Tid och resurser

Tiden verkar vara ett ständigt problem inom förskolan. När vi ställde frågan om vad som kan hindra arbetet med inflytande och delaktighet var tiden det som pedagogerna först tänkte på. Pedagogerna uttrycker sig så här:

Stressad personal, brist på personal, brist på utbildad personal, brist på planeringstid, och samtalstid och reflektionstid (Johanna)

..att tiden inte räcker till att man har någonting annat, rutiner till exempel, det är enda jag tycker som kan hindra lite” (Danuta)

Tiden så klart.. den måste finnas (Kristoffer)

Kristoffer förklarar att det inte enbart är själva utförandet av demokratiarbetet, utan också planeringen, dokumentationen, och att arbetet ständigt måste utgå ifrån läroplanen. Johanna berättar att även om pedagogerna skulle få mer planeringstid skulle det ändå ta tid från barngruppen, där arbetet med inflytande och delaktighet sker. Hon ger ett exempel på situationer från fjolåret och hon säger följande:

Förra terminen så hade vi psykolog kopplat till fyra barn..ehh..vi hade möte med dem ungefär var tredje vecka, vi hade åtgärdsprogram vi skulle skriva, som skulle uppdateras var tredje vecka, vi hade samtal med föräldrar, samtal med logopeder, överlämning till förskoleklass..eh.. allt det här extra som kommer till.. och när ska vi i lugn och ro sitta och prata om demokrati?

Det som behövs, inte bara i samband med inflytande och delaktighet, är mer planeringstid. Men vart ska denna tid komma från? Johanna betonar att mer planeringstid är nödvändigt, men att det samtidigt tar tid från barngruppen, där arbetet med inflytande och delaktighet faktiskt utspelas. I boken Barns inflytande i förskolan (2009) menar författaren att det är viktigt att bortse från hindren och driva en

41

verksamhet som är lustfylld och inspirerande. Vad som upplevs som hinder av vuxna på förskolan är för få personal, för stora barngrupper och för lite resurser (Arnér 2009). Det är nog inte enkelt att bortse från dessa hinder, speciellt om det är något som ständigt återkommer, som bland annat tidsbrist. Samtidigt som de lider brist på tid har de, som nämnts, även brist på resurser. Brist på resurser kan innefatta brist på personal, eller ingen täckning för sjuk personal. Det kan även betyda brist på resurser som pengar. Barnen får inte lov att leka med det de vill då materialen och leksakerna är dyra och pedagogerna är rädda för att leksakerna ska gå sönder.

Citatet nedan är från Danuta:

Många gånger är man stressad, och man har inte tid att lyssna på barnen, va.. men, vi borde skärpa oss ännu mer och lyssna vad de har att säga.. och många gånger är det ’ja ja ja, jag kommer snart’

Det hon beskriver är en medvetenhet av problemet, och en medvetenhet kring att barnens tankar och rätt att säga sin mening försummas när tiden brister i förskolan. Är pedagogerna medvetna om att barnen kommer i skymundan så finns det stora möjligheter att göra något åt situationen. Danuta säger själv att de borde bli bättre på att lyssna på barnen när de blir stressade. Vad är det då som krävs? Egentligen behövs ingen planeringstid för att lyssna på barnen i vardagliga situationer, när de uttrycker sina önskemål och åsikter. Dock kan planeringstid behövas för att ett arbetslag ska få möjlighet att diskutera och reflektera över hur de vill arbeta kring ämnet demokrati. För få personal och för stora barngrupper beskrivs som en bidragande faktor till varför situationen är som den är med tidsbristen. Frågan om resurser ligger på regerings/ kommunalnivå och det går inte att påverka så enkelt. Johanna säger följande i frågan om tids- och resursbristen: ” ..och vissa ytterligheter är på sitt sätt, men vi får ta det, vi har valt detta”. Hon berättar också att arbetsplatsmötena hade varit ett utmärkt tillfälle att diskutera dessa frågor. På dessa möten är hela personalgruppen samt chefen närvarande. Hon berättar att dessa tillfällen går åt att diskutera frågor som de inte har möjlighet att påverka. Ett exempel hon nämner är att de diskuterar att vissa föräldrar är på ett visst sätt, eller att förskolebyggnaden har blivit vandaliserad igen. Hon poängterar att det är chefens ansvar att se till att de viktiga diskussionerna lyfts fram som gör att de kan utveckla och förändra sin verksamhet.

42

Rutiner är något som kräver mycket tid i en förskoleverksamhet. Alla tre pedagoger är överens om att rutiner är bland det viktigaste i förskolan eftersom det gör barnen trygga. Alla tre pedagoger anser att det inte är något som barn kan ha inflytande över. Rutiner kan alltså hindra arbetet med inflytande och delaktighet eftersom det är en tidskrävande aspekt av verksamheten och barnen har inte möjlighet att påverka dessa rutiner. Så här berättar de tre pedagogerna om hur rutiner kan hindra arbetet med inflytande och delaktighet:

Vissa rutiner och det är väldigt viktigt för oss för att om barnen här har rutiner är de tryggare, lär sig snabbare och det är mycket bättre om de har rutiner, och det är ingenting som barnen själva ska bestämma över. De måste tvätta händerna, de måste sitta ner och vänta på golvet när vi går ut. (Kristoffer)

Så kan de såklart inte vara med och bestämma allting. De kan inte vara med och bestämma att vissa barn får vara med och andra inte.. ibland så måste vi gå ut .. så är det bara därför att annars funkar det inte med personalen till exempel att nu på eftermiddagen.. nu ska vi gå ut.. men nu på förmiddagen egentligen så hade jag haft de barnen som inte hade någon bestämd aktivitet, och ingen hade pysslat med några.. på måndagar är t.ex. jag ute, [namn på pedagog] inne, och de får själva vara med och bestämma om de vill vara ute 5 minuter eller 2 timmar, men på eftermiddagen kanske inte det funkar, eftersom vi är två personal som måste samsas från två olika håll och då är det inte frivilligt, de kan inte välja om de vill vara inne eller ute, för de får inte vara inne själva, så där kan man inte vara med och bestämma”. (Johanna)

Det går inte till exempel fem i elva att de vill leka eller bygga med klossar, och många tjatar väldigt mycket och vi har lite tid vi hinner inte göra det och det, va. Det är klart att vi bestämmer i mycket, men det är rutiner. (Danuta)

Hur kan det bli i praktiken om pedagogerna kommer lite ifrån rutinerna? Hur påverkar det barnen? Är barnen kapabla att hantera en situation som skiljer sig från de dagliga rutinerna? Detta kan ses som bristdiskurs då pedagoger generellt tror att barnen faller i bitar om rutinerna inte följs. Har pedagoger prövat att släppa lite på rutinerna? Hur kan de i så fall veta att barnen inte kan hantera en sådan

43

situation? Det pedagogerna uttrycker i citaten ovan är att rutiner måste följas, dels för att barnen blir tryggare och dels för att det ska fungera med personalen. Verksamheten måste vara meningsfull för barnen eftersom pedagogerna faktiskt är där för deras skull, därför måste pedagogerna utgå från barnens intresse och inse att rutiner inte alltid behöver vara så viktiga. Om lunchen blir försenad en halvtimme en dag eller om barnen inte vill gå ut, kommer verksamheten då att rasa ihop? Därför borde pedagogerna med hjälp av dokumentation reflektera tillsammans över både regler och rutiner för att också få syn på sig själv och sitt förhållningssätt gentemot dessa. Lenz Taguchi (2000) menar att pedagoger genom dokumentation kan ta makten över sin egen praktik och rekonstruera verksamheten på ett sätt som leder till att det inte enbart är de vuxna, utan även barnen som får makten över sitt eget lärande. Vi menar att pedagoger borde pröva nya tillvägagångsätt genom att utgå från barnens intresse och behov och sedan reflektera över resultatet. Har dagen blivit katastrofal för att rutinerna ändrades lite? Pedagoger måste se barn som kompetenta och att de klarar av förändringar samt att de kanske inte är helt beroende av dessa rutiner som pedagogerna har utformat. Det kanske är framför allt de vuxna som behöver rutiner?