2. Bakgrund
2.3 Tidigare forskning om infinit ha-bortfall
I inledningen angavs att perfekt infinitiv kan uttryckas i tre typer av konstruk-tioner i modern svenska. De tre typerna, hjälpverbsinfinitiver, kontrollinfini-tiver och nexusinfinikontrollinfini-tiver, beskrevs i 2.1.2 och illustrerades i (2.3) som här upp-repas som (2.14).
(2.14) a. Du borde (ha) klätt dig varmare.
c. De ansåg sig (ha) blivit lurade. c’. De ansågs (ha) blivit lurade.
Förutsättningarna för utelämning av infinit ha skiljer sig åt i de tre konstruk-tionerna. För utelämning enligt (2.14a) krävs ett överordnat modalt hjälpverb, vanligen i preteritum. Vid utelämning som i (2.14b) har den infinita konstruk-tionen obligatoriskt infinitivmärke, och utelämning sker vanligtvis bara om ha föregås av ett adverbial. I (2.14c) sker utelämning i så kallad nexusinfinitiv. Det led som förefaller vara objekt i matrissatsen fungerar som predikationsbas för infinitivfrasen och dessa led utgör en nexusförbindelse. I SAG (III:272) anges att utelämning i de tre konstruktionerna kan förekomma, men samtidigt sägs att språkvården föreslår att det infinita hjälpverbet alltid sätts ut.
Den historiska utvecklingen av infinit ha-bortfall är, som nämnts, relativt okänd. Det förekommer enstaka exempel på hjälpverbsutelämning i forskningen, som hos Moberg (1993) och Ljunggren (1967), liksom hos Wiklund (2001). Bara i Mobergs fall är resultaten grundade i studier med primärt syfte att un-dersöka just hjälpverbsutelämning, medan övriga fynd har gjorts mer sporadiskt. Moberg (1993) menar att infinit ha-bortfall är väl företrätt i yngre forn-svenskan, och anger att hon funnit en mängd exempel i sin genomgång av ATb och STb. De exempel hon hittar är till övervägande del av hjälpverbstyp, som (2.14a) ovan, men hon finner också utelämning i nexusinfinitiv, som i (2.14c). Utdragen i (2.15) är delvis en repetition av (1.5) ovan. I (2.15a–b) sker ute-lämning av infinit ha efter modalverbet ska i preteritum, skulle. Det är för övrigt endast formen skulle som uppträder med ha-bortfall bland Mobergs exempel av denna typ. Det fall av utelämning i nexusinfinitiv som presenteras i (2.15c) är också Mobergs enda exempel på ha-bortfall av den här typen. Inga siffror anges i studien, och det är svårt att avgöra hur vanligt förekommande den infinita ha-utelämningen är i materialet.
(2.15) a. talade didrik greffuensteen til per skinnare om en hæsth thet per skulle skadath hans hest. (ATb 1:27, 18/9 1454, efter Moberg (1993))
’Talade Didrik Grevensten till Per Skinnare om en häst, att Per skulle (ha) skadat hans häst’
b. Hade jach funnet tik vtan porten […], jach skulle hwggit tik styckie fran
styckie. (STb 2:250, 4/2 1488, efter Moberg (1993))
’Hade jag hittat dig utanför porten skulle jag (ha) huggit ner dig stycke för stycke’
c. som her Per Hinricj breff och vtscriffter vtludde, som tet annamet hade och medh samma sin egin handscrifft kendes sich tet annamet och giffuit j
Gudz ære. (STb 3:413, 25/2 1499, efter Moberg (1993))
’… som hade emottagit det och med sin egen handskrift tillkännagivit sig (ha) mottagit och givit det’
Wiklunds två exempel är båda av hjälpverbstyp. Det första (2.16a) är hämtat från Ivan Lejonriddaren från tidigt 1400-tal, som är skriven på vers, och här
saknas ha efter modalverb i presens, skal. Nästa (2.16b) är hämtat ur Själens tröst, som också är tillkommen under tidigt 1400-tal, och här saknas hjälp-verbet efter modalverb i preteritum, wilde.
(2.16) a. thet iak skal han ey fat at se (IL, s. 68)
’att jag inte ska (ha) fått honom att se’
b. Tha wilde Alexander latit budhin vphængia (ST, s. 380)
’då ville Alexander (ha) låtit hänga budet’
Ljunggren (1967) har i en studie av talspråkliga drag i yngre fornsvenskt ma-terial funnit ett antal exempel på utelämnat infinit hjälpverb. Det handlar då uteslutande om hjälpverbstyp, som i (2.14a) och (2.15a). I de allra flesta fall sker utelämning efter skulle, men hos Peder Månsson finner han exempel också med andra modalverb. I (2.17a) visas exempel med utelämnat infinit ha efter skulle, som förekommer i flera av Ljunggrens undersökta texter, förutom i Arvstvisten Gyllenstierna–Bielke också i STb samt hos Hans Brask och Peder Månsson. I (2.17b–c) ges exempel på ha-bortfall efter kwnne ’kunde’ respektive willo ’ville’. Inte heller hos Ljunggren (1967) framkommer några uppgifter om mängden utelämning, i absoluta eller relativa tal.
(2.17) a. ok sadhe han thät kong karl skulle fanget thät …
(Arvstvisten Gyllenstierna–Bielke 1461, efter Ljunggren 1967)
‘och sade han att kung Karl skulle fått det’
b. Jtem war han kommin j thän stadh thär han kwnne anthwardath
päningarna honom j gen som them wthsände. (PMSkr 71, efter Ljunggren 1967)
‘Likaledes hade han kommit till den plats där han kunde återlämnat pengarna till honom som hade skickat dem’
c. Och willo the gerna giffwith herr pädhar jngemari beffwisnig hwrw han …
(PMBrev 302, 1508, efter Ljunggren 1967)
‘och dom ville gärna gett herr Peder Ingemarsson bevis på hur han’
Av nusvenskans tre konstruktionstyper som tillåter ha-bortfall är det bara hjälp-verbsinfinitiver som förekommer mer än en gång. Nexusinfinitiv är represen-terat vid ett tillfälle och kontrollinfinitiver saknas helt.
Ljunggren, som angående finit utelämning hänvisar till Johannissons förslag om högtyskt ursprung, föreslår att också infinit utelämning kan ha tysk här-komst. Han anför delar av ett uttalande av H. S. Nyberg från 1950, där Nyberg primärt avråder från att använda ha-bortfall: ”Utelämna aldrig hjälpverben! Jag
skulle för längesen svarat på ditt brev … är en konstruktion som har uppkommit i
tysk kanslistil, vandrat därifrån till den svenska och nu tyvärr också påverkat vårt talspråk. Det verkar bokspråk och pedanteri, men inte ledigt tal.” Ljunggren föreslår därefter att infinit ha-bortfall antingen beror på tysk påverkan, eller att
det har uppstått genom trycksvaghet. Han menar samtidigt att det inte kan av-göras förrän ämnet studerats vidare (Ljunggren 1967:125).
Det är tveksamt om Nybergs förslag har någon giltighet i detta sammanhang. Ljunggrens excerpter är från 1400-talet, när svenskan ännu påverkades av låg-tyska influenser. Nybergs uttalande vittnar om att han har den höglåg-tyska hjälp-verbsutelämningen i tankarna, som vid den tiden knappt hunnit etableras i det egna språket, se 2.2.4 ovan.
Några omständigheter att ta hänsyn till i bedömningen av ha-bortfall i äldre svenska är till exempel att fler verb än idag tog particip (supinum) som kom-plement. Verb som gitta, få och också orka och vinna kunde konstrueras med par-ticip på ett sätt som förefaller vara ha-bortfall ur ett modernt perspektiv, se (2.18).
(2.18) a. til hon giter kuern dræghit (YVgl, giftasbalken fl. XI)
‘till dess hon kan draga kvarn’ (Holmbäck & Wessén 1946:284)
b. vindr hann ai aiþi uppi haldit. þa byti hann III oyra ... (GL, Om
okväd-ningsord)
‘kan han ej fullgöra eden, då böte han tre örar’ (Holmbäck & Wessén 1943:235)
Det fanns helt enkelt fler konstruktioner i fornsvenska än i nusvenska av struk-turen [AUXfin + VPCP] där verbet ha inte ingår. Moberg har också föreslagit att hjälpverbsinfinitiver utan ha kan vara exempel på gruppböjning, som beskrivits i Thorell (1973). Därav skulle man få mönster som skall skada – skulle skadat.
Av dessa totalt sett mycket få excerpter har flera, som Wiklund (2001), bedömt att infinit ha-utelämning måste ha varit ett produktivt mönster, ungefär som i nusvenska. Min studie på fornsvenskt material omfattar ungefär 2 miljoner token, och den visar att ha-bortfall inte verkar vara så etablerat som man hit-tills antagit (se kapitel 5).