• No results found

Undersökningen. Metod och analys

In document Bortom åker och äng (Page 147-153)

I kapitel 3:8 framträdde en ojämn fördelning av hemmanens tillgång till fiske, kvarnar, humle och fruktträdgårdar. Jag är intresserad av vilka de hemman var, som förfogade över dessa tillgångar. Att naturförutsättningarna hade betydelse framgick redan vid den översiktliga sammanställningen i slutet av det förra kapitlet. Men långtifrån alla hemman hade tillgång till de undersökta nyttigheterna, även om de var belägna i ”rätt” slags bygd, alltså bör fler faktorer av betydelse kunna identifieras.

I detta kapitel jämförs de enskilda hemmanens resurstillgång med huvudvariablerna åkerareal, jordnatur, bebyggelsetyp (ensamgård eller belägen i by) och naturförutsättningar. Dessutom har jag i varierande grad jämfört resurstillgången med de två bivariablerna hömängd och värderingen av skog och utmark. Denna analys har skett per resurs, eftersom dessa givetvis kan påverkas av olika faktorer. Nedan redogör jag dels för de metoder jag använt för att föra de skilda resurserna till rätt hemman, dels för de variabler jag valt att jämföra resursförekomsten med.

4.1 Metod för identifiering på hemmansnivå

Att identifiera samtliga förekomster av fiskevatten, kvarnar, humleodlingar och fruktträdgårdar samt att bestämma till vilket enskilt hemmanen de hör är grundläggande, eftersom detta påverkar tolkningen av en eventuell koppling mellan resurs och hemmanstyp. För att föra varje resursförekomst i undersökningsområdet till rätt hemman har såväl kartbildens information som all text på kartan och i NE studerats. Resultatet av denna analys har sammanställts i databaser i statistikprogrammet SPSS. Vid arbetet med databaserna har för varje enskilt hemman åkerareal, jordnatur, bebyggelsetyp, resurstillgång och bygdens karaktär (slätt-, mellan- och skogsbygd) bestämts och registrerats.

Humleodlingar och trädgårdar är vanligen noterade med symbol, med text eller med en littera som går att koppla till ett specifikt hemman. Det är därmed oftast enkelt att föra odlingarna till rätt brukarhemman. Kvarnar har markerats på motsvarande sätt, dvs med kartsymbol, text eller littera, eller med en kombination. Det förekommer exempel på två, eller i enstaka fall fler, delägare i en kvarn. Ett exempel är byn Snatra, vars fyra hemman delar på två kvarnar ’Tvenne små kvarnar komma byn till’ (A3:226, Västlands socken, Uppland). Kvarn kunde man alltså vara andelsägare i, något som inte förekom bland undersökningsområdets humle- och fruktodlare.

Tillgången till fiskevatten noterade och värderade lantmätarna bland byns kollektiva resurser, och jag bedömer att den redovisade tillgången avsåg byns samtliga hemman om inget annat angavs. Det händer att något eller några hemman uppges sakna rätt till byns fiskevatten. I enstaka fall fanns fasta ålfångstanläggningar. Dessa kunde, allt efter lantmätarens noteringar, höra till samtliga byns hemman eller till ett enstaka hemman.

4.2 Jämförande variabler

De huvudvariabler jag valt att jämföra hemmanens resurstillgång med är åkerareal, jordnatur och bebyggelsetyp. Dessa variabler är konsekvent och genomgående registrerade av samtliga lantmätare, med undantag för att uppgift om jordnatur i vissa fall saknas. Vidare har jag låtit naturförutsättningarna, bygden, vara en huvudvariabel eftersom redan den översiktliga sammanställningen ovan visade ett samband mellan resursförekomst och bygd. Dessutom har jag valt att använda två bivariabler, hömängd och tillgång till utmark och skog. Variablerna beskrivs nedan.

Det finns andra variabler som möjligen skulle kunna ha använts för att påvisa betydelsen av andra näringar än jordbruk. Det hade varit möjligt att t ex arbeta med bebyggelseläget, där avstånd från bebyggelse till åker och övriga tillgångar mäts, eller med inägomarkens utseende och de inhägnade ytornas uppdelning i en eller flera funktioner. Dessa variabler ingick inledningsvis, men övergavs efterhand eftersom jag inte kunde konstatera samband med de undersökta resurserna. Bebyggelseläget ger dock en god indikation på lantbrukets tyngdpunkt, t ex ligger bebyggelsen i Skämningared och Liagärde (Öresten:68 och Öresten:66-67, Hyssna socken, Marks härad, Västergötland) långt från åkern men centralt i förhållande till betesmarken på såväl inägo- som utmark.

Huvudvariabler

Den åkerareal jag använt är den tillgängliga totalarealen för varje hemman, utan hänsyn till rådande trädessystem. Vretar, jord i andra byar etc är inräknade i respektive brukande hemmans areal, oavsett om dessa åkerstycken finns på samma eller på en annan bebyggelseenhets karta. Att jag utgår från totalarealen beror på att jag är intresserad av att undersöka en eventuell skillnad i resurstillgång mellan hemman med relativt stora och relativt små åkerarealer inom respektive socken.92 Samtliga hemman inom varje socken praktiserade vanligen samma rotationssystem, vilket gör att relationen mellan hemman med små respektive stora åkerarealer blir densamma oavsett om man utgår från den årligen besådda arealen eller den totala arealen. Om man väljer att beräkna den årligen besådda arealen måste man dessutom ta hänsyn till den osäkerhetsfaktor som handlar om det större eller mindre antal vretar hemmanet disponerade. Dessa åkerstycken kunde, enligt vissa av lantmätarnas noteringar, brukas frikopplade från det trädessystem som användes för byns huvudgärden. T ex kunde vretarna besås årligen, även när huvudgärdena låg i tvåsäde. Jämför ovan, under rubrik 2:4:3 Åker.

Den tillgängliga åkerarealen varierade givetvis beroende på hemmanets belägenhet, de naturliga förutsättningarna och lantbrukets ekonomiska inriktning. I analyserna har jag använt medianvärden i beräkningen av åkerarealerna. Det har visat sig ge betydligt mer stabila värden än vad genomsnittsvärdet, som påverkas kraftigt av extrema siffror, gör. Eva Eggeby och Johan Söderberg (1999 s 77) menar också att medianvärdet är underskattat och borde, på grund av dess robusta egenskaper, användas i högre utsträckning. Efter att ha provat att göra beräkningar på båda sätten ansluter jag mig helt till författarnas åsikt. Framför allt handlar det om att enstaka, avvikande, värden får en orimligt hög inverkan på medelvärdet.93 I Västergötlands ensädesbygder varierade socknarnas medianareal mellan sex och elva tunnland. I tresädesbygden var den totala åkerarealen cirka 20 tunnland i medianvärde (Stenstorp, Håkantorp och Broddetorp), vilket motsvarade en årligt besådd areal på 12-14 tunnland. Siffrorna är jämförbara med de som Lindgren (1939) anger. Han beräknar att man hade mellan fem och sju hektar, dvs ca 10-14 tunnland, besådd areal på slätten och drygt fyra hektar, dvs ca 8,5 tunnland, i randzonen (1939 s 50, tabell 14). Östergötland

92 Varför jag valt socken som enhet diskuteras under rubrik 1:6.

93 Det faktum att enstaka, avvikande, värden påverkar medelvärdet hade gått att lösa på andra sätt, genom att t ex ta bort de högsta och lägsta värdena per socken. Det har jag valt att inte göra, främst därför att vissa socknar innehåller få bebyggelseenheter. I Bilaga 1:1 redovisar jag både median- och medelvärde för åkerareal och höavkastning.

och Uppland var centrala tvåsädesområden. Hemmanen i Östergötlands slättbygds socknar hade medianvärden mellan 20 och 25 tunnland åker, medan norra skogsbygdens hemman vanligen brukade mellan fyra och åtta tunnland. Huvudsakligen praktiserades tvåsäde även i skogsbygden, trots små arealer, varför de årligen besådda arealerna vanligen motsvarade hälften av ovannämnda siffror. Detta stämmer väl med Helmfrids beräkning av att hemmanen i Östergötlands slättbygd förfogade över 20-25 tunnland, dvs årligen besådde 10-15 tunnland (1962, s 41-42). Upplands slätthemman hade ca 15-20 tunnland åker (medianvärde per socken), medan arealerna minskade till knappt hälften i mellan- och skogsbygderna. Den årligen besådda arealen var därmed cirka 10 tunnland i slättbygd, och hälften i övriga bygder. Sporrong redovisar siffror på arealer som i medelvärde är 17 (Alunda) till 31 (Sånga) tunnland i slättbygden, och 12 tunnland i mellanbygden (Västland) (Sporrong 1985 s 181 f). Den årligen besådda arealen var hälften av detta, och siffrorna stämmer därmed bra överens. I siffrorna ovan har ingen hänsyn tagits till eventuellt årligen besådda vretar.

En undersökning av resurstillgången i förhållande till en i absoluta tal fastslagen ”stor” respektive ”liten” åkerareal skulle ge en skev bild. Även de större hemmanen i skogsbygden skulle framstå som små i förhållande till slättbygdens hemman. En sådan strikt indelning skulle visa att ”stora”

hemman, dvs inriktade på spannmålsodling, fanns på slättbygderna och

”små”, dvs med en annan ekonomisk bas, i skogsbygden. En sådan kategorisering skulle därmed ge ett missvisande resultat i frågan om resurstillgången kan kopplas till bygd och åkerareal. Det finns anledning att i stället ställa resursförekomsten i relation till den relativa arealstorleken. Detta har skett genom att hemmanen inom varje socken delats in i tre delar; den relativt största, mellersta och minsta tredjedelen åkerareal. På så sätt tas hänsyn till rådande naturförutsättningar och en eventuell koppling mellan bygdens största, eller minsta, hemman och resurstillgången kan tydliggöras.

Indelning i bygdens karaktär har skett på sockennivå och i tre kategorier:

slätt-, mellan- och skogsbygd. Inför bedömningen har jag använt såväl Kulturlandskapet och bebyggelsen (Helmfrid et al, 1994), Nationalencyklopedin (1989-) som fältbesök under hösten 2008 och våren 2009. Naturligtvis finns oftast flera bygdtyper inom varje socken, och kategoriseringen har skett efter det sammantagna intrycket per socken. I Tierps och Tjällmo socknar finns två helt särpräglade bygder, slätt och skog. Hemmanen i dessa socknar har vid de olika beräkningarna förts till skogs- respektive slättbygd.

För en kategorisering i by eller kameral ensamgård, har jag använt mig av kriterierna enligt beskrivningen under 2:4:2, ovan, och utgått från hur lantmätarna beskrivit den aktuella enheten och hur den illustrerats på kartan.

Hemmanens jordnatur har bestämts efter lantmätarnas uppgifter.94 Vanligen, med vissa undantag, noterades jordnaturen i NE. Under mitten av 1600-talet delades, framför allt av drottning Kristina, mycket jord och skatterätter ut som belöningar och ekonomisk kompensation, och jordnaturerna miste därmed en del av sin tidigare innebörd. Dock är de undersökta geometriska jordeböckerna i huvudsak upprättade tidigare, och jordnaturen bör därmed kunna användas som en variabel.

Bivariabler

Jag har använt två bivariabler, hömängd och tillgång till skog och utmark, vid sidan av de ovan redovisade huvudvariablerna. Lantmätarna har, såsom beskrivs ovan i kapitel 2:4:3, vanligen noterat hemmanens tillgång till skog, mulbete och utmark som en bygemensam resurs, antingen kompletterat med ett värdeomdöme eller med uppgiften ”finns” eller ”saknas”. Där tillgången värderats, och om inget annat framgår, förutsätter jag att värderingen gällde samtliga hemman i byn. Att detta inte fått bli en huvudvariabel beror dels på att uppgiften kan saknas, dels att den är svårdefinierad. Utmarken karterades vanligen inte och det förekommer att utmark inte nämns i NE, men av anteckningar på kartbilden framgår ändå att bebyggelseenheten gränsar mot utmarken. Och vilken aspekt ska man ta fasta på, skog, mulbete eller utmark? Någon eller flera kan saknas, och de kan dessutom ha skilda värderingar. Så är fallet i t ex Håkantorps by, ’Till dessa gårdar är gott mulbete, ringa fiskevatten, ingen skog’ (P2:55-56, Västergötland).

Jag lägger alltså inte alltför stor vikt vid denna osäkra variabel, men den är intressant och jag nämner iakttagna samband där jag finner det relevant.

Hömängden per hemman varierade vanligen mellan 20 och 30 lass i hela undersökningsområdet. Eftersom det finns tveksamheter i höredovisningens tillförlitlighet (Helmfrid 1962), väljer jag att främst lita på de dokumenterat

94 Efter Gustav Vasas reformation överfördes den under medeltiden dominerande kyrkojorden till kronojord och de tre huvudkategorierna av jordägare, vanligen benämnda

”jordnaturerna”, under 1600-talet var staten, adeln och bönderna. Respektive jordägarkategori medförde skilda dispositionsrätter och pålagor för skattebönderna (självägande bönder som betalade skatt till kronan), kronobönderna (kronans arrendatorer) och frälsebönderna (frälsets arrendatorer). Ännu en kategori, skatte-frälse, tillkom från 1640-talet. Det innebar att staten donerat eller sålt skatterätten från skattegårdar till adelsmän.

Detta förfarande ledde till att adeln ökade sin andel av ränteinkomsterna, och kom under 1660-talet att förfoga över cirka två tredjedelar av ränteinkomsterna från all mantalssatt jord (Myrdal 1999 s 334 f). Statens ekonomiska situation blev snabbt ohållbar med denna kombination av kraftigt minskade ränteinkomster och enorma krigsutgifter, och på 1680-talet inleddes en genomgripande reduktion där målet var att i princip all jord som överlämnats till adeln under 1600-talet skulle tillbaka (Myrdal 1996 s 289; 1999, s 338).

välgrundade uppgifterna om åkerarealen, och redovisar hömängderna enbart där jag finner dem relevanta. Jag är medveten om att siffrorna är otillförlitliga. Med hömängderna har jag gjort på samma sätt som med åkern, dvs sett till att allt hö (inklusive det från vretar och ängsstycken i andra byar) har förts till rätt hemman. I texten beskrivs hömängderna omräknat till det antal kor som skulle kunna försörjas under vintern, se diskussion och beräkning i bilaga 1:1.

In document Bortom åker och äng (Page 147-153)

Related documents