Nedan presenteras de teorier som ligger till grund för vår analys av
LVU-domarna. Ett socialkonstruktivistiskt synsätt är utgångspunkten både för teorin om familjen som social konstruktion och för barndomssociologin och synen på barn som aktörer. Vidare presenteras även maktteoretiska resonemang. Vi menar att följande teorier är applicerbara på vår studie då de berör normer kring familj, föräldrar och barn, samt hur samspelet mellan dessa kan se ut i en situation där makt utövas, likt en sådan situation som en LVU-domstolsförhandling utgör.
3.1 Familjen som social konstruktion
Tanken om familjen som en social konstruktion är sprungen ur
socialkonstruktivismen. Socialkonstruktivism innebär kortfattat att sättet
människor förstår och beskriver sin omvärld uppkommer genom samspel mellan människor. Den subjektiva definitionen av något är beroende av kultur och historia. Människor konstruerar tillsammans olika fenomen och innebörder av begrepp. Hur begreppen konstrueras påverkar sedan hur de uppfattas (Sahlin, 2018). De beslut som människor tar påverkas indirekt av strukturella förhållanden, den rådande samhällssynen, samt av normer och värderingar. Beslut inom
barnavården påverkas sålunda av den professionelles syn på barn och familj (Mattsson, 2010).
Det finns samhälleliga och kulturella definitioner av vad en familj är och hur en familj bör vara, vilka har en betydelse för hur familjer faktiskt fungerar och hur familjemedlemmar ser på sin egen familj. Barn som blivit omhändertagna enligt LVU eller på annat sätt kommit i kontakt med det sociala barnavårdssystemet har sällan en familj som ser ut som den traditionella familjen (ibid). Den strikta definitionen av kärnfamiljen har enligt Mattsson (2010) delvis vidgats ur ett rättsligt perspektiv. Hon menar att familjen ses som mer föränderlig och beroende av faktiska förhållanden, samt att det har uppkommit en större acceptans för att familjeband kan knytas genom sociala relationer och inte bara biologiskt, vilket gör att barn som lever i föränderliga familjer eller i flera familjer också kan känna familjetillhörighet. Den utvidgade familjen har således också fått en större
acceptans i konstruktionen av vad en familj är (ibid).
3.2 Barndomssociologi och synen på barn som aktörer
Barndomsforskning tillämpar i hög grad ett socialkonstruktivistiskt synsätt, vilket innebär att studier utgår från hur barndomen levs och barnet ses som aktivt snarare än passivt. Barndomen blir således intressant utifrån barnets eget perspektiv. Det krävs insikt i barns erfarenheter för att kunna analysera deras livsvillkor. Barns situation kan däremot inte helt förstås genom att lyssna till barns utsagor utan att koppla det till de rådande samhälleliga förhållandena barnet lever i (Halldén, 2003). Halldén (2003) beskriver vidare att barn inte enbart definieras utifrån den fysiska och psykiska mognadsgraden, utan att de även definieras utifrån ett socialt och kulturellt system. Det går att se barndom som att den konstrueras utifrån de strukturer en generation utgör. Synen på barndom som en social konstruktion understryker att barndomen ständigt skapas i ett samspel mellan barn och vuxna (Halldén, 2003).
Ett sätt att studera hur barndom ‘görs’ är att se barn som aktörer. Utgångspunkten för teorin om barn som aktörer är att alla människor föds som aktörer, och att det på så sätt är omöjligt för en individ att vara en icke-aktör. Barnet påverkar ständigt sin omgivning och sina sociala relationer även om barnet inte aktivt handlar eller har ett reellt inflytande på händelser. Barn är begränsade gentemot vuxna, vilket är viktigt att påpeka. Vuxna har en större makt i relation till barn.
Vuxna har även makten att definiera vad det innebär att vara barn, men genom att se barnet som aktör blir det möjligt att lyfta fram och analysera barns påverkan och inverkan. Barn är utsatta för andras påverkan, men de påverkar även andra.
Detta genom att bara existera, såväl fysiskt som i tanken, samt genom att vara en ung individ som är i behov av omsorg och skydd. På det sättet formar barnet sin omvärld och påverkar både genom att existera och agera (Bergnehr, 2019).
Bergnehr (2019) menar att påverkan och faktiskt inflytande kan ses som olika delar i synen på barnet som aktör. Begreppet inflytande är centralt i
undersökningar som studerar ifall barn har inflytande på det som händer och beslutas i en viss situation. Bergnehr (2019) redogör vidare för att det är vuxna som besitter makten att bestämma vilka barn som blir hörda och lyssnade på, vilket hon ser som en konsekvens av att barns aktörskap inte lyfts fram och diskuteras. Barn riskerar således att bli passiva i barnperspektivet, då det är
beroende av att den vuxne har en förmåga att sätta sig in i barnets situation, lyssna och föra vidare barnets perspektiv. Vidare tar Bergnehr (2019) upp att barn i många fall har ett retoriskt inflytande då de blir tillfrågade och får göra sin röst hörd, men många gånger har de inte ett reellt inflytande. Barnet har däremot en ständig påverkan med sin person, och i vissa fall sitt motstånd (ibid).
3.4 Makt
Vi menar att det är relevant att applicera ett maktteoretiskt perspektiv på
domskälen i LVU-målen då processen innebär ett maktutövande. Ett stort namn inom området är Michel Foucault, som var intresserad av maktens effekt och vad makten gör med människor (Axelsson & Qvarsebo, 2017). Makt behöver inte vara något negativt, beskriver författarna. Makt kan forma, styra och kontrollera, men makt kan även frigöra och öppna upp för möjligheter. Foucault förstår makt som en verksamhet som styr eller reglerar något, exempelvis människors uppförande.
Däremot behöver inte makt komma utifrån. Makten kan även förekomma indirekt och på ett omedvetet sätt influera människor att tänka och tycka på ett visst sätt.
Makten kan på så sätt styra människans beteende och attityder i enighet med särskilda ideal på ett helt frivilligt sätt. Makten kan vara ett uttryck för människans egna önskningar (Axelsson & Qvarsebo, 2017).
Foucault såg på makt som att den kunde vara disciplinär. Han menade att människor samordnas, övervakas och bedöms, och sedan blir belönade eller bestraffade utifrån sitt beteende. Vidare finns den suveräna makten som är kopplad till landets styre och är baserad på lagar och traditioner. Den suveräna makten är synlig och framträder i offentliga manifestationer. Det disciplinära samhället som växer fram utifrån den suveräna makten, och som resulterar i en disciplinär makt, är mer osynlig. Det blir en mer förnuftsstyrd och tillrättavisande makt. Foucault använder sig av begreppet gouvermentalité, på svenska
styrningsmentalitet eller styrningsrationalitet, för att beskriva tanken om styrning i bred mening. Styrningsmentalitet handlar om reflektioner kring makt på en
övergripande nivå, där Foucault ställer frågor kring hur människor styr sig själva, andra och av vem, vad eller vilka människan accepterar att bli styrda av. Foucault
menar att staten har fått för stor betydelse i maktanalyser, vilket utmynnat i en begränsad förståelse av hur makten verkar genom alla möjliga praktiker (Axelsson
& Qvarsebo, 2017).