En helt central problematik, som man i en undersökning av poesiuppläsningens olika modus inte kan förbise, är det ofta spänningsfyllda förhållandet mellan dikten som text och dikten som muntlig realisering, som röst. Ganska snabbt kan man konstatera att denna kanalisering är mycket gammal och fortfarande i högsta grad aktiv. Jag skall nu lite skissartat försöka att redogöra för några viktiga teman i denna mångförgrenade problematik. Och sedan försöka följa dem fram mot vår tid. Och mot den samtida poesiuppläsningens olika fram-trädelsesätt.
I det tredje kapitlet, ”The Modern Discovery of Orality”, i Eric A. Ha-velocks sena, närmast syntetiserande, bok The Muse Learns to Write ställer författaren ett antal frågor av vilka åtminstone två är högaktuella för det jag på olika vis vill undersöka i denna avdelning. Havelock frågar sig: ”What precisely is the relationship between the spoken word of today (or yesterday) and the written text?” Och: ”What happens to the structure of a spoken language when it becomes a written artifact?”93 Det är kring dylika frågeställningar det följande kommer att kretsa.
*
93 Havelock, Eric A., The Muse Learns to Write. Reflections on Orality and Literacy from Antiquity to the Present, Yale University Press 1986, sid. 24.
En grundläggande uppfattning i det antika grekiska samhället var att rösten dör i det alfabetiska nedtecknandet, att skriften är ett gift, till och med ett fadersmord. I essän ”Cikadan och myran”, som finns att läsa i Jesper Svenbros bok Myrstigar, får titelns två insekter utgöra metaforiska instanser i det drama där skriften (myran) dödar den poetiska rösten (cikadan). Svenbro lokaliserar en räcka olika textställen som figurligt turnerar kampen mellan röst och skrift. Om en dikt av poeten Archias, som levde på 100-talet före Kristus, skriver Svenbro följande: ”i Archias’ dikt utgör myrorna en allegori över de bokstäver av vilka dikten består. Det är myrorna som på skrivtavlan ’dödar’ poetens röst”. Svenbro fördjupar sitt resonemang några rader längre ner:
Men situationen kompliceras ytterligare. Det är nämligen just myrorna som ska säkerställa minnet av den döda rösten i framtiden. De utgör de materiella tecken som fastställer röstens frånvaro. Därmed blir dikten som berättar om bokstävernas mord på rösten samtidigt röstens minnesmärke eller gravvård. Dikten utgör med andra ord cikadans grav.94
Synen på skriften som röstens baneman – och den dramatik detta synsätt bär med sig – kopplas med självklarhet till den ”epokgörande händelse” då gre-kerna tar över och modifierar det semitiska alfabetet. Detta skedde, eller tog åtminstone sin början, enligt Svenbro, på 800-talet före Kristus. I och med detta paradigmskifte utsätts en tidigare muntlig kultur för en hel serie ”stör-ningar” som sammantaget torde ha ändrat människornas sätt att leva. Alldeles i inledningen av Phrasikleia skriver Jesper Svenbro: ”Alphabetic writing burst on a Greece accustomed to an oral tradition”.95 Havelock ser i det framväxande alfabetet ett system som blev betydelsefullt eftersom det ”var särskilt lämpat 94 Svenbro, Jesper, Myrstigar. Figurer för skrift och läsning i antikens Grekland, Albert Bon-nier Förlag 1999, sid. 61.
95 Svenbro, Jesper, Phrasikleia. An Anthropology of Reading in Ancient Greece (Translated by: Janet Lloyd), Cornell University Press 1993, sid. 1.
att återge ljuden i talad grekiska”. Det grekiska alfabetet var sammantaget ett unikt instrument ”som kunde återge den tidigare muntlighetens hela omfång”.96
Marshall McLuhan sammanfattar förhållandet mellan ljudandet och det fram-växande alfabetet med en för honom typisk formulering: ”Talet är ’innehållet’ i den fonetiska skriften”.97
Att Platon i sina skrifter i så hög grad kom att intressera sig för denna alfabetiseringsprocess – för skriftens framväxt – kan knappast förvåna då hans liv (född 427, död 347 f.kr) utspelade sig mitt i detta dynamiska skede. I Jacques Derridas långa essä ”Platons apotek” diskuteras förhållandet röst/text utifrån några av Platons dialoger och bilden som här tornar fram präglas av en djupt verkande ambivalens. Skriften är ett gift som både kan skada och hela. Skrif-ten är en ”de-komponering” av rösSkrif-ten, ett medel som samtidigt både bevarar och fördärvar den allra effektivast. ”Den efterbildar rösten perfekt därför att den inte längre efterbildar den över huvud taget.”98 Derridas projekt tycks mer än något annat vara ett försök att upphäva eller åtminstone destabilisera ”den gängse oppositionen mellan far och son, tal och skrift”.99 Mellan innehåll och själva inneslutningen. Och en avgörande kraft till detta projekt hämtar han (naturligtvis) i det faktum att Platon trots att han nedvärderade och fördömde skriften (leken) ändå hela tiden skrev (och lekte): ”varför anklagar han det skrivna i det skrivna”.100 För Havelock blir Platons arbeten de mest självklara 96 Citaten kommer från Bernstein, Charles, ”Det omemorerbaras konst”, (Översättning: Jonas (J) Magnusson), De svåra dikterna anfaller, eller högt spel i tropikerna (Översättning & urval: Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson & Jesper Olsson), OEI Editör 2008, sid. 253. Se också Havelock, a.a., sid. 9.
97 McLuhan, Marshall, Gutenberggalaxen – Den typografiska människans uppkomst (Översättning: Richard Matz), PAN/Norstedts Förlag 1969, sid. 64. Formuleringen fastslår också en tågordning som jag i detta arbete inte självklart skriver under på.
98 Derrida, Jacques, ”Platons apotek”, Apoteket (Översättning: Jan Stolpe), Kykeon, Propexus 2007, sid. 106.
99 Ibid., sid. 116.
ambiva-exemplen på att en skriftteknologi definitivt höll på att etablera sig. Denna operation fick, som många teoretiker framhållit, en avgörande betydelse för det mänskliga medvetandet.101 När språket upphörde att enbart vara ett akustiskt eko och också blev en visuell teknologi med specifika kvalifikationer fick det mänskliga livet nya förutsättningar. Nytt tankegods, nya diskussioner – exem-pelvis av den typ Platon förde i sina skrivna, men muntligt framsatta, dialoger – kunde processas.102 Å en alldeles ny oro uppstod. William Frawley lyfter i boken Text and Epistemology in det visuella tecknets förvandling från ikon till symbol som ett avgörande och kompletterande led i samma process. När teck-net ”deikoniserats” kan ”texten” överskrida det närvande och det nuvarande. Detta led i processen öppnar upp mot en tecknets multifunktionalitet, som enligt Frawley, föregår den symboliska, skrivna, texten.103
Och i beskrivandet av hur denna omtumlande förändring tedde sig an-mäler sig omgående ett avgörande problem då en ”primär talspråklighet”, på grund av sin undflyenhet, svårligen låter sig infångas och beskrivas. Walter J. Ong skriver i Muntlig och skriftlig kultur att ”Skrivna ord är rester. Den munt-liga traditionen har inga sådana rester eller avlagringar”.104 Detta till trots lyckas lens i grunden är en missuppfattning. Platons skriftkritik var allomfattande och entydig. All skriftlig kommunikation är, skriver Szlezák, för Platon ”hänvisad till ett helt annat slags kompletteringsteknik – nämligen till muntlig förmedling av ’ting av högre värde’”. Platon hävdar, menar Szlezák, att filosofiutövning kan endast fullgöras i en muntlig praktik. Att ”Platons filosofiska lärobyggnad omfattade en muntlig principlära”. Szlezák, Thomas A., Platon & läsaren (Översättning: Eva-Carin Gerö), Atlantis 1999, sid. 125 samt sid. 140. 101 Havelock skriver bland annat: ”Ground was being prepared for a technology of the written word, taking shape in a new type of syntax. Plato was to demand that the tradi-tional language of epic and drama be remodeled and replaced by a language of theoretic analysis”. Havelock, a.a., sid. 15.
102 Om det ambivalenta i Platons praktik, se också Havelock, a.a., sid. 111.
103 Frawley, William, Text and Epistemology (Advances in discourse processes; 24), Ablex Publishing Corporation 1987, sid. 20-24.
104 Ong, Walter J., Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet (Översättning: Lars Fyhr, Gunnar D. Hansson, Lilian Perme), Anthropos 1990, sid. 23. Se också Havelock,
både Ong och Havelock, i sina respektive undersökningar, lokalisera vissa av-görande drag som sammantaget definierar den primära talspråkligheten. Ong skriver exempelvis: ”Grekerna på Homeros’ tid satte värde på klichéerna, där-för att inte bara poeterna utan hela den muntliga noetiska världen eller kun-skapsvärlden stödde sig på en formelartad tankemodell”. Denna praktik – där exempelvis ett rytmiskt tillvägagångssätt spelade en viktig roll – blev också bestämmande för den tidiga skriftliga poesin. ”Skrivandet förvandlas endast långsamt till skriftlig komposition”, skriver Ong.105 Också Havelock är upptagen av att övergången från tal- till skriftspråk var en utdragen process för det antika grekiska samhället. Han skriver: ”The special theory of Greek orality therefore requires the presumption of a long period of resistance to the use of the al-phabet after its invention”. Detta förde med sig att språkliga och litterära tillvä-gagångssätt också fortsättningsvis präglades av primärt muntliga förtecken.106
3. Jag lyssnar på Erik Beckman då han läser ”Mamma och Erik Lindegren” från diktsamlingen Den kommunala kroppen.107 Beckman läser med några få un-dantag ytterst sakligt. Hans prosodi ligger nära, men går aldrig helt upp i, ett talspråkligt modus. Versalerna i passagen ”RYCKNING! / CHOCK! KRAMP! KRIS! ATTACK! / ALARM!” accentueras genom att läsningen just där blir något a.a., sid. 66: ”Orality, as a functioning condition of society, does not fossilize until it is written down, when it cease to be what it originally was”. Detta är i grunden samma problem som gjorde sig gällande då poesiuppläsningens historia tidigare i detta arbete skulle tecknas.
105 Ong, a.a., sid. 37-39.
106 Havelock, a.a., sid. 90. Havelock skriver också: ”Survivning orality also explains why Greek literature to Euripedes is composed as a performance, and in the language of per-formance”. Och: ”The masterpieces we now read as texts are an interwoven of oral and written”. Se Havelock, a.a., sid. 93 och sid. 101.
107 Inläsningen finns med på den CD-skiva som medföljde Ord & Bild:s Erik Beckman-nummer. Ord & Bild nr. 6/1999. Inläsningen producerades av Sveriges Radio hösten 1979 och diktsamlingen Den kommunala kroppen publicerades av Albert Bonniers Förlag 1979.
starkare. Däremot är ett senare versal-parti i den tryckta versionen av dikten ute-slutet ur den aktuella läsningen. Varför? Just versaler, kursiver, fetstil m.m. håller Johanna Drucker fram som grafiska koder som på ett naturligt sätt ges röst.108
Långt bort i ljudbilden kan man höra trafikljud. Pappersprassel. Vid ett fåtal tillfällen tar en alternativ betoning plats som på så vis framhäver, pekar ut, den specifika passagen. I den tredje strofen från slutet sänks läshastigheten och den avslutande alliterationen – ”och jag / rider, river …” – fokuseras lite extra.109 Dessa små operationer, som skapar emfas i versen, till trots kännetecknas Beckmans framförande globalt av en närmast demonstrativ alldaglighet som naturligtvis fungerar som en högst verksam kontrast till diktens emellanåt absurda innehåll och av parodiering stämplade skrivsätt. ”Lägg Sverige i en Rank Xerox och tryck på knappen.” Man kan säga att författaren är ytterst försiktig då han skall till att gestalta eller tolka diktens ljudande potential. Kanske kunde man kalla Beckmans uppläsningspraktik ”skriftkonservativ”. Meningar som: ”Vid spisen inne i detta varma vanda vinterviste somnar katten / med den orörliga gumman i huvudet”, glids nästan ”självurskuldande” förbi.110 Samtidigt förblir (naturligtvis) den lju-108 Drucker, Johanna, ”Not Sound”, The Sound of Poetry/The Poetry of Sound (Edited by: Marjorie Perloff & Craig Dworkin), The University of Chicago Press 2009, sid. 239. 109 Denna emfas signaleras i diktens visuella manifestation dels av att den citerade pas-sagen föregås av en versbrytning, dels av radbrytningen som framtvingar en överklivning. Dessa ingrepp innebär en kraftansamling i versen som leder läsaren mot en ”versriktig” (”den versrette”) läsning. Kjørup, Frank, Sprog versus sprog. Mod en versets poetik, Museum Tusculanums Forlag 2002, sid. 231-232.
110 Beckman, Erik, Pyamasöverdelarna. Med utvecklingen i Östeuropa. En essä (Två olika saker: 1), Albert Bonniers Förlag 1990, sid. 23. Beckman skriver: ”I ur och skur står vi, högläsningspoeterna, skelögt vädjande, tappra och självurskuldande, inför världens milt frågande blickar i Wisconsin, Bratislava, Nässjö och Örebro”. (min kurs.) Ett par sidor tidigare i Pyamasöverdelarna kommenterar Beckman lyrikuppläsningen och också publi-kens (icke) funktion vid dylika tillställningar. Jag läser: ”Vi läser ordentligt som vi ska. / Den svenska innantilläsande poeten är lika evig och återkommande som den svenska pilsnergubben. Båda gör det de kan och det de ska, inför publikens milt frågande blickar”. Ibid., sid. 23.
dande kvalitén också fortsättningsvis, och trots allt, bofast, inskriven, i ”Mamma och Erik Lindegren”. Den ”hyresgästen” påminner oss om poesins egen visdom, en visdom som bland annat upprättar en intim kontakt med poesins förtrollade ljudande.111 Erik Beckman läser som han läser. Det blir på det hela taget svårt att tala i termer av iscensättning. Hans inläsning är ”kommunal”. Normalverklig. Han läser nästan som han talar. Här handlar det verkligen om ”en fattig teater”. Om en ”lyrikuppläsning”.
I boken Poetry as Performance beskriver Gregory Nagy hur den homeriska tex-ten textuellt kanoniseras. Innan bokstaven blev ”röstex-tens minnesmärke” tjänst-gjorde rapsoden som den som mindes och förde det narrativa- eller poetiska godset vidare. Nagy betonar att rapsoden inte är någon som enbart duplicerar det som (exempelvis Homeros) har sagt, har berättat, utan att han istället bör betraktas som en högst kreativ instans. I den muntliga kulturen innebar ett framförande samtidigt att man re-komponerar sången.
Jag menar att under loppet av de sex eller sju år som dessa dikter har existerat innan de sattes i denna bok ändrades någonting för varje läsning för varje ny
handskriven kopia av hela samlingen jag lät dem genomgå minimala variationer och dikternas helhet
bestod i en anhopning av minimala variationer
Nagy skriver i Poetry as Performance: ”To perform the song, however, is to recompose it, to change it, that is, to move it”.112 Nagy betonar längre fram i 111 Crnkovic’, Gordana P., ”The Poetry of Prose, the Unyielding of Sound”, The Sound of Poetry/The Poetry of Sound (Edited by: Marjorie Perloff & Craig Dworkin), The University of Chicago Press 2009, sid. 94. Crnkovic skriver egentligen om prosa, och egentligen om att översätta prosa, men lyckas ändå säga väsentliga saker om poetiskt ljudande och om den meningsalstrande, samtidigt ickebegreppsliga, dimension detta ljudarbete kan sägas stå för. 112 Nagy, Gregory, Poetry as Performance. Homer and Beyond, Cambridge University Press 1996, sid. 16.
boken att rapsoden inte bör uppfattas som en representation av Homeros. Han skriver:
Further, and this is crucial for the argument at hand, when the rhapsode says ”tell me, Muses!” […] or ”tell me, Muse!” […], this ”I” is not a representation of Homer: it is Homer. My argument is that the rhapsode is re-enacting Homer by performing Homer, that he is Homer as long as the mimesis stays in effect, so long as the performance lasts. […] From this standpoint of mimesis, the rhapsode is a recomposed performer: he becomes recomposed into Homer every time he performs Homer.113
En viktig slutsats för Nagy (i Albert Lords efterföljd) blir att det är fåfängt att söka ett original till en traditionell sång. Nagy citerar Lord som i The Singer of Tales skriver: ”I believe that once we know the facts of oral composition we must cease trying to find an original of any traditional song. From one point of view each performance is an original”.114 Det är denna slutsats som ekar vi-dare in i det tankegods Charles Bernstein lanserar i ”Närlyssning”. Han talar där om poesins plurala existensform och att olika, såväl skriftliga som vokala, ”versioner” av en dikt bör betraktas som olika, men i grunden likvärdiga, tex-tuella framföranden av densamma.115 Havelock framhåller att ”litterariseringen” – övergången från muntlighet till skrift – inte skedde i ett slag, utan att de olika praktikerna under en relativt lång period (från Homeros till Sokrates/Platon) överlappade varandra. Han skriver: ”The Muse of orality, a singer, reciter, me-morizer, is learning to read and write – but at the same time she also continues to sing”.116 Detta överskridande kan sägas avslöja förhållandet muntligt/skrift-ligt som en i grunden falsk dikotomi och just förutsättningen – uppfattningen – att det bara skulle finnas två uteslutande alternativ i rörelsen från muntlighet 113 Ibid., sid. 61.
114 Ibid., sid. 9.
115 Bernstein, ”Närlyssning”, sid. 218-219. 116 Havelock, a.a., sid. 22, samt sid. 29.
till läs- och skriftspråklighet blir ett viktigt moment i William Frawleys under-sökning i boken Text and Epistemology. Frawley menar att övergången mellan muntlighet och skriftspråklighet sker gradvis och hos individen, något som också för med sig att skriftspråkligheten i sig inte heller innebär en fulländan. Frawley gör upp med det han kallar ”the Piagetian epistemological blindness” som här, i en överförd betydelse, skulle föra med sig att ”once people become literate, they stop there and remain literate”. Så är inte fallet, menar Frawley. Individen rör sig vidare, från det litterata in i det ”hyperlitterata”.117 Och sedan – troligen – vidare.
Jesper Svenbro anser i linje med Ong och Havelock att det tidiga skrivna ordet i det antika Grekland i en ganska hög omfattning ändå var oralt då texten var ämnad att läsas högt. Han skriver: ”Greek writing was first and foremost a machine for producing sounds”.118 Och vidare i en konklusion som präglas av en hög densitet: ”Writing could not do without the voice”.119 Det alfabetiska nedtecknandet var ämnat att producera mer ljud, mer röst, och det var först i och med koncipieringen av den tysta läsningen skriften kom att representera en röst. ”Now the letters could themselves ’speak’ directly to the eye, needing no voice to mediate.”120 I den antika grekiska kulturen förblev dock, menar Svenbro, den tysta läsningen länge en anomali. Syfte med att skriva var att pro-ducera ljud. Och att på så vis försäkra sig om en plats i historien. Författaren lånar läsarens tal- och andningsorgan för att på så vis, åtminstone momentant, återuppstå från det döda. Parantetiskt kan man säga att också tryckpressen och den elektromagnetiska inspelningsteknologin senare försetts med dylika odödlighetskriterier. McLuhan skriver exempelvis i Gutenberggalaxen: ”Samti-digt kom man till insikt om att det på folkspråket tryckta ordet kunde förläna 117 Frawley, a.a., sid. 36. ”Hyperliteracy” är, enligt Frawley, ”a descriptive term for strategies which individuals use to gain or organize knowledge from texts in relation to other texts”. Ibid., sid. 39.
118 Svenbro, Phrasikleia, sid. 2. 119 Ibid., sid. 4.
en konstgjord evighet av ryktbarhet”.121 Begreppet kléos – som kan översättas med åminnelse – blir en helt central figur i denna rangordning. ”Thanks to her spiritual daughters, her poems, Sappho will enjoy sonouros, posthumous kléos”, skriver Jesper Svenbro angående Sapfo och Sapfos texter.122 Texten och därmed indirekt den döda författaren utövar således makt över läsaren som förvandlas till en maskin vars uppgift är att med hjälp av ett antal ingraverade tecken producera förutbestämda ljud. Detta strängt hierarkiska förhållnings-sätt – som är att jämföra med en pederastisk penetrationsakt – ter sig idag ganska främmande.123 Och det är också med den specifika bakgrunden som jag kan uppfatta det som problematiskt att oreflekterat länka en samtida lyrisk uppläsningspraktik, en ny eller sekundär muntlighet, och det idégods dessa begrepp kan tänkas inkludera, bakåt, mot en poetisk verksamhet som var eta-blerad i och sprang ur en i första hand muntlig kultur, där radikalt andra för-utsättningar rådde.
I essän ”Det omemorerbaras konst” menar Charles Bernstein, i Have-locks efterföljd, att den grekiska poesin är en produkt av alfabetet. Poesin, så som vi i dag känner den, var ursprungligen skrift, då det alfabetiska syste-met ”möjliggör en abstrahering av ’jaget’” som i sin förlängning underlättade ”skapandet av en mer stabil författaridentitet” som, enligt Bernstein, utgör ”en nödvändig förutsättning för lyriken som litterär genre”. ”Lyrik och satir var den formellt innovativa poesi som framträdde med det nya grekiska alfa-betet”, skriver Bernstein.124 Denna tankekedja – såvida den stämmer – måste sägas punktera drömmen om lyriken som ett i första hand icke skriftbaserat uttrycksätt. Och därmed ytterligare problematisera de projekt som vill hävda 121 McLuhan, Gutenberggalaxen, sid. 263.
122 Svenbro, Phrasikleia, sid. 154.
123 I essän ”Vägra läsa, vägra skriva” skriver Jesper Svenbro att för ”grekerna blir […] den pederastiska relationen uttryckligen en metafor för förhållandet mellan skrivaren och läsaren”. Den som läser blir rövknullad. Svenbro, Jesper, ”Vägra läsa, vägra skriva”, Myrsti-gar, sid. 19.
lyrikens genuint vokala, muntliga status. Att denna koppling – poesi = röst – så påfallande ofta och så självklart, oreflekterat, ändå görs torde delvis bero på