Hans-Erik Pettersson, forskningschef VTI
Trafikantens uppgift som bilist så väl som cyklist och fotgängare är i första hand att samla in information om den trafiksituation han/hon befinner sig i för att kunna fatta beslut om hur man måste agera för att kunna fullfölja förflyttningen på det sätt man avsett. Jag tror att de flesta är överens om att den krävande delen i denna uppgift är själva informationshanteringen medan den fysiska förflyttningen vare sig det gäller bilkörning, cykling eller promenad som regel inte är särskilt problematisk.
Varför är informationshanteringen krävande: x Människor har en begränsad
förmåga att inhämta och bearbeta information vad avser mängden information som skall bearbetas per tidsenhet. Här ligger alltså problemet hos omvärlden som kräver att vi skall ta reda på mycket på kort tid. Som bilförare och cyklist kan vi som regel till en viss del påverka den hastighet med vilken vi måste bearbeta informationen genom vårt val av hastighet. Ju mer information som skall inhämtas och bearbetas desto längre blir vår reaktionstid. x Det krävs att vi uppmärksammar
informationen. Vi måste titta åt rätt håll, vi måste koncentrera oss på de uppgifter vi sysslar med för att inte missa väsentlig information, vi måste
x hålla oss vakna och nyktra för att försäkra oss om att vi inte missar väsentlig information osv. Vid en informationsöverbelastning som innebär att kraven på den hastighet med vilken informationen skall bearbetas överstiger vår förmåga kan viktig information gå förlorad helt enkelt genom att vi inte hinner med. x Tolkningssvårigheter. Den
information vi inhämtar om
omvärlden måste vi tolka i termer av vad som kommer att hända inom en kortare eller längre framtid beroende av hur jag väljer att agera.
Jag vill hävda att integrering av trafik ökar kraven på trafikanternas förmåga att hantera information i jämförelse med de krav som ställs då de olika trafikantgrupperna är separerade.
Osäkerheten om vad som kan komma att hända är rimligen mycket större i den integrerade trafiksituationen än vad den är i den separerade. Det är lätt att förutsäga vad som kommer att hända på en motorväg under en given tidsperiod jämfört med vad som kommer att hända under motsvarande period på en gata där så väl fotgängare som cyklister och motorfordon förekommer. Detta gör att vi som regel kommer att få längre reaktionstider i den integrerade trafiksituationen. Ju mer oväntad en händelse är desto mer information motsvarar den. Ju fler händelser som är möjliga desto lägre blir givetvis
sannolikheten och därmed förväntan på var och en av dem. I den integrerade
trafiksituationen kan vi lite slarvigt säga att vi upplever att vad som hälst kan inträffa och detta är troligen paradoxalt nog orsaken till att integrerade trafiksituationer ofta inte innebär något säkerhetsproblem.
I en utpräglat separerad trafiksituation som motorvägen utgör har vi mycket låga förväntningar på överraskningar i trafiken och när de inträffar får de därför som regel mycket alvarliga konsekvenser.
Fantombilister på motorvägen är ju ett alvarligt problem som vi känner till,
olycksrisken för fotgängare på en motorväg är exceptionellt hög just därför att vår förväntan på fotgängare på motorvägen är så låg. Motorvägen är en säker miljö därför att trafiken är mycket förutsägbar men
avvikelser från detta får alvarliga konsekvenser.
Trafikanternas möjlighet att klara den höga informationsbelastningen i den integrerade trafikmiljön ligger i att hålla nere hastigheten och höja sin uppmärksamhet.
Det är endast en liten del av den information man registrerar som trafikant som är
relevant för själva trafikantuppgiften. Den andra informationen kan vara nog så viktig för oss men från trafiksynpunkt får det ses som distraherande information. Jag vågar påstå att den integrerade trafikmiljön är mer rik på distraherande information än den separerade.
Det normala sättet för oss människor att kommunicera med varandra är med hjälp av det talade eller skrivna språket. Trafiken erbjuder i förhållande till detta mycket primitiva förutsättningar för
kommunikation, t.o.m. förutsättningen för kroppsspråk är begränsad när det gäller bilister. Samtidigt är det nödvändigt att vi får reda på vad våra medtrafikanter avser att göra. Vår uppgift är att tolka den
information vi inhämtar i termer av vad som kommer att hända och där är naturligtvis medtrafikanternas avsikter av central
betydelse. Hur klarar vi av detta när vi inte är några tankeläsare? Viss information ger naturligtvis fordonssignaler som blinkers och bromsljus och i begränsad utsträckning kan även signalhornet komma till användning. Men framför allt utnyttjar vi våra tidigare erfarenheter av hur våra medtrafikanter betett sig i olika situationer för att förstå vad
som kommer att hända. Detta gör att ju mer strukturerad och ju mer standardiserad en trafiksituation är desto säkrare kan vi avgöra hur våra medtrafikanter kommer att bete sig och desto bättre kan även vi visa vad vi avser att ta oss för. Hur trafikanterna på motorvägen kommer att agera är som regel mycket lätt att förutse liksom hur de kommer att bete sig väl kanaliserade
korsningar. Jag hade vid ett tillfälle anledning att se närmare på trafiksäkerheten inom försvaret och fann då att en tämligen vanlig typ av olycka var att två fordon kolliderade mitt på kaserngården, detta kan ju verka märkligt, men i ljuset av vad jag sagt om trafikanters möjlighet att kommunicera blir det mer begripligt. Trafiken på kaserngården är ju som regel mycket lite reglerad. Det stora problemet i den integrerade
trafiksituationen är givetvis fotgängare och cyklister vars beteende mönster som alla vet inte är lätt att standardisera.
Min framställning kan ju ge sken av att detta med att integrera trafik är ett enda stort problem inte minst trafiksäkerhetsmässigt. Så är det ju knappast. Så länge det klart framgår att trafikmiljön är krävande så kommer vi att anpassa oss. Bilister och cyklister kör långsammare och fotgängare använder mer av sin uppmärksamhet på trafiken bara situationen klart signalerar att detta krävs för att bevara säkerheten. Den uppoffring vi begär av trafikanterna när trafiken integreras är en begränsad
framkomlighet för bilister och cyklister och ofta en upplevd osäkerhet när det gäller fotgängarna.
Det trafikanterna som regel får för den uppoffring de gör är en ökad säkerhet, vilken jag dock tvivlar att man upplever. Det man framför allt vinner är förmodligen en ökad tillgänglighet till olika typer av service som kollektivtrafik, affärer osv.
Som framgått av det jag sagt kan den separerade trafikmiljön ur psykologisk synvinkel ses som säker i den bemärkelsen att den är informationsfattig och
medtrafikanternas beteende som regel lätt att förutsäga, men att avvikande beteenden och oväntade händelser medför extremt höga olycksrisker. Fotgängare på motorväg är förmodligen en av de trafikantgrupper som har den högsta olycksrisken.
Den integrerade trafiken kan som tidigare påpekats upplevas som otrygg, men detta gäller ju även vissa typer av trafikseparering även om det då inte är risken för
trafikolyckor som upplevs hotande. Jag tänker på gångtunnlar och även dåligt belysta gång och cykelvägar, som ofta blir
underutnyttjade därför att trafikanterna känner sig otrygga.
Långt driven trafikseparering kan naturligtvis bidra till tråkiga planlösningar som ökar de barriäreffekter som trafiken skapar.
Den separerade trafiken upplevs som regel med rätta som säker men det kan givetvis skapa säkerhetsproblem på grund av vad vi skulle kunna kalla falsk trygghet i de punkter där trafiken trots allt måste integreras som i korsningar och vid övergångsställen.