Hur tillgodoser lärare elevers mänskliga behov enligt dem själva?

[38] Fysiologiska behov (föda och näring)

Lärarna tycker att de inte kan göra något mer än att informera eleverna om vikten av att få i sig tillräckligt med näring. Glasser visar inte heller något större intresse för denna behovsnivå men menar samtidigt att det är grundläggande för elevernas koncentrationsförmåga. Att Glasser inte tar upp det mer än han gör tolkar jag som att han inte ser det som ett problem i skolan och på samma sätt tror jag att lärarna resonerar. Intervjuerna visade ju dock på att lärarna var väl medvetna om att det är grundläggande för goda studieprestationer så skulle det bli ett problem finns det förutsättningar för att det ska uppmärksammas och hanteras. Lärarna tillgodoser alltså inte aktivt elevernas behov av föda och näring, men de anser heller inte att det är ett problem så att de behöver göra det.

Trygghetsbehov

Den tydligaste likheten mellan lärarnas åsikter och de som Glasser (1996b, s.32) uttrycker är att man som lärare aldrig ska överraska eleverna i vad man ber dem göra. Det är enligt Glasser (1996b, s.32) mycket viktigt att eleverna vet vad de får när de kommer till skolan och att de vet vad som förväntas av dem. Det är också detta som lärarna beskriver; fasta rutiner och konsekvent omgivning. Precis som Glasser (1996) säger, är en ståndpunkt hos lärarna att man måste sätta upp tydliga ramar för vad skolarbetet ska innehålla. Glasser säger dock vidare att det är viktigt att inom ramarna ska eleverna ha stort utrymme för hur arbetet ska genomföras, något som lärarna inte ger något uttryck vare sig för eller emot. Däremot lägger en lärare tyngd vid att eleverna ska känna sig uppmärksammade vilket även Läroplanen (Skolverket, 2006) uppmuntrar. En lärare säger att han undviker att bli kompis med eleverna vilket också Glasser menar är rätt väg att gå (Glasser, 1996, s.77), men samtidigt menar Glasser att det är fundamentalt att eleverna lär känna läraren på ett personligt plan (1996b, s.28). Lärarna beskriver sätt de använder för att få en mer personlig relation till eleverna som t ex att hälsa eleverna välkomna till lektionerna och stanna upp och prata med dem utanför lektionstid.

Att lärarnas åsikt om de tillgodoser behovet varierar stort samt att de visar på osäkerhet i hur de ska tillgodose behovet anser jag tyda på att det är ett ämne som de inte har diskuterat igenom gemensamt. Var och en för sig ger de intryck av okunskap i hur man ska hantera elevers trygghetsbehov, men den samlade bilden av deras gemensamma kunskap visar på goda idéer och arbetssätt. Med detta sagt tror jag att

[39]

lärarnas brist på självsäkerhet inom detta område ligger i att de inte delger sig av sina kunskaper genom diskussioner, därigenom tror jag att de skulle stärka sin tro på sig själva och sina arbetssätt.

Kanske beror osäkerheten på att de inte känner eleverna på ett personligt plan tillräckligt väl för att kunna avgöra om den enskilde eleven känner sig trygg. Möjligen skulle möten där elev och lärare lär känna varandra närmare göra att de båda känner sig tryggare.

Tillhörighetsbehov

Den typ av lärare, som jag benämner kompisläraren, är ur Glassers (1996) synvinkel inne på både rätt och fel spår. Rätt på det sätt att han/hon försöker skapa personliga band till sina elever; lära känna sina elever och låta dem lära känna läraren. På detta sätt skapas tillhörighet mellan elever och lärare, men på samma gång uttrycker läraren en önskan av att tillhöra gruppen elever, att vara en av dem, vilket Glasser (1996) motsätter sig. Även om en personlig relation förespråkas ska läraren ha positionen som ”chef” i klassrummet.

Precis som Glasser (1996) är en åsikt bland lärarna att tävlan eleverna emellan ska stävjas. Dessutom, är de lärare som använder sig av grupparbeten i sin undervisning för att tillgodose behovet av tillhörighet helt inne på Glassers (1996) linje. På samma sätt som Glasser förespråkar, så komponerar lärarna också grupperna på ett bestämt sätt för att nå bästa resultat, klasstillhörigheten anses vara viktig. Däremot så skulle de elever som föredrar att göra skolarbetet hemma användas som en resurs under skoltid, det Glasser (1996b, s.78) kallar lärarassistenter som hjälper de andra eleverna, något som lärarna inte säger att de använder sig av.

Behov av självkänsla

Lärarna säger att de stärker eleverna genom att lyfta fram det positiva i ett arbete eller hos personen i sig. Skillnaden mot Glassers synsätt är att han anser att eleverna måste lära sig att bedöma sig själva så att det lärarna kallar positivt förstärka ska komma inifrån eleverna själva. Även grupparbeten där eleverna stärker varandra är en väg att gå med rätt upplägg enligt Glasser, men det nämner ingen av lärarna att de utnyttjar. Metoderna lärarna beskriver, positivt förstärka, stärka personligheten, leda in på rätt väg och poängsystemet är vad Glasser kallar stimuli-respons-metoder (Glasser, 1996, s.14). Läraren gör något med eleven och förväntar sig en viss respons, t ex en klapp på axeln

[40]

för ett bra arbete förväntas ge en förhöjd självkänsla. Stimuli-respons-metoder kritiseras starkt av Glasser så alla de sätt som lärarna här har beskrivit stämmer dåligt överens med hans teorier. Även om metoderna lärarna använder sig av inte stämmer överens med Glassers teorier så menar han samtidigt att det inte är negativt att positivt förstärka eller stärka personligheten men inte en metod att grunda sin undervisning på. Att sätta individuella poäng på elevernas framgång som metod ses dock som direkt negativt.

Behov av självförverkligande

En lärare uttrycker att det är upp till eleverna själva att ta till sig den undervisning som läraren förmedlar. Detta stämmer helt överens med det Glasser säger om att människan alltid väljer själv vad den vill göra, men han menar vidare att det är lärarens uppgift att skapa förutsättningar så att eleven vill ta till sig undervisningen. Det räcker inte bara med att presentera undervisningsmaterialet och ämnet, utan det är främst

omständigheterna kring arbetet som är det viktiga; att eleven skapar arbete med kvalitet. Läraren menar att eleverna och läraren måste ha samma kunskapsmål, men Glasser menar att målet ska ligga i att utföra arbete med kvalitet - kunskap och intresse följer då med automatiskt.

Att det finns elever som har intressen som ligger utanför det skolan lär ut är också ett problem. En lärare säger sig lösa detta genom att försöka få eleven att anstränga sig att nå höga betyg och därifrån tas sig vidare till sitt mål. Att få höga betyg så eleven kan gå vidare och nå sina uppsatta mål anser även Glasser vara viktigt, men att ha det som grundprincip att motivera med betyg är en typisk stimuli-respons metod som ju Glasser starkt ifrågasätter. Att läraren använder metoden är i grunden fel ur Glasser synvinkel, men kan vara användbart i vissa situationer.

Att skriva om sina mål skulle troligen även Glasser att förespråka. Skillnaden mellan lärarens och Glassers syn på vad dessa mål är skiljer sig åt stort. Medan läraren fokuserar på betyg och hur stor arbetsinsats som eleven är villig att lägga ner, så koncentrerar sig Glasser på vad eleven vill lära sig. Det är enligt Glasser viktigt att eleverna känner att de arbetar för sin egen skull, vilket de gör bäst genom att själva välja riktningen på det skolarbete de utför.

Det intressantaste uttalandet är det som ligger utanför den faktiska ämnesinlärningen som handlar om att lära känna eleverna. Även Glasser lägger fokus på att för att skapa skolarbete med kvalitet så måste det finnas en närhet och tillit mellan lärare och elev (Glasser, 1996b). Läraren nämner också mentorsträffar som ett tillfälle som skulle

[41]

kunna utnyttjas för detta. Det skulle kunna kombineras med någon rolig aktivitet. Där Glasser och lärarna ligger närmst i åsikter är i behovet av att ha roligt. Glasser säger inte rent ut att ha roligt är en del av behovet självförverkligande såsom lärarna gör. Det är dock intressant att både lärare och Glasser tycker att det är viktigt att elever har roligt och att det påverkar elevernas studieresultat, kanske något som man från lärarhåll skulle fokusera mer på.

Sammanfattning

I jämförelsen mellan lärarnas och Glassers syn på hur man ska tillgodose behoven får man leta efter likheter, det är egentligen bara i behovet av trygghet som en samstämmighet finns. Mycket av det lärarna säger går stick i stäv med Glassers uppfattning om hur behoven ska tillfredställas. Det betyder inte att lärarna gör “fel”, men det stämmer illa i jämförelsen. Att det i jämförelsen stämmer illa överens behöver nödvändigtvis inte vara dåligt för eleverna, vilken pedagogisk övertygelse och strategi man har som lärare varierar så klart från person till person. Det jag reagerar över är den tveksamhet som lärarna uttrycker i hur man tillfredställer behoven. Ser man på var och en av lärarnas åsikter präglas det av osäkerhet och/eller otillräcklighet, men den samlade bilden av deras idéer för att tillgodose behoven är de rikliga och mångfasetterade. Så även här tror jag att diskussion lärare emellan skulle gynna deras insikt i hur elevernas behov kan uppfyllas.