• No results found

Undersökning av Appianus beskrivning av Perugias belägring

3. Kronologisk undersökning av kriget i Perugia

3.2 Kriget

3.2.3 Undersökning av Appianus beskrivning av Perugias belägring

En punkt där forskare är oense är Appianus trovärdighet vid beskrivning av militära slag. I hans beskrivning av händelseförloppet har han ofta byggt på en historisk tradition av visuella effekter snarare än korrekthet och detaljer. Appianus styrka som historiker är snarare hans politiska analyser av konsekvenserna för ett slag snarare än de strategiska och taktiska analyserna. De politiska analyserna han gör märks ofta i de tal han har skrivit till de olika karaktärerna. Det har varit svårt att hitta en analys av Appianus version av belägringen av Perugia, nästan ingen forskning har gjorts på området. Däremot har analyser på hans beskrivning av slaget vid Filippi och Farsalus gjorts. En kritik har varit att han personligen saknade erfarenhet från militära operationer och en viss oförståelse för geografi och topografiska landskap, eftersom han personligen inte reste till platserna där slaget utspelats. Däremot tror forskare att han föredrog källor som själva hade varit delaktiga i kriget, vilket får ses som positivt.331 Appianus krigsskildringar har dock mött mer kritik, som att han skulle ta med fiktiva element och vara partisk mot legosoldater på grund av deras icke-italiska etniska bakgrund. I hans skildring av slaget vid Farsalus ska han även ha låtit Caesars och Pompejus strid med kavalleriet ske före fotsoldaternas anfall, för att underlätta händelseförloppet för läsaren. Det har dock fått konsekvensen att kronologin inte är korrekt.332

Det ska påpekas att det finns materiella bevis från Perugia, vars överenstämmelse med Appianus text aldrig har undersökts. Perugia var i grunden en etruskisk stad. Den lyckades genom handel att bli en rik stad, och blev aldrig plundrad av romarna under deras expansion i Italien. Rikedomen ledde till att befolkningen byggde en 3 km lång mur vars äldsta del är daterad till tidigt 300-tal.333 Enligt Harris visar det på en stark tillit från den romerska eliten att Perugia fick behålla och utvidga muren.334 Muren finns bevarad i Perugia och det är underligt att ingen historieforskning har gjorts över att jämföra kvarlämningarna av muren med Appianus beskrivning.335

Appianus har skrivit att Octavianus soldater grävde ett 56 stades långt dike runt Perugia. En Attisk stade är 184,98 meter, vilket skulle betyda att Octavianus soldater grävde ett dike som var 10360 meter. Det finns även två bågar kvar i Perugia, Porta Marzia och Arco di

Augusto. Porta Marzia är daterad till 100-talet och har en avbildning på Zeus och Dioscuri på

reliefen, vilket visar på det hellenistiska inflytandet. Arco di Augusto är däremot mer intressant

330 Cass. Dio 48.5.5.

331 Gowing 1992; Bucher 2005, 68; Austin & Rankov 1995, 2. Austin & Rankov har skrivit att även Caesar förenklade i huvudsak topografin, för att underlätta för läsaren.

332 Bucher 2005, 50–76. Bucher argumenterade för att det endast var de barbariska soldaterna som skulle ha varit odisciplinerade i striden vid Farsalus. Bland annat så har Appianus skrivit att Pompejus soldater förstörde sitt eget läger, något som Bucher menade inte kan stämma, eftersom Pompejus läger förstörs först av hans egna allierade, för att sedan intas av Caesars trupper. Bucher har förlitat sig på en jämförelse med andra historiska källor, bland annat Caesar själv och Plutarkos.

333 Haynes 2000, 377.

334 Harris 1971, 112–113. Harris har daterat muren till 100-talet, trots detta är det en intressant poäng om Roms tillit till det lokala styret.

52

för denna uppsats, eftersom på den finns två inskrifter. En av dessa inskrifter lyder Augusta

Perusia, vilket betyder att staden återbefolkades och byggdes upp igen under Augustus tid.336

Att staden återbefolkades efter branden av Augustus har inte nämnts av Appianus. Återbefolkningen har däremot nämnts av Cassius Dio, men han har nedtecknat att Octavianus inte tillät att någon fick bosätta sig inom en radie av 1,4 kilometer från Perugia.337

En intressant aspekt i detta är påståendet att staden skulle vara full av proviant, eftersom Cassius Dio och Appianus också har berättat att den italienska befolkningen svalt under året.338 Det kan dock vara så att det precis hade varit skördetid och att en anledning till att Perugia hade ett stort förråd med proviant kan vara för att förebygga svält år 40. Det ska dock påpekas att både Sextus Pompejus och Ahenobarbus hade blockerat importen av mat sedan år 43.339 Det var dock inte bara blockaden som var anledningen till svälten det året. De tidigare inbördeskrigen hade fört med sig mindre arbetskraft till jordbruket. Likaså hade administration kring markreformen tidigare under året lett till en sämre skörd. Antagligen hade produktionen av oliver, vindruvor och bete minskats, liksom produktionen av säd.340 Belägringen hade börjat under vintern, en ovanlig tid för den romerska armén att strida under.341 Säsongen försvårade situationen för Lucius Antonius armé. I Cassius Dios verk sammanfattas belägringen av Perugia på ett kortfattat sätt:

Many attacks were made upon these reinforcements separately and many engagements were fought close to the walls, until the followers of Lucius, even though they were generally successful, nevertheless wereforced by hunger to capitulate. The leader and some others obtained pardon, but most of the senators and knights were put to death.342

Enligt Appianus så tog det dock månader innan Octavianus med de andra generalerna fick Lucius Antonius att överlämna sig själv. Även Appianus har skrivit att Lucius Antonius tillsammans med sina soldater gav upp på grund av svälten.343 Det finns alltså inga beskrivningar utifrån en militär synvinkel hos Cassius Dio. Hela det militära upplägget har han skrivit ned på mindre än ett kapitel, och det mesta av Cassius Dios text om kriget i Perugia har handlat om upptrappningen till detta antiklimax.

Det finns materiella fynd från kriget i Perugia i form av stenkulor från slungor med inskrifter från soldaterna. De stenkulor från slungorna som har hittats är relativt få, endast elva inskrifter har hittats, som är relevanta.344 Det leder till att man inte kan dra överdrivet långtgående slutsatser. Det andra problemet är möjligheten till att de är förfalskningar, men eftersom de hittills har använts av Osgood, Syme och Keppie så är det rimligt att använda dem för denna uppsats.345 Ett tredje problem är att de materiella källorna inte har någon ursprungsplats eller fältrapport. 346 Ett fjärde problem är att Keppie är den bästa moderna källan i detta fall, men han har ritat av slungstenarna och de är inte fotograferade, detta trots att han skrivit att han har fått fotografier i fotnoten.347

336 Haynes 2000, 376–378.

337 Cass. Dio. 48.14.6. Cassius Dio har använt måttet 7,5 stades vilket enligt det attiska mätsystemet var 1387,5 meter.

338 App. BC. 5.25, 35; Cass. Dio. 48.7.4, 48.14.2.

339 Cass. Dio. 47.12.1–2; App. BC. 5.12, 5.15.

340 Gabba 1971, 141.

341 Roth 1999, 177–182.

342 Cass. Dio. 48.14.3.

343 App. BC. 5.36, 5.45.

344 Det är totalt åtta stenar med elva inskrifter.

345 Osgood 2006, 166–167; Syme 1939, 211; Keppie 1984, 124.

346 Syme hänvisade till Corpus Insciptionum Latinarum av Mommsen från 1853. Det är alltså inte samma källa som Keppie använt. Osgood har använt Keppie.

347 Keppie 1984, 238n28. ”ILLRP 1106–18; see fig. 36; E.Zangemeister, Ephemeris Epigraphica VI (1885), 52– 78. “I am grateful to Dr Anna-Eugenia Ferruglio, Super-intendent of Antiquities for Umbria, for access to the collection, and for supplying photographs”

53 Trots dessa fyra invändningar har det varit rimligt att ta upp slungstenarna, eftersom inskrifterna har berört frågeställningen. Slungstenarna var 40 mm långa och 10-15mm i diameter med spetsiga sidor. Bland materialet hittar man belägg för att Octavianus och Salvidienus Rufus var båda utnämnda till imperator. Octavianus kallades för Caesar av sina egna styrkor och Octavianus av Lucius Antonius styrkor. Enligt Keppie var syftet att underminera eller erkänna hans legitimitet som Caesars arvtagare. Det finns även namn på militärtribuner och centurioner. Slungstenarna har en bra överrensstämmelse med de litterära källorna. Enligt Appianus var Salvidienus Rufus med vid belägringen av Perugia, så att de materiella källorna kan intyga att han faktiskt var närvarande.348 Cassius Dio har inte nämnt Salvidienus närvaro vid belägringen. Hans roll i kriget har varit viktig, så att det har varit bra att kunna intyga att Appianus skildring har en bättre trovärdighet än Cassius Dio gällande Salvidienus.

Det mest intressanta har dock varit förolämpningarna och användandet av legionsnummer. Förolämpningarna gällde bland annat Lucius Antonius skallighet. Ett fysiskt karaktärsdrag som har stämt överens med mynten som producerades under det året.349 Dock så har det mest intressanta varit att soldaterna ville att slungstenarna skulle träffa Octavianus, Lucius Antonius och Fulvias könsorgan.350 Det är intressant av två anledningar att det finns slungsten som Octavianus soldater önskade fysiskt skulle träffa Fulvia. Den första anledningen är att hon inte befann sig i Perugia under belägringen. Cassius Dio har skrivit att hon efter kriget flydde till Grekland för att söka skydd hos Marcus Antonius.351 Appianus har sagt samma sak i ett kapitel.352 Det kan vara felaktig information som soldaterna fått och att man trodde att Fulvia var med Lucius Antonius i Perugia. Den andra anledningen är att det betyder att Fulvia var en del av propagandan redan år 41. Om man anser att slungstenarna är en legitim källa, så innebär det att de fungerar som ytterligare förståelse för bilden av kriget. Det skulle bland annat innebära att Fulvias roll i kriget inte är en efterhandskonstruktion utan en del av Octavianus propaganda redan under kriget. Det skulle också innebära att hennes framskjutna roll i den antika historieskrivningen har ett tidigt ursprung. Det betyder också att Octavianus soldater hade vetskap om Fulvia och att hon har använts för att rättfärdiga kriget i propagandan. Det betyder dock inte att historiebeskrivningen av Fulvia är korrekt, det betyder endast att det fanns en konsekvent historia, från år 41/40 till Appianus och Cassius Dio tid, i vilken Fulvia var Octavianus antagonist.

Den tredje uppgiften man kan få av slungstenarna har varit vilka legioner som var vid Perugia. Enligt Keppie var definitivt IIII, VI, XI och XII samt möjligen VIII och XIX närvarande.353 En av dessa slungstenar har soldaterna från Victrix inristat. Victrix var den XII legionen och skapades år 41 i syfte att strida mot Lucius Antonius armé. Mycket mer vet man inte om denna legion, då den inte omnämns från år 40 till år 30, men efter 30 så förflyttades legionen till Spanien fram till 69 e.Kr.354 Keppie har skrivit att Octavianus hade minst sex legioner. Appianus skrev däremot att Octavianus hade fyra legioner, men det var dock innan kriget hade utbrutit.355 Det är mycket möjligt att han rekryterade två legioner under år 41, men de materiella bevisen, som Keppie har gått igenom, är en bättre källa än Appianus.

348 App. BC. 5.31.

349 Wiercinska 1996, 305. Se index Pl. LXXIII och 1437 för bild av myntet. Noterbart är att det inte står pietas på myntet.

350 Keppie 1987, 124–125.

351 Cass. Dio. 48.15.1.

352 App. BC. 5.50.

353 Keppie 1987, 125.

354 Keppie 1987, 207. Keppies källa har varit inskrifter.

355 App. BC. 5.24. Appianus hade antagligen inte fel, eftersom Octavianus mycket väl kunde ha haft fyra legioner i början av året, men fick fler under år 41 genom rekrytering eller omorganiseringen. Det kan även ha varit så att Appianus menade att han hade fyra legioner, men räknade inte Agrippas och Salvidienus legioner till det.

54

Related documents