I detta kapitel kommer olika teoretiska perspektiv presenteras. Pragmatism och det
sociokulturella perspektivet presenteras i en större utsträckning då dessa perspektiv har en betydande roll i slutsatsen av denna studie.
Det vetenskapliga studiernas historia har satt djupa rötter i vår intellektuella och filosofiska historia som gärna återkommer när vi talar om människor i många olika sammanhang (Säljö 200, s 48f). Samtidigt har de teoretiska perspektiven gjort en enorm skillnad på vår skola både förr och nu.
Kognitivism
I kognitivism ses lärande som ett kunskapsförvärv (Alexandersson & Swärd 2015, s 2).
Metakognition, där eleverna tänker och reflekterar, är en viktig egenskap i det kognitivistiska perspektivet. I praktiken betyder detta att eleverna behöver reflektera och fundera över vad de har lärt sig samt att de ska ställa sig frågan om vad det innebär när de har lärt sig en ny
kunskap. Det är inte bara viktigt för eleverna att reflektera och fundera, utan det är mist lika viktigt att lärarna gör detsamma. Piaget hade en ledande roll i kognitivism där han utvecklade en modell med fem kriterier så som rums-, tids- och kvalitetsuppfattning med flera. Piaget fick däremot mycket kritik genom hans tyckande om att den fysiska väldens känslor och attityder är betydelselösa för tänkandet. I detta perspektiv är det viktigt att läraren är en relationsbyggare som stödjer elevens utveckling och lärande som individ (Alexandersson
&Swärd 2015, s 7). Kognitivism menar att det pedagogiska uppdraget handlar om att möta eleverna med både hjärna och hjärta samt att läraren ska vara en empatisk medvandrare till eleverna.
1.3.1 Den proximala utvecklingszonen
Lev Vygotskij var en psykolog, han har bidragit till både didaktiska och pedagogiska förhållningssätt som vi har i skolan i dag (Säljö 2000, s 20f). Vygoskijs teori, som det sociokulturella perspektivet står bakom, har som mål att skapa utveckling med hjälp av interaktion. Detta betyder att eleverna skapar sin utveckling genom att de lär när de samspelar med andra. Sociala aktiviteter som bidrar till samspel och kommunikation bidrar i sin tur till utveckling och lärande hos eleverna som individer (Säljö 2000, s 66f). Vygoskij förespråkar att alla elever har en utvecklingszon som är den optimala zonen för eleverna att lära.
Vygotskij kallar den för den optimala utvecklingszonen.
”Leken är källan till utveckling och skapar den potentiella utvecklingszonen”
(Vygotsky 1934/1978, s 196).
Vygoskij arbetade inom och formade det sociokulturella perspektivet där barnen har en central roll i sitt eget lärande (Lundgren m. fl. 2017, s 258–261). Han talade även om den proximala utvecklingszonen (Zone of Proximal Development, ZPD) som handlar om att barn lär sig bäst och effektivast när de befinner sig i denna zoon. Den proximala utvecklingszonen betyder att barnen och eleverna lär sig nya ting genom att ha en förankring i dessa. Dessutom ska kunskapen ligga på en lite för hög nivå för att eleverna eller barnen själva kan tillgodose sig kunskapen. De behöver en lärare eller en mer kompetent kamrat som vägleder dem på ett succesivt sätt för att sedan ta ett allt större ansvar själva för att inlärningen fortskrider. Detta sker allra bäst när eleven befinner sig i en zon där denne är känslig för instruktioner och förklaringar. Skillnaden mellan vad barnen lär sig med en vuxen (eller en äldre vän) och vad
barnen kan lära sig själva speglar det som Lev Vygoskij kallade för den proximala utvecklingszonen (Löwing 2011, s 201) Läraren behöver ta hänsyn till hur elevernas utvecklingszon ser ut i förhållande till vissa färdigheter eller begrepp som kan leda elevens kunskaper vidare (Lundgren m. fl. 2017, s 258–261).
1.3.2 Sociokulturellt perspektiv
Det sociokulturella perspektivet med Lev Vygoskij i spetsen är mycket omtalat och beprövat i skolans historia. Detta skedde i begynnelsen av skolan i dåvarande Sovjetunionen, redan på 1920-talet. Det sociokulturella perspektivet praktiserar hur elever knyter erfarenheter och kunskaper genom att lära sig av att samspela med varandra (Lundgren m. fl. 2017, s 262).
Därav blir kunskapen inte något som eleverna överför mellan varandra, utan kunskapen deltar vi i tillsammans. I den vanliga skolan förekommer det sociokulturella perspektivet genom att pedagogiken organiseras i ett samspel mellan eleverna som gör det möjligt att appropriera olika kunskaper. Skolverket skriver i Läroplanen för grundskolan (2020a) att skolväsendet vilar på en demokratisk grund. Vidare beskriver Skolverket att undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar och behov (Skolverket 2020a), vilket också det
sociokulturella perspektivet pekar på (Lundgren m. fl.2017, s 261ff). Utgångspunkten i det sociokulturella perspektivet är att deltagande sker på något sätt genom att människor inte kan undvika att lära (Säljö 2000, s 235f). Vi deltar i samtal och i samhället och detta ger
människor erfarenheter som vi tar med oss, både på gott och ont. Dessa erfarenheter formar oss som individer samtidigt som det formar vårt samhälle. Redan vid födseln söker barnet kontakt med andra människor och förmedlar sina känslor (Säljö 2000, s 36). I det
sociokulturella perspektivet ser vi att vi utvecklas i samspel med varandra likt ett nyfött barn.
När vi kommunicerar och samspelar med andra utvecklas vi på bästa sätt.
Vygotskijs inverkan
Det sociokulturella perspektivet fick en vändning när Lev Vygotskijs arbeten vävdes samman med perspektivet (Selander 2017, s 87). Det fick ett nytt genomslag i svensk forskning i områden som pedagogik, sociolingvistik samt i flera ämnesdidaktiska områden. Det kan handla om frågor som rör barns utveckling och begreppstillägnelse, om kollektiva minnen samt artefakternas betydelse för hur vi minns. Samtidigt som frågor om hur vi kommunicerar och lär oss ställs utifrån alla dessa aspekter ovan. Skinners och Piagets forskningsansatser och påverkan på det sociokulturella perspektivet kan anses vara förlegat i jämförelse till
Vygotskijs prestationer och påverkan på densamma. Den syn på kunskap som Vygotskijs arbeten presenterar kan ses som mer eller mindre vetenskapligt där den lärde individen ska nå upp till den rätta kunskapsnivån för att komma till den proximala utvecklingszonen.
Mediering
Ett grundbegrepp som vi ofta stöter på i det sociokulturella perspektivet är mediering, med detta menas hur vi förmedlar information och kunskap (Säljö 2000, s 158). Mediering är en resurs för interaktion och för att samla erfarenheter på både kollektiv och individuell nivå där det svenska språket är kraftfullt och unikt (Säljö 2000, s 232). Med mediering och språkets hjälp kan vi förmedla kunskaper, erfarenheter och begrepp. Det kan handla om begrepp som teckensystem för räkning, mätning samt flera andra resurser som exempelvis bråkräkning.
Vårt kraftfulla språk hjälper oss att förmedla erfarenheter som i sin tur utvecklar oss och ger
nya infallsvinklar. Dessa infallsvinklar kan vi sedan bevara och kommunicera vidare till andra människor. Språket är således ett mycket praktiskt redskap till mediering.
1.3.3 Pragmatism
John Dewey var en mycket viktig person inom pragmatismen, han uttryckte sin ståndpunkt att elever lär genom att göra, eller som han sade ”learning by doing” (Lundgren m. fl. 2017, s 241ff). Det teoretiska ramverk som pragmatismens syn på lärande har, är att eleverna lär sig genom att praktisera det som ska läras samt att läraren ska ha en passiv roll i klassrummet.
Piaget uttryckte att om barnen inte lär sig det som är tänkt är de helt enkelt inte redo än. När det kommer till räkneuppgifter av tal i bråkform behöver läraren enligt pragmatismen ge eleverna verktyg så som laborativa läromedel. Dessa läromedel kan handla om Cuisenaires stavar, bråktavla, bråkcirklar eller alla dessa i en kombination tillsammans. Läraren
introducerar tal i bråkform för eleverna och tar sedan en passiv roll där eleverna själva får upptäcka och utforska de laborativa läromedel som läraren har presenterat.
Learning by doing
Läroplanen för grundskolan (2020a) beskriver att skolväsendet vilar på en demokratisk grund.
John Dewey arbetade för att göra skolan demokratisk (Lundgren m. fl. 2017, s 241). Hans huvudsakliga intresse var att utveckla skolan i en pedagogisk utgångspunkt, som skulle leda till ett demokratiskt samhälle. John Dewey ville göra skolan mer elevcentrerat och anpassat till olika elevers behov, därav kom formuleringen Learning by doing (Lundgren m. fl. 2017, s 242). Skolverket (2020a) skriver i läroplanens centrala innehåll att eleverna ska utveckla sina kunskaper om tal i bråkform och hur detta kan användas i vardagliga situationer.
Pragmatismens filosofiska utgångspunkt handlar om hur elevernas kunskaper fungerar i vardagliga sammanhang (Lundgren m. fl. 2017, s 242f). Kunskaper är sådant som eleverna kan ha nytta av samt hjälper elever att hantera situationer och problem som kan uppstå. Till skillnad från andra teoretiska ramverk tar pragmatismen avstånd från föreställningen att praktik och teori är skilda verksamheter. Praktik och teori är integrerade när elever ska tillgodose sig ny kunskap, exempelvis kan en snickare inte sätta upp en vägg utan att ha kunskaper om hur en vägg ska byggas. Dessutom behövs kunskaper om rätt verktyg eller material. När eleverna introduceras av tal i bråkform görs detta, med fördel, med laborativa läromedel (Clarke 2010, s 4). Dewey menar att skolan ska ge eleverna den kunskap som är svår att tillgodose sig i vardagen samt att fördjupa sin förståelse för omvärlden genom utbildningen som skolan ger (Lundgren m. fl. 2017, s 244ff). Lärarens främsta uppgift är att organisera undervisningen för att eleverna ska kunna bygga vidare på erfarenhet och utveckla sina kunskaper i framtida studier (Lundgren m. fl. 2017, s 247).
Praktiska inslag i undervisningen
I pragmatismens lärteori har de praktiska inslagen en stor del i undervisningen tillsammans med teori, i framför allt matematik och naturorienterande ämnen (Lundgren 2017, s 242).
Arbetssättet som praktiseras i pragmatismen gör att undervisningen blir mer elevcentrerat och anpassat till elever med olika förutsättningar. John Dewey var en ledande person inom
pragmatismen som skrev många böcker och uttryckte frasen ”Learn to do by knowing and to know by doing” (Dewey 2021). Frasen var mycket uppskattad och kan praktiseras i skolans undervisning (Lundgren 2017, s 241f). Denna fras kom vid ett senare tillfälle att förkortas till
”Learning by doing” (Learning-by-doing 2021).
Cash value
Inom pragmatismen talar vi ofta om cash value som betyder kontantvärde (Learning-by-doing 2021). Med kontantvärde menas att om man inte har nytta av kunskapen i vardagslivet,
behöver man inte heller lära sig denna. Eftersom eleverna i grundskolan inte vet vad de ska bli som vuxna medborgare, behöver eleverna lära sig kunskaper som de inte alltid har nytta av i framtiden. Varje kunskap som eleverna lär sig, blir en erfarenhet i deras framtida liv.
Pragmatismen anser att eleverna inte kan lära sig det som är relevant om de behöver lära sig kunskaper som de inte behöver här och nu (Learning-by-doing 2021).
Svårigheterna med detta arbetssätt är att finna material som kan användas i rätt tid till rätt syfte som dessutom bygger på elevernas erfarenheter. Planeringen behöver kopplas till elevernas cash value eftersom eleverna lär som bäst när de konfronterar problem eller en situation där de själva behöver tänka till ordentligt.