Territorialisering

Utöver innehåll och påstående förekommer det ytterligare begrepp som

relaterar till anordningskonceptet och som blir viktiga för analysen.

Begreppen är territorialisering, avterritorialisering och återterritorialisering.

Deleuze och Guattari (1980/2015) skriver att:

Längs den andra […] axeln har anordningen dels territoriella eller

återterritorialiserande sidor, som stabiliserar den, dels

avterritorialise-ringsspetsar, som för den vidare. (Deleuze och Guattari, 1980/2015,

s. 141f)

Anordningars territoriella sida beskrivs av Deleuze och Guattari (1980/2015)

som att:

Alla anordningar är territoriella från början. Anordningarnas första

konkreta regel är att upptäcka den territorialitet som omger den, ty det

finns alltid en sådan […]. Territoriet skapar anordningen. (Deleuze och

Guattari, 1980/2015, s. 737)

Deleuze och Guattari (1980/2015) menar att anordningar territorialiserar, det

vill säga att anordningar omsluter och omges av ett territorium

20

. Ett

territorium avser inte nödvändigtvis ett fysiskt territorium, såsom ett land och

landsgränser, utan det kan också vara ett konceptuellt territorium (Deleuze och

Guattari, 1991/1994). Patton (2012, s. 208) menar att ett territorium kan vara

olika typer av system, såsom konceptuella, lingvistiska eller sociala. Enskilt

20 Den engelska översättningen av citatet säger att anordningar omger territorier (s. 586 i den engelska översättningen).

innehåll och påståenden producerar inte ett territorium, de arrangeras och

kommer att omsluta ett territorium (Deleuze och Guattari, 2015; Buchanan,

2020).

I min tolkning av begreppet territorialisering avgränsas, definieras och

omsluts ett visst område, vilket innebär att gränser skapas för hur vi tänker

och talar om något. Territorialisering är handling(ar) som innebär att gräns

skapas för ett territorium som sedan skapar ordning och ”world-making”

(Deleuze och Guattari, 1980/2015; se Buchanan, 2020, s. 98). Området kan

vara av olika slag, men anordningen bidrar till att skapa en avgränsning och

avgränsningen i sin tur bidrar till att skapa en anordning, för enligt Deleuze

och Guattari finns det ingen anordning utan territorium.

Territorialiseringsbegreppet förekommer i redovisnings- och

styrningsforsk-ningen (Mennicken och Miller, 2012, s. 21; Miller och Power, 2013), men är

inte särskilt vanligt. För Miller och Power (2013) är redovisning en

territorialiserande aktivitet som bidrar till att konstituera ett ”utrymme” eller

ett ”rum” (de använder begreppet ”space”) som redovisning används inom.

Det innebär att redovisning bidrar till ett både fysiskt och/eller abstrakt

utrymme eller rum som blir kalkylerbart och därmed kontrollerbart. Det kan

handla om personer, grupper, handlingar och/eller idéer. Detta gör i sin tur att

redovisning bidrar till att skapa gränser för territoriet (Mennicken och Miller,

2012).

Med utgångspunkt i både Deleuze och Guattari (1980/2015) och Miller och

Power (2013; se även Mennicken och Miller, 2012) tolkas styrteknologier som

anordningar som territorialiserar genom att de bidrar till att något blir föremål

för styrning. Dessutom, genom att något blir föremål för styrning skapas också

anordningen. Baserat på detta hävdar jag att territoriet utgör detta något som

blir föremål för styrning. Det sker när en styrteknologi bidrar till att skapa

(sociala) gränser för ett territorium som sedan blir föremål för styrning, genom

att territoriet blir avgränsat, diskuterbart eller uppföljningsbart. På så sätt blir

området föremål för styrning och det blir utvärderingsbart (hur har det gått…),

det blir möjligt att prata om på vissa sätt (X handlar om… eller Y handlar inte

om…) och det kan ges en riktning (till nästa år ska X…). Styrteknologin

skapar och skapas genom gränsdragningar för det som blir föremål för

styrning.

49

3.4.1 Av- och återterritorialisering av anordningar

Det inledande citatet från Deleuze och Guattari (1980/2015) i avsnitt 3.4

visade att anordningar skapas genom förändringsprocesser

(avterritori-aliserande) och stabiliserande processer (återterritorialisering). Beskrivningen

av territorialiseringsbegreppet är hittills en statisk bild, men den avgränsning

som anordningen skapar för territoriet sker genom förändringsprocesser (Nail,

2017). Det är viktigt att poängtera att Deleuze (2006a) inte menar att

anordningar är statiska utan snarare dynamiska, varvid nya anordningar

skapas över tid och andra upphör. Anordningar underkastas förändringar

genom avterritorialisering och sedan återterritorialisering, enligt följande

mönster:

Deterritorialization is defined as the movement and process by which

something [element] escapes or departs from a given territory […] By

contrast, reterritorialization refers to the ways in which deterritorialized

elements recombine and enter into new relations in the constitution of

a new assemblage or the modification of the old. (Patton, 2012, s. 208)

Av- och återterritorialisering är förändringsprocesser (se Nail, 2017) som

innebär att en anordning upphör genom att mångfalder slutar att

samman-kopplas på ett visst sätt. Återterritorialisering ger upphov till en ny eller

modifierad anordning genom att mångfalder kommer att sammankopplas på

nya eller modifierade sätt. Det kan ge upphov till nya anordningar eller

re-producerade anordningar (Nail, 2017).

Avterritorialisering behöver inte handla om omfattande förändringar.

Åter-territorialisering handlar om att mångfalder kombineras eller återkombineras

och stabiliseras. Därigenom skapas en anordning och territorier avgränsas.

Re-sultatet av återterritorialisering är att anordningar skapas genom

kombinat-ioner av innehåll, påstående och territorium. Sammanfattningsvis utgör

avterritorialisering den förändringsprocess som initierar att en anordning

upp-hör att existera och återterritorialisering är den process som medför att

anord-ningar skapas och stabiliseras. Buchanan (2017) skriver att:

[…] [anordningar] are subject to forces of change, but ultimately they

would always prefer not to change (this is why deterritorialisation is

always immediately followed by reterritorialisation). (Buchanan, 2017,

s. 463)

I analysen kommer jag att använda ordet förlopp för dessa

förändringspro-cesser (av- och återterritorialisering), vilket är inspirerat av Nails (2017)

tolkning av anordningskonceptet. Förlopp betecknar i analysen följaktligen

förändringsprocesser som medför att mångfalder kombineras och ingår i nya

relationer som skapar anordningar som kan vara helt nya eller mer eller mindre

modifierade (jfr Patton, 2012; Deleuze och Guattari, 1980/2015). Fokus i

analysen är på återterritorialisering för att belysa hur en mångfald av

styrteknologier uppstår. Anledningen till att ge förändringsprocessen

benäm-ningen förlopp handlar om att separera territorialisering och av- samt

åter-territorialisering. Territorialisering signalerar ett utfall, om än tillfälligt,

medan av- och återterritorialisering handlar om förändringsprocesser som ger

upphov till anordningar.

Översatt till en verksamhetsstyrningskontext utgår jag från förlopp som blir

sammanhängande och sammanväver argument som motiverar varför en viss

styrteknologi blir nödvändig för att styra och göra ett eller flera områden till

föremål för styrning. Förlopp i det här fallet utgör de förändringsprocesser

som iscensätter, möjliggör och resulterar i att innehåll och påståenden i

styrteknologier kombineras.

Territorialisering har, i min tolkning av anordningskonceptet, att göra med det

territorium som anordningarna omsluter och avgränsar. Genom

territori-alisering skapas också anordningar. Återterritoriterritori-alisering, däremot, syftar till

att belysa hur anordningarna skapas. För analysen innebär det att de olika

styrteknologier som förekommer i den studerade organisationen delvis kan

förstås utifrån de territorier som avgränsas samt de förändringsprocesser som

möjliggör anordning(ar) som omsluter ett territorium.

In document Kim Eriksson (Page 63-66)