I följande avsnitt presenterar vi tidigare forskning och dess relevans för studien avseende media, mediala offerframställningar samt perspektiv kring etnicitet och socialt utsatta förorter.
Avslutningsvis hur mediala konstruktioner kan anses påverka allmänhetens bild av offer.
Ester Pollack (2001) har studerat media och brott, enligt henne har diskursen i media ett starkt inflytande och påverkar människors uppfattning av samhället, individer och sociala kategorier (ibid:32). Vidare menar hon att mediala konstruktioner kan medföra konsekvenser för individer då de kan bidra till, förstärka och upprätthålla stereotypiseringar om dessa (ibid:66), exempelvis vem som uppfattas, eller inte uppfattas som ett legitimt brottsoffer (Nilsson, 2012:137). Hon beskriver ytterligare att media lägger fram en svartvit bild, där minoriteters och normbrytande individers kriminalitet framställs som samhällets största hot, utan reflektion över samband till eventuella bakomliggande problem (Pollack, 2001:318).
Då vi undersöker offerframställningar i media har vi tittat på en studie av Bo Nilsson (2012) där han undersökt brottsofferskildringar i svensk press. Han menar att medier bidrar till-, och reproducerar konstruktionen av brottsoffer som ett socialt fenomen. Vilket är viktigt att ha i åtanke vid studier av offerframställningar, då mediernas makt bedöms vara att de delvis talar för allmänheten (ibid:137). I studien såg han att den mest framträdande bilden av brottsoffer är medvetna, eller omedvetna journalistiska strategier för att beskriva att offret varit hjälplöst, farit väldigt illa med ett stort lidande som följd. Exempelvis genom att ställa offer i relation till den stora, onda och okända gärningsmannen. Konsekvenser som försämrad livskvalitet till följd av utsattheten är något som ofta framhävs, där även anhöriga beskrivs som utsatta för ett oerhört lidande. Rapporter om offrets ‘vanlighet’ där denna framställs leva upp till samhällets ideal är vanligt förekommande, vilket signalerar offret som ‘gemene man’ och förstärker dess oskuld (ibid:143–144). Frekventa beskrivningar om offrets vanlighet, följder som lidande och försämrad livskvalitet är något Nilsson menar förstärker bilden av dess oskuld som samtidigt engagerar läsarna och leder till sympatier för den drabbade (ibid:148). Han menar vidare att
5
mediernas rapporteringar leder till en slags rättviselogik där det framstår som givet att vi som åskådare står på offrets sida, med krav på upprättelse och rättvisa (ibid:149). Denna forskning är av intresse för studien för att se hur offren framställs med tanke på medias tendens att skildra offren olika utifrån en generell rättviselogik.
En omfattande granskning av mediala offerkonstruktioner har även gjorts av Lindgren och Lundström (2010). De har undersökt sammanhang där rapporteringen följer, men också avviker från idealbilden av ett offer. Likt Nilsson betonar de konstruktionerna som centrala för hur människor skapar tolkningar och föreställningar av olika händelser, och hur det kan resultera i konkreta konsekvenser för dessa (ibid:15). De har letat mönster i omständigheter såsom kön och klass och om förklaringar när bilden avviker från ett idealt offerskap. Vidare är de influerade av kritisk kriminologi, hur mediala konstruktioner kan bidra till att upprätthålla rådande maktrelationer, att det finns obegränsade sätt att framställa offer, exempelvis som oskyldigt drabbad eller medskyldig, stark eller svag och så vidare. Något de menar följer hegemoniska mönster och sker omedvetet av journalister, men med konsekvensen att publiken socialiseras in att se dem som sanna (ibid:17). Den vanligast förekommande gruppen i rapporteringar är kvinnliga offer, tätt följt av barn, således är manliga offerportätteringar mer sällsynta (ibid:28). Ingående beskrivningar av brottshändelsen är sällsynt förekommande (ibid:107–108). Likt Nilsson (2012:144) ser de att brottsoffer ofta framställs med en rad
‘normalitetsmarkörer’, såsom att placera offret i en social kontext, som bidrar till en oproblematisk bild av offret som gemene man (Lindgren & Lundström, 2010:31). Deras granskning är av intresse för studien då den beskriver hur offerframställningar vanligen ter sig i media, och huruvida den överensstämmer med Christies definition av ett legitimt offer.
Framförallt är intresset att se hur väl framställningarna överensstämmer mellan de två åren studien ska undersöka med tanke på tidigare iakttagelser av hur offer framställs i media.
Som motpol till rapportering av de som överensstämmer med legitima offer, är rapporter av de som inte upplevs ideala, tidigare forskning verkar dock begränsad. Men som Lindgren och Lundström (2010:108) skriver är rapportering av manliga offer mindre förekommande.
Brottsoffer från minoritets- och marginaliserade grupper ses frånvarande i medias rapportering, likaså de med låg social status och de från lägre samhällsklasser (ibid:111; Mancini & Pickett, 2017:455). Vidare har Lindgren och Lundström (2010) sett en strävan i medias framställning att tillskriva avvikande grupper ansvariga för kriminella handlingar, med fokus på deras kultur och värderingar, i stället för att beskriva de som strukturella (ibid:56, 110). Att ovan nämnda grupper är sällsynta i media kan utifrån Christies definition av ideala offer anses föga förvånande, då dessa inte överensstämmer med vad allmänheten uppfattar som oskyldiga offer
6
(Christie, 2001:48). Detta är av intresse för studien då studerade offer kan anses kvalificera till attribut motsvarande icke-ideala offer.
Likt både Nilsson (2012:137) och Lindgren och Lundström (2010:17) menar Hall et al. (1978) att media erbjuder samhället och dess händelser sociala betydelser som både antar och skapar konsensus. Vilket ger media makten att påverka grundläggande intressen, värderingar och skapa gemensamma bekymmer (ibid:241-242). De beskriver hur media tenderar att reproducera den befintliga maktstrukturen i samhällets institutionella ordning, något som Becker (1967) kallar hierarchy of credibility. Den härskande klassen får ofta sin definition av samhällsproblem accepterade eftersom sådana talesmän antas ha mer kunskap än majoriteten av befolkningen (ibid:241). Hall et al. (1978:245) menar vidare att media även dramatiserar brott och konflikter för att öka dess nyhetsvärde genom de mäktigas åsikter av ämnet i fråga, till exempel en problemframställning av antalet invandrare i ett område. I en senare rapport beskriver Hall (2013) hur vi stereotypiserar ‘andra’ sociala grupper och etniciteter. Stereotyperna är onyanserade förenklingar av människor till några få, enkla egenskaper, som ofta ses medfödda och fasta och leder till negativa fördomar (ibid:257). Vidare kan stereotyper leda till att ‘vi och dem’ uppfattningar uppstår, och att vissa egenskaper, exempelvis kriminell, tillskrivs ‘dem’.
Tolkningar av problem och framställda stereotyper är svåra att ändra när de väl har etablerats, något som ytterligare leder till och upprätthåller ett ‘vi och dem’ (Hall et al., 1978:245). Detta är av intresse för studien då studerade offerframställningar kan antas bidra till, förstärka och reproducera en känsla av ‘vi och dem’ hos allmänheten. Vidare hur det leder till konsekvenser som vilka vi håller ansvariga för samhällsproblem.
En svensk forskare som studerat mediefokuset när brottslighet kopplas till etnicitet och vilka konsekvenser det får för samhället i stort, är Felipe Estrada (1999). I sin studie framkommer att socialt utsatta områden idag kan ses förknippas med ‘invandrare’ i större utsträckning än med arbetarklassen som det gjorde förr. Estrada visar även att det är främst invandrarungdomars våldsbrottslighet som uppmärksammas i media (ibid:131). Han anser att den brottsliga överrepresentationen för ungdomar med invandrarbakgrund rimligen kan härledas från faktorer som social klass, marginalisering och stigmatisering snarare än etnicitet i sig. Det faktum att brott kopplas samman med ‘de främmande’ med en ökad fokusering på gärningsmännens etnicitet, gör det intressant att undersöka om och hur media skildrar det som Estrada uttrycker
“Vi”, de laglydiga, och ”De andra”, brottslingarna, kopplat till skjutningar inom förortsgäng (ibid:132). Eftersom denna studie undersöker skjutningar inom förortsbaserade gäng är detta fynd av intresse då denna typ av brott begås av främst ungdomar från nämnda utsatta stadsdelar.
Ett ytterligare ‘vi och dem’ perspektiv kan ses i svensk kontext av forskarna Ericsson, Molina
7
och Ristilammi (2002:14–15) i en studie om medias föreställningar om människor och förorter.
De analyserade medierapporteringen i Stockholm och kom fram till att många av Stockholms förorter främst beskrivs utifrån sociala problem som varit ett dominerande ämne i massmedia sedan tillväxten av det så kallade miljonprogrammet. Ett tydligt ‘vi och dem’ perspektiv framhävs då områden beskrivs med sifferstatistik för att påpeka utsattheten, exempelvis genom att poängtera antalet invandrare (ibid). Dessa fynd kan tänkas bidra till vår studie för att upptäcka om, och i så fall hur, media genom förenklingar skildrar gängskjutningar utifrån ett
‘vi och dem’ perspektiv, samt ett förnekande till sociala strukturers möjliga inblandning i vem som uppfattas som en brottsling.
Likt Sverige har även Danmark konflikter vilka är allmänt utbredda mellan förortsbaserade gäng. Yazgan och Utku (2016) har i en komparativ analys studerat hur Hells Angels och gäng beståendes av etniska minoriteter framställs i media. De ser att etniska minoritetsgrupper ofta associeras med våld, kriminalitet och normbrytande beteenden, medan Hells Angels framställs i positivt ljus som hjältar på uppdrag för infödda danskar. Vidare ser de att ansvaret för gängrelaterade konflikter implicit läggs på etniska minoriteter (ibid:152–153). Yazgan och Utkus slutsats är att dansk nyhetsrapportering sker med negativa representationer av etniska minoritetsgrupper som bidrar till stigmatisering och en reproducering av en rasistisk diskurs samt ett ‘vi och dem’ (ibid:158). Detta är av intresse för analysen då vi ämnar undersöka om
‘vi och dem’ representationer även går att se i svenska nyhetsartiklar, och huruvida dessa ökat eller minskat över tid. Då dessa kan antas bidra till att gängrelaterade skjutningar är något ‘vi’
(svensk medelklass) inte behöver bekymra oss över, då det drabbar ‘dem’ (etniska minoriteter).
Tidigare forskning i Stockholmsområdet visar att nyhetsreportage presenterar två skilda världar där innerstaden skildras som det goda samhället och förorten som farlig. Nygren (2005) menar att journalister skriver med publiken i åtanke genom att anta en gemensam kärna av tro och upplevelser vilket tenderar leda till att representera det goda livet i innerstaden och de drabbade människorna i förorten (ibid:165–166). På så vis menar han att media upprätthåller och stärker bilden av den våldsamma förorten genom upprepade generaliseringar bland flertalet stora nyhetskällor. Detta bidrar till att skapa bilden av ‘de andra’ och rapporterar en motsatt god sida av ‘oss andra’ (ibid:191). Eftersom denna studie undersöker offer för gängskjutningar i media är detta intressant då det kan tänkas vara en bidragande faktor till hur dagens media väljer att porträttera offer i utsatta områden. Utöver insamling och urval av relevanta händelser att rapportera om bygger nyhetsrapportering på journalistens tolkningar och blir således en konstruktion av verkligheten (Gripsrud, 2011:409).
8
Brå (2012:42) uppger att i 75% av de mord som sker känner de inblandade varandra sedan tidigare, ofta i relationen som familjemedlemmar. Vilket betyder att enbart en fjärdedel av samtliga mordoffer når upp till kriteriet med en okänd gärningsman (Christie, 2001:48).
Goodey (2005:124) kunde se att personer som begår brott och utsätts för brott har svårt att betraktas som brottsoffer av omgivningen. Detta pekar på att rollblandningen, brottsoffer/förövare, är en komplex företeelse med diffusa skiljelinjer. Detta blir intressant för vår studie dels för att förövare och offer många gånger är samma person men normalt uppfattas som varandras motparter, även hur media framställer offer för gängskjutningar då de är både offer och förövare. Fox och Cook (2011) visar även att offrets beteende vid tidpunkten av brottet tas i beaktande för att avgöra huruvida offret förtjänar sympati eller anklagelse (ibid:3409). Den kritik som riktats mot den kategorisering av offer inom victim blaming härstammar främst från feministisk forskning som menar att uppdelningen av skyldiga och oskyldiga offer endast har i syfte att beskylla den drabbade (van Dijk, 1997:3). Motståndet anser snarare att skuldbeläggande beror på sociala normer där marginaliserade grupper oftare blir ifrågasatta för sin utsatthet (Goodey, 2005:12). Med tanke på att gängkriminalitet främst kan härledas från förorter (BRÅ, 2020:9) är dessa synpunkter av intresse. Eftersom vi undersöker porträtteringen av gängkriminella som även är offer för gängskjutningar blir det intressant att studera hur gäng beskrivs med tanke på sin kriminella livsstil och senare råka ut för den. Avslutningsvis skriver Eigenberg och Garland (2008:67) hur media genom att utelämna namn på brottsoffer verkar kontraproduktivt eftersom det bidrar till en distansering och avhumanisering av offret vilken av den anledningen lättare kan klandras. Detta är av intresse för att se om det skiljer sig i medias rapportering vid en anonymitet kontra namngivning och om det är avgörande för i vilken grad offret anses ha bidragit, eller inte, till sin utsatthet.
Enligt konstruktivismen är beskrivningar av den sociala verkligheten just konstruktioner, vilka är centrala för hur människor skapar tolkningar av-, och föreställningar om händelser och sociala kategorier (Thurén, 2019:27). Som Pollack (2001:66), Lindgren och Lundström (2010:15) beskriver kan mediala konstruktioner utmynna i konkreta konsekvenser för individer och därtill vem som av allmänheten uppfattas och kvalificeras som ett idealt brottsoffer (Nilsson, 2012:137). Studiens syfte är undersöka medias framställning av offer för skjutvapenvåld vid två olika tidsperioder, därmed anses mediers konstruktioner vara av intresse.