Tvångsvårdens upphörande

Socialnämnden ska noga följa vården av den unge (13 a § LVU). Nämnden ska kontinuerligt överväga eller pröva om vården med stöd av lagen alltjämt behövs. Vårdas den unge med stöd av 2 § LVU ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården behövs och hur vården bör inriktas och utformas (13 § första och andra stycket LVU). Vårdas den unge med stöd av 3 § LVU ska socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vården ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

När vård med stöd av LVU inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra (21 § första stycket första meningen LVU). Vård som beslutats med stöd av 2 § LVU ska upphöra senast när den unge fyller 18 år och vård som beslutats med stöd av 3 § LVU ska upphöra senast när den unge fyller 21 år (21 § andra och tredje styckena LVU).

Förarbetena är ganska knapphändiga när det gäller bestämmelsen i 21 § första stycket LVU om att vården ska upphöra då den inte längre behövs. I förarbetena anges att vården ska förklaras avslutad så snart det inte längre finns behov av att utöva de särskilda befogen- heter som lagen ger socialnämnden (prop. 1979/80:1 s. 587).

I rättspraxis kan man få lite mer vägledning. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i RÅ 1987 ref 123 konstaterat att vården ska upphöra när något behandlingsbehov inte längre finns. När det gäller brister i omsorgen har HFD uttalat att en bedömning ska göras av risken för att barnet återigen utsätts för de missför- hållanden som föranledde vården ifall att vården skulle upphöra (se RÅ 2001 not 107). HFD har i ett annat fall kommit fram till att det inte behöver vara visat att föräldern är orsaken till att barnet har ett aktuellt vårdbehov. För att vården i ett visst fall ska bestå får det anses vara tillräckligt att det objektivt sett föreligger en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling samt att risken är att hänföra till

Ds 2021:7 Gällande rätt

Kammarrätter har i olika avgöranden kommit fram till att för att vården ska kunna upphöra ska både de förhållanden som föranledde vården, liksom barnets vårdbehov ha upphört. Förändringarna behöver vara av varaktig och genomgripande karaktär. Det ska inte heller ha tillkommit några andra missförhållanden än de ursprungliga som kan utgöra skäl för fortsatt vård. En central del av bedömningen i avgöranden från kammarrätterna har varit förälders aktuella omsorgsförmåga. Föräldern kan ha genomgått en positiv utveckling, men fortfarande ha sådan bristande insikt i sin omsorgsförmåga att vården behöver bestå. Det kan t.ex. handla om att man behöver ta emot mer stöd och behandling i sin föräldraroll, bearbeta det som skett eller kunna visa att man förmår sätta barnets behov före sina egna. När vården föranletts av förälderns missbruk spelar längden för tiden av drogfrihet också in. Barnet kan ha ett särskilt behov av vård och behandling som ställer höga krav på förälderns omsorgs- förmåga. Det kan bero på barnets hälsotillstånd på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller andra särskilda behov av stöd. I domar har kammarrätter uttalat att föräldrarna måste kunna tillgodose och ha tillräcklig insikt i barnets särskilda vårdbehov, även om förhållanden i hemmet förbättrats, för att vården ska kunna upphöra.7

Av 1 § femte stycket LVU framgår att vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. HFD har dock konstaterat att bestämmelsen i 1 § femte stycket LVU inte innebär att överväganden som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från ett familjehem ska vägas in i bedömningen av om vården ska upphöra (HFD 2012 ref 35). Det förhållandet att ett barn som omhändertagits känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada av en förflyttning får beaktas vid en prövning av frågan om flyttningsförbud (se avsnitt 4.3).

Socialnämnden ska noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne (21 § första stycket LVU). Det är en viktig uppgift för nämnden att verka för att en återgång till hemmet kan ske och att den blir så smidig som möjlig för den unge. En av förutsättningarna för att barnet ska kunna återförenas med sina föräldrar är att kontakten dem emellan varit 7 _{Se t.ex. Kammarrätten i Göteborgs dom i mål nr 3581-18, Kammarrätten i Jönköpings dom} i mål nr 984-19, Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 3267-19 och Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål nr 709-19.

Gällande rätt Ds 2021:7

god under placeringstiden. Socialnämnden bör därför på olika sätt medverka till att kontakten mellan barn och föräldrar upprätthålls under vårdtiden. Hur återföreningen ska förberedas bör behandlas redan i vårdplanen. Det är socialnämnden som har ansvaret för planeringen. Har den unge varit föremål för vård en längre tid kan det vara lämpligt att nämnden gör upp en plan för hur återföreningen ska genomföras (prop. 1989/90:28 s. 88 och 118).

I förarbetena anges vidare att som regel är barnets behov av att bearbeta separationen från familjehemmet lika stort som behovet av att bearbeta separationen från föräldrarna. Socialnämnden bör gå varsamt fram och respektera den känslomässiga bindning som barnet har utvecklat till sina familjehemsföräldrar. Det kan därför inte bli fråga om en abrupt hemtagning. I vissa fall då barnets kontakt med föräldrarna inte har varit tillfredställande under den tid placeringen pågått finns det möjlighet att utfärda ett flyttningsförbud. Ett sådant förbud ska tjäna syftet att med olika insatser från socialtjänstens sida göra det möjligt för barnet att återvända hem utan risk för skada. Det går dock inte att helt bortse från att det finns fall där det står klart att barnet inte inom överskådlig tid kommer att kunna återförenas med sina föräldrar. Om det i de fallen är uppenbart bäst för barnet att få vara kvar i familjehemmet bör man pröva möjligheterna att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna (prop. 1989/90:20 s. 88).

4.2.3 Barnets bästa och barnets rätt att framföra sina åsikter