innebär att forskare från en mängd olika discipliner och ämnen har studerat frågor om rörlighet, orörlighet och rumsliga relationer (Hannam et al., 2006; Sheller, 2017; Sheller & Urry, 2006). Sociologerna John Urry och Mimi Sheller som först introducerade

begreppet mobilitetsparadigm menade att ”hela världen verkade vara i rörelse” och att samhällsvetenskapen genom att utgå från en mobil värld var under förändring (Sheller & Urry, 2006, s. 207). Innebörden av begreppet mobilitet har skiftat över tid, rum och forskningsfält.

Mobilitet beskrivs av kulturgeografen Tim Cresswell (2006) som rörelse som tillskrivs mening. Mobilitet kan därmed ha olika mening i olika kontexter, det kan också finnas konkurrerande samtidiga meningar inom samma kontext. I västvärlden ses mobilitet både som framgång, frihet, möjlighet och modernitet samtidigt som det konstrueras som något hotfullt och avvikande. I en liberal demokrati är mobilitet ett viktigt fundament där människor, kapital, varor och tjänster måste kunna röra sig fritt för att nå ekonomisk och social tillväxt (Lindgren & Lundahl, 2010). Att vara orörlig och exempelvis inte kunna flytta från en mindre ort för att få ett (bättre) arbete kan i en sådan kontext ses som negativt eftersom det ses hindra även social mobilitet (jfr. Adey, 2010, s. 38). Samtidigt ses rörlighet i form av en viss typ av migration, i samma kontext, som ett ökande hot mot nationalstaten som måste kontrolleras och hindras genom förstärkta inre och yttre gränser (Yuval-Davis et al., 2019).

Cresswell (2006) placerar in dessa båda synsätt på mobilitet i fasthetens respektive flödets metafysik5. Inom fasthetens metafysik ses mobilitet som något hotfullt och avvikande, där är utgångspunkten att vara fixerad, bunden eller rotad. Plats, hem och rötter beskrivs inom detta perspektiv som fundamentala mänskliga behov. Mobilitet tolkas som en avsaknad av anknytning och engagemang och en brist på mening6. Den andra metafysiken är flödets metafysik. Inom detta tankesätt finns en positiv värdering av mobilitet som frihet, utveckling och förändring. Flöden och tillblivelse står i centrum och platsbundenhet ses som något som tillhör

5 Metafysik innebär, enligt Cresswell, en tankefigur (eller ett metanarrativ om mobilitet) som påverkar människors föreställningar och handlingar och som har politiska och ideologiska implikationer för hur mobilitet tolkas och upplevs i världen (Cresswell, 2006, s. 26, 55).

6 En som tidigt diskuterade fasthetens metafysik var antropologen Liisa Malkki som i en studie av flyktingar i Tanzania såg en tendens att naturalisera människors relation till plats och utgå från fasthet som dominerande princip (Cresswell, 2006, s. 26-27; Malkki, 1992).

3. TEORETISKA PERSPEKTIV

I detta kapitel diskuteras avhandlingens teoretiska utgångspunkter. I föregående kapitel argumenterade jag för att denna avhandlings bidrag är att kombinera ett fokus på ungas relation till plats och mobilitet med en studie av ungas position och upplevda möjligheter på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund kommer jag här att introducera ett teoretiskt ramverk som kan användas för att förstå hur deras möjligheter är villkorade av deras resurstillgång och förkroppsligade dispositioner.

Kapitlet inleds med en diskussion om betydelsen av mobilitet och hur betydelsen skiftar i tid och rum. Mobilitet beskrivs som ett begrepp som står i relation till immobilitet. Även plats diskuteras som ett relationellt begrepp. Diskussionen om mobilitet och plats leder fram till de analytiska verktyg som används i avhandlingen. Dessa beskrivs i två delar. I den första delen diskuterar jag hur de unga vuxnas möjligheter kan förstås såsom villkorade av deras resurstillgång genom sociologen Pierre Bourdieus kapitalbegrepp. I den andra delen är fokus istället begreppet habitus. Jag menar här att det är fruktsamt att betona att habitus är positionerade i ett socialt och geografiskt rum genom begreppet platsspecifik habitus. I denna del blir också de unga vuxnas upplevda möjligheter och förhållningssätt till framtiden centralt. Där används begreppen aspirationer och illusio för att förstå de unga vuxnas meningsskapande. Jag diskuterar även hur habitus kan användas för att förstå reproduktion och social förändring. Denna fråga är också central i kapitlets sista avsnitt som behandlar habitus, plats och kön där jag diskuterar möjligheter för förändring eller reproduktion av könsrelationer.

Mobilitet

Sedan mitten av 00-talet har forskare talat om ett nytt mobilitetsparadigm inom samhällsvetenskapen. Det innebär att forskare från en mängd olika discipliner och ämnen har studerat frågor om rörlighet, orörlighet och rumsliga relationer (Hannam et al., 2006; Sheller, 2017; Sheller & Urry, 2006). Sociologerna John Urry och Mimi Sheller som först introducerade

begreppet mobilitetsparadigm menade att ”hela världen verkade vara i rörelse” och att samhällsvetenskapen genom att utgå från en mobil värld var under förändring (Sheller & Urry, 2006, s. 207). Innebörden av begreppet mobilitet har skiftat över tid, rum och forskningsfält.

Mobilitet beskrivs av kulturgeografen Tim Cresswell (2006) som rörelse som tillskrivs mening. Mobilitet kan därmed ha olika mening i olika kontexter, det kan också finnas konkurrerande samtidiga meningar inom samma kontext. I västvärlden ses mobilitet både som framgång, frihet, möjlighet och modernitet samtidigt som det konstrueras som något hotfullt och avvikande. I en liberal demokrati är mobilitet ett viktigt fundament där människor, kapital, varor och tjänster måste kunna röra sig fritt för att nå ekonomisk och social tillväxt (Lindgren & Lundahl, 2010). Att vara orörlig och exempelvis inte kunna flytta från en mindre ort för att få ett (bättre) arbete kan i en sådan kontext ses som negativt eftersom det ses hindra även social mobilitet (jfr. Adey, 2010, s. 38). Samtidigt ses rörlighet i form av en viss typ av migration, i samma kontext, som ett ökande hot mot nationalstaten som måste kontrolleras och hindras genom förstärkta inre och yttre gränser (Yuval-Davis et al., 2019).

Cresswell (2006) placerar in dessa båda synsätt på mobilitet i fasthetens respektive flödets metafysik5. Inom fasthetens metafysik ses mobilitet som något hotfullt och avvikande, där är utgångspunkten att vara fixerad, bunden eller rotad. Plats, hem och rötter beskrivs inom detta perspektiv som fundamentala mänskliga behov. Mobilitet tolkas som en avsaknad av anknytning och engagemang och en brist på mening6. Den andra metafysiken är flödets metafysik. Inom detta tankesätt finns en positiv värdering av mobilitet som frihet, utveckling och förändring. Flöden och tillblivelse står i centrum och platsbundenhet ses som något som tillhör

5 Metafysik innebär, enligt Cresswell, en tankefigur (eller ett metanarrativ om mobilitet) som påverkar människors föreställningar och handlingar och som har politiska och ideologiska implikationer för hur mobilitet tolkas och upplevs i världen (Cresswell, 2006, s. 26, 55).

6 En som tidigt diskuterade fasthetens metafysik var antropologen Liisa Malkki som i en studie av flyktingar i Tanzania såg en tendens att naturalisera människors relation till plats och utgå från fasthet som dominerande princip (Cresswell, 2006, s. 26-27; Malkki, 1992).

historien. Istället finns en uppfattning om att allting är i rörelse och att stabilitet är en illusion. Cresswell (2006) menar att kritik har riktats mot båda dessa tankefigurer. Flödets metafysik har kritiserats för att romantisera och idealisera rörlighet och fasthetens metafysik för att underbygga konservativa och nationalistiska idéer. Enligt Sheller (2014) är dock mobilitetsforskares uppgift inte att ta ställning för det ena eller andra utan att undersöka hur både diskurser och praktiker om fasthet och flöden får mening i vissa kontexter.

En del av forskningen om mobilitet har utforskat hur mobilitet är sammankopplat med maktrelationer och bidrar till social differentiering. Mobilitet har setts som en resurs eller ett kapital som är ojämlikt fördelat (Kaufmann et al., 2004; Massey, 1994; Skeggs, 2004). Det har bland annat inneburit en förståelse av mobilitet och immobilitet där de som har tillgång till mobilitet förmodas besitta privilegium och makt och där immobilitet ses som en maktlös position (ex. Bauman, 1998; Boltanski & Chiapello, 2005). Andra har lyft fram en mer relationell syn som innebär att förstå hur både immobilitet och mobilitet möjliggörs av och sker på bekostnad av varandra (Adey, 2006; Adey & Bissell, 2010; Fast & Lindell, 2015). Enligt detta perspektiv kan det vara ett privilegium att vara i rörelse men det kan också vara ett privilegium att kunna stanna kvar på en plats (ex. Mata-Codesal, 2018). En utgångspunkt i denna avhandling är att med hjälp av den relationella analysen utforska hur mobilitet och immobilitet står i relation till varandra och fylls med mening och värde i den kontext som småstaden utgör (jfr. Sheller, 2014).

Att stanna kvar – immobilitet?

Inom ramen för mobilitetsparadigmet har det på senare tid väckts frågor som relaterar till ”andra sidan” av mobilitet. Vad finns det när det inte finns mobilitet? Forskare inom mobilitetsfältet har ställt frågor om stillhet och väntande istället för rörelse och rörlighet (Cresswell, 2012). På liknande vis har det inom migrationsforskning uppstått en efterfrågan på studier som fokuserar på processen att stanna kvar och en potentiell immobilitet (Coulter et al., 2016; Stockdale & Haartsen, 2018). Sociologen Kerilyn Schewel (2019) menar att det finns en mobilitetsbias inom

migrations-forskningen. Istället för att ställa frågan varför människor flyttar är det, menar hon, minst lika relevant att fråga varför människor stannar kvar på platser; hur kommer det sig att människor bor på samma ställe ett helt liv? Även om vi lever i migrationens tid är det många människor som inte flyttar och dessa processer är inte lika utforskade som varför människor flyttar. Att stanna kvar har, som jag visat i tidigare kapitel, ofta förståtts i negativa termer av att fastna eller hamna efter, särskilt när det gäller för unga människor att stanna kvar i rurala områden (Stockdale & Haartsen, 2018).

Att studera kvarstannande kräver dock försiktighet. Det finns en risk att definiera människor som immobila genom att fixera dem i tid och plats. För det första är få människor immobila, rörlighet är en del av livet för de allra flesta, för det andra är inte beslut om att stanna på en plats definitiva och eviga (Hjälm, 2014; Schewel, 2019). Schewel definierar immobilitet så här:

I propose defining immobility as continuity in an individual’s place of residence over a period of time. Immobility is never absolute because all people move to some degree or another in their everyday lives; rather, it is always relative to spatial and temporal frames. (Schewel, 2019, s. 17)

Genom en definition som handlar om att avgränsa immobilitet till att förstås som kontinuitet i bostadsort under en viss tidsperiod fångas dess potentiellt tillfälliga karaktär. I denna studie definieras immobilitet i relation till kvarstannande, det vill säga unga vuxna som har vuxit upp och vid tiden för första intervjun bor i den mindre orten. Som tidigare diskuterat utgår jag dock från att mobilitet och immobilitet är relationella, vilket innebär att de måste förstås i relation till varandra. Kvarstannande implicerar att någon annan flyttar, precis som att flytta implicerar att andra stannar.

Platsförankring och plats

Banden mellan människor och platser kan förstås genom begreppen platsförankring (”place attachment”), platskänsla (”sense of place”) och ibland platsidentitet (”place identity”). Platsförankring kan ses som ett övergripande begrepp som sammanfattar flera liknande tankegångar om

historien. Istället finns en uppfattning om att allting är i rörelse och att stabilitet är en illusion. Cresswell (2006) menar att kritik har riktats mot båda dessa tankefigurer. Flödets metafysik har kritiserats för att romantisera och idealisera rörlighet och fasthetens metafysik för att underbygga konservativa och nationalistiska idéer. Enligt Sheller (2014) är dock mobilitetsforskares uppgift inte att ta ställning för det ena eller andra utan att undersöka hur både diskurser och praktiker om fasthet och flöden får mening i vissa kontexter.

En del av forskningen om mobilitet har utforskat hur mobilitet är sammankopplat med maktrelationer och bidrar till social differentiering. Mobilitet har setts som en resurs eller ett kapital som är ojämlikt fördelat (Kaufmann et al., 2004; Massey, 1994; Skeggs, 2004). Det har bland annat inneburit en förståelse av mobilitet och immobilitet där de som har tillgång till mobilitet förmodas besitta privilegium och makt och där immobilitet ses som en maktlös position (ex. Bauman, 1998; Boltanski & Chiapello, 2005). Andra har lyft fram en mer relationell syn som innebär att förstå hur både immobilitet och mobilitet möjliggörs av och sker på bekostnad av varandra (Adey, 2006; Adey & Bissell, 2010; Fast & Lindell, 2015). Enligt detta perspektiv kan det vara ett privilegium att vara i rörelse men det kan också vara ett privilegium att kunna stanna kvar på en plats (ex. Mata-Codesal, 2018). En utgångspunkt i denna avhandling är att med hjälp av den relationella analysen utforska hur mobilitet och immobilitet står i relation till varandra och fylls med mening och värde i den kontext som småstaden utgör (jfr. Sheller, 2014).

Att stanna kvar – immobilitet?

Inom ramen för mobilitetsparadigmet har det på senare tid väckts frågor som relaterar till ”andra sidan” av mobilitet. Vad finns det när det inte finns mobilitet? Forskare inom mobilitetsfältet har ställt frågor om stillhet och väntande istället för rörelse och rörlighet (Cresswell, 2012). På liknande vis har det inom migrationsforskning uppstått en efterfrågan på studier som fokuserar på processen att stanna kvar och en potentiell immobilitet (Coulter et al., 2016; Stockdale & Haartsen, 2018). Sociologen Kerilyn Schewel (2019) menar att det finns en mobilitetsbias inom

migrations-forskningen. Istället för att ställa frågan varför människor flyttar är det, menar hon, minst lika relevant att fråga varför människor stannar kvar på platser; hur kommer det sig att människor bor på samma ställe ett helt liv? Även om vi lever i migrationens tid är det många människor som inte flyttar och dessa processer är inte lika utforskade som varför människor flyttar. Att stanna kvar har, som jag visat i tidigare kapitel, ofta förståtts i negativa termer av att fastna eller hamna efter, särskilt när det gäller för unga människor att stanna kvar i rurala områden (Stockdale & Haartsen, 2018).

Att studera kvarstannande kräver dock försiktighet. Det finns en risk att definiera människor som immobila genom att fixera dem i tid och plats. För det första är få människor immobila, rörlighet är en del av livet för de allra flesta, för det andra är inte beslut om att stanna på en plats definitiva och eviga (Hjälm, 2014; Schewel, 2019). Schewel definierar immobilitet så här:

I propose defining immobility as continuity in an individual’s place of residence over a period of time. Immobility is never absolute because all people move to some degree or another in their everyday lives; rather, it is always relative to spatial and temporal frames. (Schewel, 2019, s. 17)

Genom en definition som handlar om att avgränsa immobilitet till att förstås som kontinuitet i bostadsort under en viss tidsperiod fångas dess potentiellt tillfälliga karaktär. I denna studie definieras immobilitet i relation till kvarstannande, det vill säga unga vuxna som har vuxit upp och vid tiden för första intervjun bor i den mindre orten. Som tidigare diskuterat utgår jag dock från att mobilitet och immobilitet är relationella, vilket innebär att de måste förstås i relation till varandra. Kvarstannande implicerar att någon annan flyttar, precis som att flytta implicerar att andra stannar.

Platsförankring och plats

Banden mellan människor och platser kan förstås genom begreppen platsförankring (”place attachment”), platskänsla (”sense of place”) och ibland platsidentitet (”place identity”). Platsförankring kan ses som ett övergripande begrepp som sammanfattar flera liknande tankegångar om

människors bindningar till plats (Bogren, 2008). Förankringens grund kan vara både social och materiell. Vissa människor kan känna en anknytning till platsen på grund av de starka band de har till sitt område och sina grannar eller för att de har bott på platsen i generationer. Andra kan känna anknytning till den fysiska miljön såsom en vacker natur där det finns möjlighet till rekreation och vila. Platsförankring tillskrivs, precis som mobilitet, skilda meningar och värde. För människors välmående och sociala liv anses platsförankring i många studier inom psykologi vara av godo (Lewicka, 2011).Platsförankring implicerar trygghet, rötter och plats-känsla (Gustafson, 2001). Samtidigt ställs det ofta i relation till mobilitet där mobilitet förknippas med samhällelig och personlig utveckling och en kosmopolitisk öppenhet medan platsförankring förknippas med trångsynthet och begränsade möjligheter (Gustafson, 2014).

Platsförankringens existens har, som diskuterades i kapitel 2, ifrågasatts i en alltmer rörlig värld. Betoningen på globalisering, flöden och nätverk i stora samhällsteorier under 1990-talet ledde till en osäkerhet på vilken betydelse platsen har i människors liv (Bauman, 1998; Castells, 1996; Giddens, 1999). De stora samhällsförändringarna ansågs ha underminerat människors förankring till plats och identitet kopplad till plats (se ex. Giddens, 1999). Sedan dess har forskare åter igen betonat platsens betydelse (se ex. Farrugia, 2014; Wiborg, 2004) och poängterat att platsförankring och mobilitet inte behöver utesluta varandra (Gustafson, 2001). Det innebär att det inte är givet att ökad mobilitet leder till mindre platsförankring (Amundsen, 2015; Gustafson, 2001). Platser är även fortsättningsvis en viktig beståndsdel i det sociala livet och betydelsen av plats har snarare förändrats än underminerats (Gieryn, 2000; McDowell, 1997; Wiborg, 2004). Relationen mellan människa och plats är ett föränderligt och komplext fenomen som forskare menar, i det moderna samhället, har gått från att vara något som framstår som givet till att bli en relation som förhandlas reflexivt (Wiborg, 2004, s. 417). I denna avhandling tar jag fasta på att människors relation till plats är komplex och under förhandling. Hur förankringen ser ut och vilken betydelse den har för människor är en empirisk fråga som utforskas i avhandlingens analyskapitel.

Plats definieras i avhandlingen i linje med ett relationellt platsbegrepp som utgår från Masseys teoretisering kring plats. Platser är enligt Massey inte avgränsade enheter med fasta egenskaper utan kan istället förstås som öppna och porösa nätverk av sociala relationer. Det innebär att utgå från:

A notion of place where specificity (local uniqueness, a sense of place) derives not from some mythical internal roots nor from a history of relative isolation - now to be disrupted by globalization - but precisely from the absolute particularity of the mixture of influences found there. (Massey, 1999, s. 22)

Småstaden som utforskas i denna avhandling ses inte som avskild från globalisering och strukturella förändringar utan som en plats där dessa förändringar äger rum. Platser är inte heller enhetliga utan kan exempelvis ha flera identiteter och människor upptar olika positioner inom de interna strukturer som finns inom varje plats (Massey, 1994, s. 153).

Avslutningsvis, vad som är viktigt i denna avhandling och som jag vill framhålla är att människors relation till plats och mobilitet de senaste decennierna har beskrivits som under omvandling. Mobilitet har setts som allt mer dominerande och värdeskapande, särskilt i relation till unga människor som jag visade i kapitel 2. En del forskare har pekat på att relationen mellan plats och människa har försvagats, andra menar att platser fortsätter att ha betydelse i människors liv. Det finns således flera sätt som mobilitet och plats tillskrivs mening och dessutom innebär både platsförankring och mobilitet olika saker för olika människor (Gustafson, 2001). För att utforska hur unga vuxna i denna studie förhåller sig till plats och mobilitet, bland annat med grund i olika resurser och förkroppsligade dispositioner, används begrepp från Bourdieus handlingsteori.

Kvarstannandets villkor - kapitalbegreppet som

analytiskt verktyg

In document Att stanna kvar (Page 40-60)