3.1. Familjehemsplaceringars varaktighet och upphörande av vård
Som ovan nämnts är vårdtiden som allra längst när vård med både SoL och LVU har erbjudits och påtvingats barnet. Näst längst blir vårdtiden när den ges med stöd av LVU, vilket även är det mest relevanta för uppsatsen, mediantiden uppmäts till 15,4 månader.
Den kortaste mediantiden för vård är när det enbart ges med stöd av SoL. I samtliga fall är vårdtiden längre för pojkar än för flickor.70
I samma rapport presenteras statistik över de vanligaste utgångarna vid vårdens upphörande, där återförening med föräldrarna är absolut vanligast förekommande. Tätt efterföljande är att barnet får en ny placering enligt SoL. Dessa två är relativt likställda i antal för att sedan efterföljas av ett stort glapp ner till övriga alternativ. Absolut lägst är siffrorna för nationella adoptioner.71
På Barnombudsmannens hemsida och i Socialstyrelsens rapport finns statistik som visar på att allt fler barn får vård med placering utanför det egna hemmet. Ökningen är särskilt stor för pojkar.7273
3.2. Återaktualiseringar och återplaceringar
Statistik rörande återplaceringar är inte alls entydig. Vissa resultat uppvisar så pass höga siffror som att 50 % av de barn som en gång varit aktuella för barnavårdsutredningar blir föremål för ytterligare utredningar- så kallade återaktualiseringar. Studierna säger dock inget om hur vanligt det de facto är med återplaceringar. Begreppen skiljer sig åt på så sätt att återaktualiseringar rör de barn som efter hemkomsten blir föremål för ytterligare utredningar. Återplaceringar däremot rör de barn som efter en sådan utredning faktiskt åter placeras i
70 A.a. s. 29.
71 A.a. s. 71.
72 Socialstyrelsen, Barn och unga, insatster år 2013, 2014, s. 51.
73 Barnombudsmannen, Max 18 statistik om barn och unga, andel barn i vård med placering utanför det egna hemmet.
fosterhem.Det finns en svensk studie som baseras på 142 slumpvis utvalda barn från tio olika kommuner som var föremål för en barnavårdsutredning mellan år 1996-1997. Efter tre år hade 40 procent av barnen återaktualiserats för barnavårdsutredningar som resulterat i insatser. Det betyder således att relativt många barn återkommer för nya barnavårdsutredningar och
insatser.74
I en annan svensk studie var siffrorna likande. Av 22 000 barn i åldrarna 0-15 som varit placerade utanför hemmet, blev 22-40 % av barnen (beroende på ålder) återplacerade utanför hemmet inom två år.75 Det kan dessutom variera drastiskt mellan olika kommuner. Av Södertörns fyra största kommuner, det vill säga Huddinge, Nacka, Södertälje och Botkyrka skiljde sig återaktualiseringarna med 45 procentenheter. Av samtliga Södertörn-kommuner var variabeln 25 %- 67 %, med ett genomsnitt på 49 %.76
3.3. Hur klarar sig familjehemsplacerade barn i samhället?
I Socialstyrelsens rapport ”social rapport 2012” beskrivs och analyseras longitudinella samband mellan skolprestationer i grundskolan, framtida utbildning och psykosociala problem för barn födda 1972–1981. Skolprestationerna har mätts genom betygen från vårterminen i årskurs nio. Undersökningen visade på att en rad olika familjerelaterade faktorer har betydelse för barns prestation i skolan. Barn som är eller har varit placerade i familjehem har mycket lägre betyg i grundskolan än barn med samma kognitiva förmåga. De tenderar att ha lägre utbildningsnivå som vuxna och löper större risk att stöta på sociala problem så som självmord, psykisk ohälsa, alkohol- och narkotikamissbruk längre fram i livet. Forskare har kommit fram till att den starkaste skyddsmekanism mot att falla in i dessa destruktiva förhållanden är att inte uppleva ”skolmisslyckanden”. Med andra ord; de barn som upplever skolmisslyckanden löper större risk att falla in i mönstret av sociala
missförhållanden och som precis nämnts har fosterhemsplacerade barn i snitt mycket lägre betyg och de upplever således skolmisslyckanden.77
74 Vinnerljung, B, Sundell, K, Andrée Löfholm, C, SOCIALTJÄNSTENS BARN,
Hur många är de, vilka blir insatserna, hur ofta återaktualiseras de och vad händer dem i vuxen ålder?, 2004, s.17.
75 Vinnerljung, B., Öman, M. & Gunnarson, T. (2004). Återplacering av barn i dygnsvård I: Hur vanligt är det? Socialvetenskaplig Tidskrift, 11, s. 68-69.
76 Södertörnsnycklarna 2012, Individ- och familjeomsorg ur ett brukar- och medborgarperspektiv, http://www.nacka.se/web/omsorg_stod/stj_kvalitet/Documents/sodertorns_nyckeltal_2012-ifo.pdf,
Vidare visade rapporten att barn som var långtidsplacerade i familjehem löpte en högre risk att begå självmord i övre tonåren än barn i andra referensgrupper. Var tionde kvinna som vuxit upp i ett fosterhem under en lång tid har vårdats på sjukhus för självmordsförsök. Från den andra referensgruppen, det vill säga kvinnor som vuxit upp med föräldrar utan någon inblandning från socialtjänst, var motsvarande siffror 1 av 60. Risken för narkotikamissbruk var avsevärt högre för barn som var långtidsplacerade än barn från den andra referensgruppen. Samma sak vad gäller kriminalitet, tidigt föräldraskap och behov av socialt bistånd.
Resultaten hade även starka kopplingar till låga grundskolebetyg.78
Familjehemsplacerade barn utnyttjar försörjningsstöd i högre grad än barn som inte varit familjehemsplacerade. Av 162 utredda barn, mellan åldern 20-25 behövde i snitt 47 % av pojkarna och 55 % av flickorna hjälp. De siffrorna innebär att det är dubbelt så vanligt med försörjningsstöd för dessa barn, än för barn som aldrig varit placerade i familjehem.79 Kriminalitet är även det mer vanligt förekommande hos de 162 utredda familjehemplacerade barnen än hos barn som inte varit placerade. 34 % av pojkarna var
lagförda för ett brott och 15 % av flickorna. Detta kan jämföras med 10 % av pojkar och 2 % av flickor som aldrig varit placerade i familjehem.80
3.4. Stabilitet, kontinuitet och återföreningsprincipen
Det har visat sig att stabilitet och varaktighet för familjehemsbarn är viktiga komponenter för deras välmående. John Tristeliotis var en brittisk expert inom fosterhems- och
adoptionsområdet. Han var även en pionjär och frontfigur för just långtidsplacerade
familjehemsbarn och en förespråkare av nationella adoptioner.81 I Triseliotis artikel ”Long- term foster care or adoption? The evidence examined” utreder författaren vilket alternativ som är bäst för de barn som inte kan återvända till sina föräldrar, det vill säga, när återförening inte
78 A.a. Socialstyrelsen s. 246-249.
79 Vinnerljung, B, Sundell, K, Andrée Löfholm, C, SOCIALTJÄNSTENS BARN,
Hur många är de, vilka blir insatserna, hur ofta återaktualiseras de och vad händer dem i vuxen ålder?, 2004, s. 77.
80 A.a.
är möjlig. De två alternativ som ställs mot varandra är långtidsplacering och nationell adoption.
I artikeln refereras det till en mängd olika undersökningar utförda genom åren, där det undersöks hur vanligt det är med sammanbrott för de två olika typerna av placeringar. 43 % av det långtidsplacerade barnen drabbades av sammanbrott, medan endast 19 % av de adopterade barnen upplevde samma problematik.82
De flesta studier, enligt Triseliotis, visar på att barn som adopterats i ung ålder knappt skiljer sig alls i beteende från barn som inte har varit föremål för fosterhemsplaceringar. Ju äldre barnen är vid tiden för adoption, desto fler problem verkar uppstå. Det finns studier som tyder på att 50 % av barn som är långtidsplacerade drabbas av känslo- och beteenderelaterade problem.
I artikeln hänvisas det till en studie gjord i Sverige på 1990-talet av Bohman och Sigvardson där deras longituda studie visar att barn som är långtidsplacerade riskerar att bli
”missanpassade” vid vuxen ålder två till tre gånger högre grad än både barn som adopteras och barn som inte är föremål för några sociala utredningar. Prognosen för adopterade barn skiljer sig inte från andra barns chanser till välanpassade liv.
Det finns mycket forskning kring familjehemsbarns ångest och osäkerhet när de har status som just familjehemsbarn. Det faktum att familjehemsföräldrar när som helst kan dra sig ur ett uppdrag får barn att känna en stark oro för framtiden. Antalet avbrutna placeringar är ett tecken på att oron tyvärr ofta är befogad (se tidigare avsnitt om sammanbrott). Vidare kommer Bohman och Sivardson fram till att det onekligen även är så att med osäkerheten för familjehemsföräldrarna om när barnen kommer att återvända till sina biologiska föräldrar bidrar till en sämre kontakt mellan familjehemsbarn och familjehemsföräldrar.
Långtidsplacerade barn upplever även att känslan att inte tillhöra någon särskild är ett
problem. De lever inte med sina biologiska föräldrar och många av barnen har dessutom dålig kontakt med dessa. De bor med vuxna som inte är deras föräldrar och som de inte heller vet hur länge de kommer vara välkomna hos. Detta leder till att barnen känner sig annorlunda
82 Tristeliotis, J, Child and Family Social Work, 2002, p. 24. Artikelnamn: Long- term foster care or adoption? The evidense examined”.
och utanför. I studier om barn som har blivit adopterade, har dessa uttalat sig om att de känner att de äntligen”tillhör, att man kan inte bli tagen därifrån, ”man tillhör en riktig familj samt att jag kan kalla dem för mamma och pappa”.83
3.5. Sammanfattande analys
Familjehemsplacerade barn mår dåligt i ung ålder och det är bevisat att de fortsätter må dåligt även in i vuxen ålder. Systemet har med andra ord allvarliga brister. Det finns givetvis många olika sätt att analysera detta; förmodligen ligger det en mängd olika faktorer bakom
resultaten. En sak är dock säker: det nuvarande systemet är inte tillräckligt bra och måste ses över.
Långtidsplaceringar och återplaceringar är två problemområden. Forskningen visar på att dessa två kategorier skapar problem för barn och det måste forskas mer om just detta. Vad som är en rimlig väntetid för ett barn innan återförening sker måste bli tydligare för att familjehemsplacerade barn inte ska falla mellan stolarna och glömmas bort. Den begränsade forskning som finns om nationella adoptioner pekar på att de mår bättre än barn som är långtidsplacerade (förutsatt att de kommer till en bra familj). Men vad betyder ens att vara långtidsplacerad? Tre år är lång tid för ett litet barn men lite kortare för ett nästan vuxet barn. I dagsläget är det den enda siffran vi har för när ett annat beslutsalternativ ska ses över och den siffran blir på något vis vägledande för vad som ska anses vara en rimlig väntan. Redovisad forskning talar för att barn som adopteras klarar sig lika bra som barn som aldrig är föremål för tvångsomhändertaganden. Man kan tolka det som att stabilitet och kontinuitet är de faktorerna som idag saknas i svenska familjehemsplacerade barns liv i och med att väntan på återförening är vanligt förekommande. Väntan på återförening slår ut stabilitet och kontinuitet, varför dagens lagstiftning inte i tillräckligt hög grad tillgodoser barns behov. Så länge återföreningsprincipen är det enda alternativet i realiteten kommer barn att kunna vara långtidsplacerade i och med att processens tidsram då enbart hänger på förälderns förmåga att komma tillrätta med sina problem. Vidare tyder antalet återplaceringar och återaktualiseringar på att utredningar för när och vilka barn som bör återförenas inte är fullgoda.
Detta kommer diskuteras vidare i kapitel 7.