- Två teorier - Den tredje pedagogen

Inledningsvis presenterar jag valda delar av de två filosofernas, Merleau-Pontys och Karen Barads teorier. Min avsikt är att presentera olika begrepp som jag valt ut, tolkat och som är aktuella för mina forskningsfrågor. En del av min tolkning ligger i att jag tagit bort

”komplicerade” delar i deras resonemang för att de öppnar upp för en alltför omfattande diskussion. Avslutningsvis gör jag en jämförelse mellan de två teorierna för att få fram olika dimensioner av lärandet. Karen Barad är fil.dr. i teoretisk fysik (Krantz 2016) och tillhör den posthumanistiska traditionen och Merleau-Ponty, filosof, var verksam från slutet av 30-talet och fram till början av 60-talet och tillhörde den fenomenologiska traditionen.

Nu en repetition av underlaget för min textanalys. Texten av Karen Barad är ett utdrag ur artikeln Posthumanistisk performativitet: mot en förståelse av vad materia betyder (Barad 2012) och texten av Maurice Merleau-Ponty är valda kapitel ur boken Kroppens fenomenologi (Merleau-Ponty 2000). Sekundärlitteraturen omfattar kapitlet Merleau-Ponty: Varseblivning och värld (Grøn 1987) skriven av Grøn samt delar av två kapitel skrivna av Lorentz och Bergstedt (Lorentz & Bergstedt 2016) och Bergstedt (Bergstedt 2016). Bergstedt är professor i pedagogik och undervisar i pedagogisk teori och filosofi mot posthumanistisk teoribildning och Lorentz är fil.dr. i pedagogik. Grøn är mag. Art. I filosofi.

Karen Barad – Agentiell realism

Karen Barad menar att det naturvetenskapliga och det sociala är sammanvävda och att man inte kan skilja på materiella och sociala handlingar utan de agerar tillsammans och skapas ihop (Lorentz & Bergstedt 2016, s. 39). Barad kallar sin teori för ”agentiell realism” (Hultman 2012, s. 73). ”Med en agentiell realistisk teori är materialitet en aktiv faktor i processen när materialitet skapas” (Barad 2012, s. 85). För att förklara vad hon menar med ”agentiell realism”

tar Barad avstamp i kvantfysikern Niels Bohrs teori om tingen. Barad och Bohr menar att om man ändrar något i en materiell kropp påverkas andra materiella kroppar oavsett om det är en person eller ett ting. I Bohrs undersökningar kunde han se att den observerade kroppen påverkas av den som observerar (Barad 2012, s. 80). Bohr menar att tingen inte har några inneboende gränser eller egenskaper inom sig (Barad 2012, s. 80). Medan Bohr har fokus på epistemologin (teorin om kunskapandet) har Barad sitt fokus på ontologin (teorin om varandet) (Barad 2012, s. 80). Onto-epistem-ologi är studier av kunskapspraktiker i vardande och genom dem kan man

få kunskap om intra-aktionens (kroppars beroende i relation till varandra) betydelse för det som omger oss (Barad 2012, s. 86). Kunskapspraktiker och varande är sammanflätade och kunskap nås inte genom att stå utanför utan genom att vara i världen, som delar av världen (Barad 2012, s. 85). Barads onto-epistem-ologi ifrågasätter motsatsförhållandet mellan varande och kunnande och lyfter fram det som sker i relationen mellan människa och materia (Krantz 2016).

Att bli medveten om det ”icke-mänskliga” (materia) kan ge kunskap och medvetenhet om en själv i förhållande till världen runt omkring en...”Vi är delar av världens tillblivande” (Barad 2012, s. 85).

Intra-agerande, agens och materialitet och materia

Barad menar att begreppet ”intra-aktion” talar om att det som sker i intra-aktionen förutsätter att de enheter som är inblandade står i beroende av varandra och att de är sammanflätade (Barad 2012, s. 81). Användandet av detta begrepp visar på ett begreppsskifte från användningen av interaktion, som utgår från existensen av enheternas oberoende (Barad 2012, s. 81) till ”intra-aktion” som snarare indikerar ett beroende mellan de inblandade. Genom aktörers intra-aktioner bestäms egenskaper hos fenomen (Barad 2012, s. 81). ”Intra-aktionen” skapar fenomenet i vilken världen konkretiseras och blir meningsfull (Barad 2012, s. 81). ”…världen är agentiella intra-aktioner i blivande” (Barad 2012, s. 81). Barad menar att världen består av relationella kroppar i beroende av varandra i ett ständigt blivande. Världen är relationell i sitt varande och det som existerar är inte ”ting” utan fenomen (Barad 2012, s. 81). Det som får betydelse är inte tingen och rummen utan det som visar sig i kontakten med dessa.

Barad definierar begreppet ”agens” som ”…’görande/varande’ i sitt intra-agerande…” (Barad 2012, s. 85). Agens är inte en egenskap det är ett uppförande (Barad 2012, s. 85). ”Agens”, i kraft av intra-aktionen är ett samspels förändringar på specifika praktiker (Barad 2012, s. 85).

”Materialitet” är inte något oföränderligt och passivt som inväntar ett agerande från något annat och inte något som inväntar intryck från den kultur som råder utan ses som sammanflätad med handlingen och omständigheterna (Barad 2012, s. 83, 88). Alla kroppar, även tingens, skapas i ett intra-aktivt samspel och Barad menar att ”icke-mänskliga” kroppar inte avviker från de

”mänskliga” (Barad 2012, s. 84). Materia äger inte vissa egenskaper utan de är en del av de processer som äger rum och de fenomen som kan iakttas (Barad 2012, s. 84). Materia är ett

fenomen och inte en slutprodukt. Enligt Lorentz och Bergstedt menar Barad att ”…materia i sig är en del av den ständiga materialiseringen.” (Lorentz & Bergstedt 2016, s. 39).

Performativitet och fenomen

”Performativitet” i Barads mening förstås som materialistisk, naturalistisk och posthumanistisk och innebär att man ”…låter materia bli en aktiv deltagare i görandet av världen, i dess pågående intra-agerande” (Barad 2012, s. 78). Med detta vill Barad sätta handlingar och göranden i centrum och belysa dess betydelse för världen och för ontologin, teorin om varandet (Barad 2012, s. 78).

Begreppet ”fenomen” inbegriper ”…både den som analyserar och det som blir analyserat…”

(Hultman 2012, s. 73) och de intra-agerar ständigt med varandra. ”Fenomenen” är relationella i sitt varande (ontologi) och relationen är inget sekundärt utan det primära i varandet (Barad 2012, s. 81). Relationen mellan de inblandade existerar endast inom fenomenet och fenomenet är ett resultat av intra-ageranden (Barad 2012, s. 86–87). När man intra-agerar finns det inga oberoende relationer bara relationer inom relationer (Barad 2012, s. 86–87).

Maurice Merleau-Ponty - varseblivningsfenomenologi

I filosofen Maurice Merleau-Pontys varseblivningsfenomenologi beskrivs ”fenomenet” som det som visar sig, erfarenheten innan analysen (Grøn 1987, s. 327). Merleau-Ponty menar att individen får tillgång till det som omger hen genom den sinnliga erfarenheter, som varseblivning och perception (Grøn 1987, s. 328). Det är genom varseblivning och perception världen visar sin betydelse och det är också de som konkretiserar människans vara i världen (Grøn 1987, s. 328). Merleau-Ponty ser varseblivningen som något aktivt. Det har att göra med människans sinnliga förmågor som lukt, känsel, syn och hörsel och hur vi med dessa deltar i världen (Grøn 1987, s. 328). Varseblivningen är ingen mottagare utan en deltagare i världen.

Kroppen är den som man varseblir världen med och med kroppen är man i världen (Grøn 1987, s. 331). ”…Perceptionen sker mot en bakgrund (fond), i en kontext…” (Grøn 1987, s. 331).

Perceptionen/varseblivningen förutsätter ett förflutet som är kopplat till ens historia och erfarenheter. Erfarenheterna som jag har och har haft förstås genom det vetande som tillhör kroppsligheten (Grøn 1987, s. 332). Erfarenheter förhåller sig till tidigare erfarenheter och formar tillsammans ett meningssammanhang (Grøn 1987, s. 332). För att beskriva perceptionens koppling till erfarenheter och historia har jag utgått från Merleau-Pontys

beskrivning av Paris (Grøn 1987, s. 332), men översatt hans exempel till en skolmiljö- Varje perception man har när man förflyttar sig i skolan och i fritidshemmets lokaler, genom korridorer, klassrum och matsal bekräftar en speciell betydelse som skolan och fritidshemmet har för en. På så vis sker perceptionen/varseblivningen mot en bakgrund som ”är rumslig och tidslig” (Grøn 1987, s. 332).

Kroppens intentionalitet, kroppens relation till ting och rum och kroppslighet

”Intentionaliteten” är det som är före den medvetna tanken, det är inget man föreställer sig eller tänker, handlingen är intentionell utan att man har tänkt att den är det (Grøn 1987, s. 329).

Merleau-Ponty menar att medvetandet först har en kropp och denna kropp finns i en fysisk och kulturell värld (Merleau-Ponty 2000, s. 99). Medvetandet är ”inte ett ’jag tänker att’ utan ett

’jag kan’” (Merleau-Ponty 2000, s. 100). ”Kroppens intentionalitet” får därför betydelsen att det är kroppen som är medvetandet. Intentionaliteten innebär ett medvetande som är ett ”jag kan” (Grøn 1987, s. 329). Medvetandet är en kropp och motoriken är en del av kroppen och därmed också en del av medvetandet. Det är rörelsen som bestämmer, det är inte tanken som leder rörelsen eller den som formar den (Merleau-Ponty 2000, s. 100). Motoriken är inget som tjänar medvetandet utan den är intentionell (Merleau-Ponty 2000, s. 100). Kroppen är den med vilken vi förstår och den förståelsen går aldrig genom föreställningarna om något (Merleau-Ponty 2000, s. 104).

Kroppen är inte ”i” rummet eller ”i” tiden, den bebor de båda (Merleau-Ponty 2000, s. 102).

Merleau-Ponty menar att kroppen är ”till” rummet (Merleau-Ponty 2000, s. 113). När kroppen bebor rummet, tiden och föremålen är kroppen den centrala utgångspunkten för hur rummet, föremålen och tiden upplevs. Det är inte tanken som medvetande utan kroppen som medvetandet som bebor rummet, föremålen och tiden. Enligt Merleau-Ponty har rummet och tiden i sig själva en okänd del som innehåller andra förklaringar som kroppen omfattas av (Merleau-Ponty 2000, s. 103). Merleau-Ponty menar att kroppens motoriska erfarenhet ger människan kunskap om och tillgång till världen och till föremålen (Merleau-Ponty 2000, s.

103). De mänskliga kropparna är bundna till världen och till det som omger dem i form av ett rum/föremål. Enligt Merleau-Ponty lär upplevelsen av den egna kroppen människan att förstå rummet och förankra rummet och föremålen i tillvaron (Merleau-Ponty 2000, s. 113).

Merleau-Ponty föreslår ett alternativ till uppdelningen av objekt och subjekt och det är

”kroppsligheten” som förbinder dem båda (Grøn 1987, s. 330). Föremålet (objektet) existerar

först inför kroppen (subjektet) och genom dess ”kroppslighet”. Först därefter kan man relatera till det (Grøn 1987, s. 330). Att kroppen bebor rummet med dess ”kroppslighet” förändrar i sin tur rummet och föremålens roll, de är inte längre ordnade inför kroppen, de blir föremål med vilka människan varseblir (Grøn 1987, s. 330). Merleau-Ponty ger ett exempel, det är som den blindes käpp, det är inget objekt som den blinde varseblir, utan det är något hen varseblir med (Grøn 1987, s. 330). Tingen/föremålen är inte tomma objekt, de är medel med vilka man formar livet med (Grøn 1987, s. 330).

Kroppsschema och kroppens rumslighet

Merleau-Ponty menar att när kroppen intar en ställning, exempelvis genom att luta händerna mot ett bord, omfattas inte endast den del av kroppen som utför ställningen, utan hela kroppen omsluts av, i detta fall händernas, ställning (Merleau-Ponty 2000, s. 53). ”Kroppsschemat”

beskriver ett slags kroppsligt system i vilka alla kroppens olika ställningar och rörelser innefattas (Merleau-Ponty 2000, s. 51). Kroppens olika delar och ställningar ingår i ett schema som är gemensamt för hela kroppen (Merleau-Ponty 2000, s. 51). ”Kroppschemat” är delvis en beskrivning av upplevelsen av ens kropp, men även en beskrivning av kroppen i världen (Merleau-Ponty 2000, s. 105).

Merleau-Ponty menar att ”kroppens rumslighet” beskriver en enhet mellan kropp/kroppschema och rum/föremål (Merleau-Ponty 2000, s. 51). Han menar att tillståndet mellan rum/föremål och kropp/kroppschema inte innebär att de står i relation till varandra i förhållande till ett

”bredvid”, ”bakom” eller ”på”, utan de är inneslutna i varandra (Merleau-Ponty 2000, s. 51).

Merleau-Ponty menar att ”kroppens rumslighet” breder ut sig och genomsyrar det system som kroppen innefattas av i form av kroppsschemat (Merleau-Ponty 2000, s. 52).

Mötet med två teorier, en jämförelse

I följande text resonerar jag i en jämförelse de två teoretiska begreppsvärldarna för att besvara forskningsfrågorna och i en tolkning av de två teoretikernas begreppsvärldar prövar jag hur de ter sig i jämförelsen med varandra. Den tentativa tolkning jag gör av respektive teoretikers teori använder jag som utgångspunkt för att undersöka olika perspektiv som innefattar förståelsen av kroppens, sinnenas, föremålens/materians och rummets betydelse för lärandet. Jag har delat upp texten i tre rubriker med syftet att undersöka vad som händer när jag tillämpar filosofernas

synsätt i en egen tolkning av lärande med utgångspunkt i teoretikernas begreppsvärldar: Barad och Merleau-Ponty - människan i världen, Barad och Merleau-Ponty - förhållandet till rum och föremål/ting, Barad och Merleau-Ponty – kroppens och materians konsekvenser för lärandet.

Barad och Merleau-Ponty - människan i världen

För att komma fram till min tolkning av Barads och Merleau-Pontys relevans för lärande undersöker jag hur människan, utifrån deras synsätt, förhåller sig till sin omgivning.

När Barad föreslår ”performativitet” som materialistisk, naturalistisk och posthumanistisk innebär det att man utgår från varandet som föränderligt och materian som en aktiv deltagare i det som sker och det man gör (Barad 2012, s. 78). Materian är en del av den ständigt pågående intra-aktionen med människan (Barad 2012, s. 78). Enligt Barad så hör människa-föremål/materia ihop. I hennes teori om ”agentiell realism” beskrivs ”fenomenet” som det som tar form utifrån ett intra-agerande mellan enheter i beroende och där teorin om varandet innefattar en beskrivning av en sammansatt enhet mellan ”mänskliga” som ”icke-mänskliga”

agenter (Barad 2012, s. 81). I min tolkning av Barads begrepp är rum-föremål-människa sammanflätade i en helhet ur vilken människan är och gör. Människans varande i världen kan inte separeras från tingen och rummen för att de är i ständig påverkan av varandra. Förändrar man något i den fysiska miljön förändras även människan som befinner sig där. Barad menar att icke-mänskliga kroppar inte avviker från mänskliga (Barad 2012, s. 84). Människan är inte överlägsen tingen eller rummet de är ömsesidigt beroende av varandra. Genom att Barad tar bort tudelningen människa-icke-människa, får det som finns runt omkring människan en stor betydelse för människans varande och görande i världen exempelvis i skolan och på fritidshemmet. Rummet och föremålen/materian får betydelse för de relationer som tar form genom att de är en del av relationen.

Medan Barads begreppsapparat fokuserar blicken på hur det sociala samspelet kan utvidgas från att endast gälla människa-människa till människa-föremål är min tolkning av Merleau-Pontys teori att han placerar kroppen som den som bebor (är i) världen. Enligt Merleau-Ponty är det kroppen som konkretiserar människans varande i världen (Grøn 1987, s. 328). Människan deltar i världen genom varseblivningen och sina sinnen (Grøn 1987, s. 328). Barads ”människa”

deltar i världen i ”relationen” till det som omger hen. Det som enar de båda är deras beskrivning av varandet i världen som en utgångspunkt för människan i världen. Merleau-Ponty menar att människan genom kroppen förstår sig själv i världen och att detta ”vara i världen” är något som kommer före medvetenheten om sig själv (Grøn 1987, s. 326). Med Barads definition av

begreppet ”performativt” sätter hon handlingar och göranden i centrum och belyser deras betydelse för världen och för ontologin (teorin om varandet) (Barad 2012, s. 78). För Barad som för Merleau-Ponty är varandet inte något som kommer efter tanken, analysen och medvetandet utan det är det primära.

Barad och Merleau-Ponty - förhållandet till föremål/ting och rum

För att komma fram till min tolkning av Barads och Merleau-Pontys relevans för lärande undersöker jag nu deras förhållande till föremål och rum. I Hultmans utdrag ur Barads artikel beskrivs inte hennes förhållande till rummet, men i min tillämpning inkluderar jag ibland rummet. Det är en grov förenkling, men det är ett sätt att se på rummet som en bidragande aktör till de processer som äger rum.

Merleau-Ponty menar att man inte närmar sig rummet eller föremålen, man är hos dem genom kroppen, kroppen bebor tingen och rummet (Merleau-Ponty 2000, s. 100–101). Rummet och föremålen å andra sidan har en okänd del som ”…innehåller andra synpunkter” (Merleau-Ponty 2000, s. 103), som i sin tur kroppen omfattas av. I Merleau-Pontys förklaring av rum/ting/föremål, är de inte passiva objekt utan något som människan (exempelvis eleverna, lärarna och pedagogerna) påverkas av. Merleau-Ponty menar att det är när kroppen upplever rummet/ föremålen som de förankras och förstås (Merleau-Ponty 2000, s. 113). Barad å andra sidan förklarar materian/tingen (jag innefattar även rummet i denna beskrivning) som

”fenomen” och som sådana ett resultat av ett ”intra-agerande” (Barad 2012, s. 81). Till skillnad från Barad är min tolkning av begreppet ”fenomen” för Merleau-Ponty det som visar sig i kroppens upplevelse av omgivningen. Skillnaden mellan Merleau-Pontys och Barads syn på tingen/föremålen och rummet är att för Merleau-Ponty så har kroppen huvudrollen. Det är med kroppen man är, upplever och tar del av det som omger en. Det är kroppen i kontakt med föremålet/materia och rummet som ger föremålet/materian och rummet mening. I min tolkning av Barads teori är materia/föremål och rum inget man bebor utan de är en del av den som bebor.

Det icke-mänskliga och det mänskliga är båda en del av materialiseringen och tingen/föremålen är inte annorlunda än de mänskliga kropparna (Barad 2012, s. 84).

”Materiella apparater producerar materiella fenomen med specifika kausala intra-aktioner, där

’materiell’ alltid redan är materiellt-diskursiv” (Barad 2012, s. 84). En tolkning av Barads beskrivning av ting/föremål är att de är medskapare av diskurser, de får människan att förstå saker och de förändrar människan. Jag ger ett exempel som kan belysa materia/föremål/ting

som medskapare av diskurser. Att dela på fem sudd i en grupp med 19 elever skapar relationer.

Sudden blir en grund för vad som tar form och i intra-aktionen sudd/elever är sudden en del av hur elever blir till i den specifika situationen. Barads beskrivning av föremål/ting som

”fenomen” och ”materiell” som materiellt diskursiv får stor betydelse för hur lektioner och grupper blir till i intra-aktionen med föremål.

Merleau-Ponty beskriver i sin förklaring av ”kroppschemat” hur tillståndet mellan kropp/kroppschema och ting/föremål/rum inte kan beskrivas som en preposition (på, bakom, bredvid etc.) utan som att de är inneslutna i varandra (Merleau-Ponty 2000, s. 51). Upplevelsen av ens kropp lär människan att förstå rummet och förankra rummet och föremålen i tillvaron (Merleau-Ponty 2000, s. 113). Merleau-Ponty menar att tingen/föremålen som den del av kroppen den är, endast kan förstås genom upplevelsen med kroppen. För Barad kan människan nå förståelse genom tingen/föremålen och det görs ingen skillnad mellan de båda. Barad beskriver två aktörer i relation, i ett ömsesidigt beroende. För Merleau-Ponty blir tingen/föremålen viktiga för att de är en del av kroppen och hur kroppen sedan upplever omvärlden. Samtidigt delar de en övertygelse om att tingen/rummet/föremålen inte är passiva objekt utan något som människan påverkas av, formas av och som är relevant för hur man som människa utvecklas och, i min tolkning, även hur lärandet tar form.

Barad och Merleau-Ponty – kroppens och materians konsekvenser för lärandet

Eftersom varken Barad eller Merleau-Ponty talar om lärandet i de texter jag utgått ifrån använder jag Barads och Merleau-Pontys begreppsvärldar för att förstå föremålen/materian och rummet i förhållande till lärande. För att diskutera problemområdet gör jag en jämförelse av de båda filosofernas begreppsvärldar i en tentativ tolkning av vilken betydelse det kan ha på lärande.

I min tolkning av Merleau-Pontys teorier kan lärandet beskrivas som ett ”upplevelsebaserat lärande”, med vilket kroppen med dess sinnen bebor rummet. Människan når kunskapande främst genom ett ” jag kan” och inte genom ett ”jag tänker”. Kunskap och vetande i Merleau-Pontys mening får man tillgång till genom sin kropp. När kroppen bebor klassrummet eller fritidshemmets rum är det med den man upptäcker, erfar och varseblir. Kroppen är det element utifrån vilket man bygger upp relationer med sina kollegor, elever och klasskamrater och där individen lär sig om sig själv genom att vara i världen. Kunskapandet sker genom att se alla kroppens sinnen (lukt, hörsel, syn, smak, känsel) som deltagare i lärandet. Lärandet blir möjligt genom kroppen och de erfarenheter man gör förstås genom det kroppsliga vetandet.

När jag applicerar Merleau-Pontys teorier på lärandet blir lärandet något som sker genom kroppen. Kroppen är den som man förstår, upplever och gör erfarenheter med före någon analys. När jag däremot använder mig av Barads teori menar jag att man kan se källan till lärandet i ”intra-aktionen” och människan (Merleau-Pontys kropp) är endast en del av världen i dess tillblivelse. Det är när människan ser materian/den fysiska miljön som vetande och medskapare till förståelsen av världen som lärandet kan når sin fulla potential. Här skiljer sig de båda åt.

Barads lärande föreslår jag som ett ”suggestivt lärande”, ett lärande som bygger på hur människa och icke-människa påverkas av varandra. Ett lärande i ett ständig påverkande och blivande fullt av oförutsägbara, outforskade och ovetande möjligheter.

I både Merleau-Pontys ”upplevelsebaserade lärande” och Barads ”suggestiva lärande” blir det relevant att titta på det som omger människan och genom omgivningen utmana och utveckla/värna om lärandet. I min formulering av Merleau-Pontys ”upplevelsebaserade lärande” skapas möjligheter till lärande genom den sinnliga erfarenheten och i min formulering av Barads ”suggestiva lärande” skapas möjligheter utifrån att belysa rummet och materians roll i lärandet.

Jag har nu genom en tentativ jämförelse av de två filosoferna utforskat deras syn på föremål/materia, rum, kropp, och till människan i förhållande till sin omgivning och hur dessa aspekter i sin tur får betydelse för lärandet. Del 3 som kommer innefattar en fortsättning på undersökningen av mitt problemområde genom att tillämpa de två teorierna på två texter.

I texten som följer prövar jag min tolkning av Barads och Merleau-Pontys resonemang genom att tillämpa deras begreppsvärldar på två texter från svensk pedagogisk forskning. Mitt syfte är

In document Den tredje pedagogen (Page 13-22)