• No results found

Tidigare studier

3. PRINCIPEN OM BARNETS BÄSTA OCH ASYL-

3.1 Tidigare studier

En bred studie av barn som migrerar har genomförts på uppdrag av Rädda Barnen av sociologen Julia O’Connell Davidsson vid Notting-hams universitet. O’Connel har tillsammans med Caitlin Farrow gått igenom drygt 1000 undersökningar rörande barn som migrerar, med fokus på Europa. Av kartläggningen framkommer att skälen till att barn migrerar är fler än vad som brukar uppmärksammas. Det handlar om fattigdom, politisk instabilitet, krig och konflikter, klimatföränd-ringar, sjukdom, arbetslöshet, våld i hemmet och drömmar om ett bättre liv. Utöver att belysa orsaker till migration visar författarna att barns och ungdomars rättigheter kränks på fler områden än det finns kunskap om. En aspekt i detta sammanhang är att barn och unga själva många gånger saknar information om vilka rättigheter de faktiskt har (O’Connel och Farrow 2007).

Barns och ungas egna upplevelser av tiden som asylsökande i Sverige har studerats av Åsa Löwén, psykolog, präst och läkare, som i sin forskning undersökt asylsökande barns möten med utmaningar i asyl-processen. I fokus för studien står det salutogena, det vill säga det som ger mening i barnens vardag, snarare än det som skapar smärta och otrygghet. Löwén lyfter fram skolans roll samt betydelsen av vardagliga rutiner och en välfungerande föräldrakontakt som hälsofrämjande för barnen (Löwén 2006: 120, 157f.).

En annan studie som tar sin utgångspunkt i barns upplevelser är UNICEF:s rapport Lyssna på oss (2007) som baseras på intervjuer med 20 tidigare asylsökande ungdomar. Det är en mörk bild av

asylproces-sen som tonar fram i deras berättelser. Ungdomarna berättar om att de upplevde sig misstänkliggjorda i mötena med Migrationsverket och en gemensam uppfattning är att en lång oviss väntan och bristande infor-mation och insyn i asylprocessen ledde till stor psykisk stress (UNICEF 2007: 14). Att barns egna uppfattningar om sitt bästa sällan klarläggs framkommer i flera tidigare undersökningar (Andersson och Hollander 2004: 50; Stern 2006).

Andra undersökningar genomförda i Sverige på området än de ovan nämnda har i huvudsak haft en rättsvetenskaplig karaktär och därmed har rättsliga bedömningar stått i fokus (Barnombudsmannen 2000;

Rädda Barnen 2003, 2005, 2008; Schiratzki 1998, 2005; Nilsson 2007).

Gemensamt för resultaten i dessa studier är att rätten som verktyg inte räcker till för att principen om barnets bästa, med alla dess dimensio-ner, ska få ett genomslag i den rättsliga bedömningen. Rädda Barnens undersökningar visar att asylsökande barn förvisso kommer till tals i större utsträckning idag än tidigare. Däremot finns det anledning att anta att den information som framkommer i samtalen med barnen inte får någon större betydelse i prövningen av deras ärenden. Vidare är Rädda Barnen kritiska till hur utlänningslagstiftningen och dess förar-beten har utformats med avseende på barns skyddsskäl (Olsson 2007, med hänvisningar).

Juristen Eva Nilsson ifrågasätter i sin doktorsavhandling om barn egentligen över huvudtaget var tänkta att inlemmas i den rättsliga reg-lering som utlänningslagen står för, nämligen en regreg-lering som har till yttersta syfte att begränsa invandringen, inte att se till barnets bästa. Ett allvarligt problem är att de materiella uppehållstillståndsreglerna inte har utformats med barn i fokus. Ett annat problem är att asylsökande konstrueras som “biljetter” till Sverige. Därmed blir varje särskilt per-spektiv omöjligt och barns underårighet en diskvalificering eller som bäst irrelevant. Nilsson belyser också att de exempel som ges i förarbe-tena till utlänningslagen tenderar att ha en exkluderande funktion när de omsätts i praktisk rättsanvändning, vilket hon menar är ett uttryck för en “rigid” tillämpning av en lagstiftning som medger ett tämligen vidsträckt utrymme för barns rättigheter (Nilsson 2007: 244).

Johanna Schiratzki presenterar i boken Barnets bästa i ett mångkul-turellt Sverige (2005) en undersökning av 95 beslut rörande barnets bästa i utlänningsnämnden 2004. Hon konstaterar att barnets bästa sammantaget inte påverkar barns och deras familjers skäl för asyl. Inte

i något fall i undersökningen medförde barnens skäl att de bedömts vara flyktingar (Schiratzki 2005a: 75). Det är sällsynt med självständiga bedömningar där det enskilda barnets berättelse läggs till grund för den juridiska bedömningen. Förarbetenas fasta tolkningar om vad som är barnets bästa används istället för att individens situation utreds grund-ligt. En förklaring till detta, menar Schiratzki, är att rätten arbetar med presumtioner, det vill säga att den utgår från antaganden om vad som är bra för barn enligt rättskällorna, och då tenderar innebörden av barnets bästa att begränsas till vad som står i dessa. Fördelen med de fasta tolk-ningarna är att det traditionella rättskriteriet om likhet inför lagen inte, åtminstone inte uppenbart, förbigås. Nackdelen är att vissa aspekter av barnets bästa sätts framför andra, vilket kan ha en exkluderande verkan i bedömningen av vad som är det bästa för ett enskilt barn. Schiratzki gör bedömningen att praxis har blivit mer restriktiv över tid då hon jämför materialet med undersökningar på samma område genomförda åren 1997-98 (se Schiratzki 1998).

En annan tänkbar förklaring till de inskränkningar som präglar tillämpningen av barnets bästa och som behandlas av etnologen Eva Norström, kan vara att tjänstemännen på Migrationsverket bereder ett mycket stort antal ärenden “i en miljö där det inte finns tid, utrymme eller tradition att utreda varje ärende fullständigt” (Norström 2004:

260). Norström problematiserar i sin doktorsavhandling de förhål-landen under vilka handläggare på Migrationsverket arbetar. Faktorer av betydelse för utredningen är exempelvis en misstroendekultur som präglar handläggningen samt ett otillfredsställt behov hos tjänstemän-nen att få diskutera etiska avvägningar som aktualiseras i arbetet (Nor-ström 2004: 265f). Nor(Nor-ström berör även olika aspekter av rättsanvänd-ningen i ett asylärende. Vad som bestämmer dess utgång är beroende av tjänstemannens kunskaper och erfarenheter, handlag och känslor. Men också hennes eller hans intuition, position i arbetslaget och plats i hie-rarkin på Migrationsverket (Norström 2004: 129ff, 256ff). En påtaglig diskrepans mellan “logos och praxis” framkommer i Norströms studie, och hon drar slutsatsen att det finns ett stort behov hos Migrations-verkets personalstyrka av en genuinare förståelse för hur människor handlar i ett sådant nödläge som det innebär att lämna sitt hemland och söka skydd i ett annat land (Norström 2004: 274).

En större fråga, som Schiratzki lyfter, är om införandet av barnets bästa i Utlänningslagen över huvudtaget har inneburit några fördelar

för asylsökande barn. För att så skulle vara fallet talar en högre andel beslut om uppehållstillstånd för barnfamiljer än ärenden om uppehålls-tillstånd i övrigt. Emot talar den eskalerande ohälsan bland asylsö-kande barn. En relevant fråga är om barnets bästa bara har symboliskt värde som fått stå tillbaka för samhällsintresset att reglera invandringen (Schiratzki 2005a: 96).